Ofelia Jarl Ortega och hennes två medarbetare utmanar publiken med en tankeväckande föreställning, som rör begreppet Post Dance. Svenskproducerad aktuell danskonst.
«Havboka» setter en ny standard for dramatiseringer - Ole Anders Tandberg og Jan Sælid overgår seg selv.
Gjennom fenomenal kroppsbeherskelse, engasjerende sang og visuelle stimuli, formidler kompani Via Katlehong den dype frustrasjonen og det såre håpet om regnbuenasjonen man var lovet etter apartheids fall.
(Stord): Hva er det gode liv? For oss selv og de vi lever sammen med på kloden? Spørsmålene vris på, avkles lag for lag, tulles med og bades i i «Verda er ein skandale».
Florentina Holzinger och hennes muser paraderar och parodierar. En lek med myter och subkultur som blir allför redovisande.
(Stockholm): Runar Hodne har iscensatt Tennessee Williams alltför sällan spelade «Orfeus stiger ner» på Dramatens Elverket. Den psykologisk-naturalistiska iscensättningen lyfter fram frustrerad erotik, men saknar glöd.
«Den knuste krukka» på Det Norske Teatret sit som ei kule. Det gamle stykket er småvittig, men – tragisk nok – framleis aktuelt.
(Bergen): Den Nationale Scenes «Hedda Gabler»-oppsetning er langt på vei, men ikke hele veien, preget av en hverdagslig psykologisk realisme.
(London): Simon Russell Beale stråler i Joe Hill-Gibbins’ produksjon av Richard II. Dessverre mister forestillingen en del av sin virkning når teksten mister tyngde.
(Førde): Slik slepp lyset inn. Cohen si kjende strofe snik seg inn tankane på veg ut frå teatersalen. I «Alt det lyse og alt det mørke» slepp lyset inn på gjennom slike skar, som finst i alt. Og i oss alle.
Lisa Lies forestillinger er gjerne både forstyrrende og komiske på samme tid. Men «Mare» er klarere og preget av et tydeligere alvor enn tidligere verk.
Riksteatrets uppsättning av «Fuglane» har bra ambitioner, men presenterar en förenklad version, utan att ta hänsyn till den avgörande konflikten i Tarjei Vesaas klassiska roman.
Denne uka er det 20 år siden den polske teaterlegenden Jerzy Grotowski døde, 14. januar 1998. Vi gjengir Runar Hodnes nylesning av Grotowskis «Towards a Poor Theatre», fra nummer 2-3 2009.
Oslo er et tildels uforløst og ujevnt stykke, men inviterer til debatt som gjør det relevant.
(London): Oslo er underholdningsteater for mennesker som helst vil tro at de har sett noe dypere enn underholdningsteater. Les Lillian Bikset anmeldelse fra The National Theatre (2017) her:
Tale ved Klaus Hagerups begravelse, Fredrikstad Domkirke, 7. januar 2019.
(Wien): Andrea Breth regisserar Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt på Wiener Burgtheater.
(Kärrtorp): Bäst på att vara sämst? Marie Nikkazm Bakken iscensätter Henrik Ibsens Hærmændene paa Helgeland som en ”skamlös opera i tolv avsnitt”, ”ett såpopera-fars-tragedikomedi-haveri” på en förortsteater i Stockholm.
Våre anmeldere kårer Årets forestilling 2018.