För närvarande, i Oslo

För att bara ta ett verk. Ett verk som på många sätt belyser vad Oslo är, eller skulle kunna vara. Ingri Fiksdals episkt utopiska Diorama, ja, jag vill nästan kalla det episkt, ett berättande episkt verk, kunde upplevas i fyra dagar under festivalens första veckoslut på Hukodden. Jag var där i häftigt snöfall och dimma, där dansarnas, eller snarare formationernas kroppslighet i ett ständigt skiftande landskap påminde om hur allt ständigt förändras. Det var installation, dans, bild och rörelse. Till och med husen på Nakkholmen mitt emot försvinner med tiden, om man väntar tillräckligt länge. För vad finns egentligen kvar, till slut? Av allt? På samma gång är det ett verk helt utan melankoli, i alla fall väcker den inga tunga tankar hos mig. Det var uppiggande, just denna söndag helt fryskallt, men ändå gjorde Diorama en på gott humör. Utövarna, klädda av Fredrik Floen i olika formationer, oidentifierbara som kostymer eller scenografi. Det var former som döljer den mänskliga kroppen men där kroppsligheten tar plats i samspel med naturen, en kostym som innehåller något organiskt, nästan amöbalikt, och som sakta rör sig i runt i landskapet.

Solo i galleriet

Dagen innan blir Maria Hassabis platsspecifika STAGING:solo på Kunstnernes hus i centrala Oslo för mig försmaken på det som pågår på olika platser under Oslo Internasjonale Teaterfestival (OITF). Jag stannar och blir sittande hos henne när andra drar förbi och ser på en utställning som talande nog visar verk ur Oslos egna samlingar av samtida bildkonst. Hon ligger där ensam på golvet, och rör sig minimalt under de två timmar det varar (medan framförandet äger rum i loop under sex sammanhängande timmar). En mer utsatt kropp mitt på ett golv kan man leta efter. Mer samtida än en samtidsdansare på en utställning för samtidskonst, kan man väl inte bli? I den meningen att det sker här och nu.

Ett större rum för konsten

Festivaler sonderar ofta samtiden, undersöker dess premisser och paradigm. OITF försöker öppna Oslo för det som präglar innerstadens utveckling. Det är levande dans- och teaterinstallationer på teaterscenen Black Box teater, författare dansar på Dansens Hus, det är en installation på Radisson Blu med texter som projiceras på en husvägg två kilometer bort och som man ser på i kikare, det är även denna Fiksdalska dansinstallation på badplatsen på Hukodden, och en form av radioshow med vy mot nybyggarpräglade Bjørvika, där Operahuset och ett nytt utomhusbad redan tagit plats, vid sidan av havsnära bostäder i moderna lägenhetskomplex. Centrala delar av Oslo befinner sig i förändring.

         På många sätt är OITF en konstfestival, och som sätter konsten under debatt och dess plats i det offentliga rummet. 2018 har den en uttalad lokal prägel, men sträcker sig ut mot det globala så den tematiserar en stad som en plats för utveckling. Det nybyggda Munchmuseet kommer säkert att dra fler turister till Oslo, på det sättet är också de andra scenkonst- och installationsverken kopplade till vad vi över huvud taget kan ha konsten till. Vem är det som äger det offentliga rummet, samlingsplatserna i staden, och vems intressen för de fram? Debatten under söndagen den första festivalhelgen samlar några av de som skapat de kuraterade verken, och leds av den ständigt lika aktiva och engagerade Hild Borchgrevink. Paneler som är stora tenderar att bli allmänna i diskussionen, men här sätter man fingret på ett antal viktiga punkter. Framför allt är kuratorn Anne-Cécile Sibué Birkeland på det klara med att institutionens väggar är flexibla, då det inte bara är ett hus som står på en viss yta, det är en plattform för tankar och idéer som kan spridas långt utanför ramarna.

Scenkonst i offenlighet

Till exempel tanken att det skulle vara ett problem att visa konst som Konst i ett offentligt rum, vilket faktiskt ofta är fallet. Det är ibland inte lätt att få tillstånd till visning. Och den ekonomiska sidan av saken är talande. Black Box teater betalar en hyra på Hukodden till Oslo kommun som motsvarar ett kommersiellt evenemang av typ rockkonsert. Vilket är orimligt i förhållande till den dragningskraft föreställningen har då den visas för högst några få hundra personer. Det finns samtidigt lika många varianter av uttryck i festivalens presenterade verk som det finns konstnärer. Några vill smälta in för att erbjuda en stunds reflektion i stadsmiljön, medan andra är mer uttalade Konstprojekt. Jag kan också bli förvånad över konstnärernas rädsla för att deras verk ska identifieras av allmänheten som just Konst, när de visas på offentliga platser. Uttrycket «jaha, det är sådan där konst» skulle på något sätt ta bort kraften ur verket. Jag tror det är tvärtom. Det visar på att någon har satsat något. Visat ett intresse. Gjort sig besvär med att kommunicera.

Allting flyter

Borchgrevinks artikel i en essäbilaga till festivalprogrammet är både upplysande och utredande. Liksom de andra tre texterna – tack för dessa! Ambitionsnivån är det inget fel på hos denna festival, i sig helt fantastisk. Borchgrevinks text ger i kortfattad form en bild av det som präglat staden Oslo de senaste 20 åren, efter att Black Box teater tagit säte i östra Oslo och gentrifieringen som har skett. Jag tror att hon har rätt i mycket. Oslo liknar på det sättet många andra städer, och man kan lätt relatera till det. Det lokala blir till det globala. Allt sker som ett led i ett stadsprojekt med uppgjorda utvecklingsplaner, men dessa planer stöter också på utmaningar och förändras ständigt, vilket i sin tur gör staden levande. Den står aldrig stilla. Man måste framför allt försvara konstens plats i den, för att inte stadskärnan ska förtvina och bli nöjeskvarter för de med pengar på fickan. 

            Fiksdals och Floens Diorama är därför ett försvar och en uppmaning att se närmare på vad som sker.