Mathilde Jakobsen Skarpsno, Mari Dahl Sætter, Stian Isaksen og Patrick Aslund Stenseth i Lille Eyolf. Teater Ibsen 2018. Foto: Dag Jenssen

The Allmers

I Skien torsdagen den 12 april slog det ner en bomb i form av en avantgardistisk teaterföreställning som väl ingen i Norges land har sett maken till.

Lille Eyolf

efter Henrik Ibsen

Med texter av Jens Bjørneboe och Sören Kierkegaard

Regi: Silvia Rieger

Scenografi och kostym: Laurent Pellissier

Ljus: Torsten Koenig

Mask: Heidi E. Rød

Teater Ibsen, 12 april 2018

Folk gapade och var tagna av denna tolkning av Lille Eyolf, som det slog gnistor om, eller lämnade salongen under pågående föreställning. Provocerade av att manuset till stadens son så till den grad hade gjorts till grus. Detta hade också skett dagarna innan premiären, med de testpubliker som är så ofta förekommande, när teatrar försöker pröva på något nytt. Före premiärkvällens föreställning delades det dessutom ut ett förklarande papper från teaterledningen, där det förutom texten i programmet nu varnades för vad slags föreställning publiken skulle få vara med om. Det hölls också tal av en intendent från museet i Skien, som berättade om Henrik Ibsen och teaterstycket Lille Eyolf, varpå teaterchefen själv gick upp på podiet och höll ett tal för den nyskapande teaterkonsten, kryddat med ursäkter för att denna konst här och nu skulle äga rum på Teater Ibsen i Skien. Detta tal blev i sig en liten föreställning, som för undertecknad höjde förväntningarna enormt på vad som skulle presenteras inne på scenen.

          Men lugn, teaterbomben briserade endast lätt, så där som teaterbomber oftast gör i Norge. Det var inga burop från publiken, förstås heller inga ruttna tomater. Det är inte som i Berlin och striderna runt Volksbühne, från vilken de flesta av teamet bakom Lille Eyolf kommer. Och nej, nu ska här inte raljeras om en teaters och en teaterchefs missriktade ambitioner, samt vilken slags föreställning de motvilligt har fått sig på halsen där i Skien. Det minsta man kan säga är att de uppenbarligen missbedömt situationen. Det är förståeligt att man vill skapa en positiv relation till sin publik. Men Ibsens stycken är numera utsatta för uppförstorande, grovt tillyxade närläsningar, späckade med andra författares texter, vilket ligger i linje med många liknande uppgörelser med klassikerna. Det är en samtida konstnärlig analys av deras betydelse idag. Denna uppsättning gör just det. Jag kan bara säga hurra och gratulerar till Teater Ibsen, som vågat att ta in en sådan regissör som Silvia Rieger.

Upp i ljuset

Lille Eyolf är, liksom de flesta andra av Ibsens stycken, tolkningsbart genom de temperament som möter det. Hans texter är väldigt elastiska, vilket gör hans verk till levande klassiker. Graden av kännedom om Henrik Ibsen som person och författare, samt om hans samtid, tillför också sitt. Inte minst den publik som går och ser uppsättningarna kan om och om igen möta olika sidor av Ibsen. I Lille Eyolf är han lika skärskådande som annars, nästan elak i sin redovisade människokännedom. Dessutom är han lika upptagen av det oförklarliga, det som karaktärerna vet för lite om och undviker som pesten. Det som representerar det okända. Därav livslögnen som hela tiden spelar sitt spratt med dem. Den kringresande råttjägaren Rottejomfruen och Eyolfs meningslösa död på botten av fjorden, där han ligger med stora ögon, är bilder som växer sig fast som mardrömmar i detta stycke. Det är en stank som av lik över allt, som Rita Allmers också säger i texten. Det är makarna Allmers cyniska upptagenhet av sig själva och sina ideal. Det finns alltid saker som ligger och gnager, och dessa ska upp i ljuset.

           Makarna Allmers slutsats av sitt enda barns död är att de ska betala tillbaka sin sviktande kärlek genom att öppna ett barnhem för föräldralösa, fattiga barn. Det har ett både groteskt och försonande drag. Det räddar makarna från sig själva. Att det åter finns en besatthet hos personerna, som Rita Allmers förebrår sin man: han är inte upptagen av sann kärlek, han är upptagen av sitt projekt att älska och att leva för en sak. Man kan därför gott tänka sig att huset Allmers går vidare på tomgång, lika fyllt av lögn, död och instängdhet 20-30 år senare, groteskt förvridet, som när det utspelas. En bra uppsättning av Lille Eyolf pekar ut denna tragiska framtid. Och här står också Ibsen stadigt fast i en allegorisk tradition. För detta handlar om så mycket mer, det handlar om varför stora projekt blir till. Varför samhället ser ut som det gör.

Rømmegrøtens land

Just detta vet regissören Silvia Rieger mycket om. Hon poängterar hela tiden denna förljugenhet. Det är svart och komiskt, långdrygt och förfärligt. Allt på en gång. Flera av scenerna är nästan outhärdliga. Andra är underbart komiskt uppförstorade. Rieger använder också flitigt texter av samfundsräfsaren Jens Bjørneboe och en del av Ibsens föregångare Søren Kierkegaard, den kristne etikern och tidige existentialisten. Av Ibsens text återstår bilder, en representation av karaktärerna, och relativt få repliker ur manus. De repliker som är kvar upprepas maniskt-depressivt/maniskt-komiskt. Och hon har fått sina fem skådespelare dit där det brinner i knutarna. De skriker, de lever om, de beter sig som aggressiva, alkoholiserade vrak. I en scen skålar de för allt och alla med pappersglas. De utför samma rörelser i en till synes oändlig repetition. De är ängsligt upptagna av att göra allting gott. När Allmers drar runt på ett stort bord på scenen, och skriker «Rømmegrøt är digg!» så är det lika tomt som när Ibsen förs fram som en nationalskald utan tanke på essensen i hans författarskap.

         


Mari Dahl Sæther (Rita) og Stian Isaksen (Allmers). Foto: Dag Jenssen

Stian Isaksens Allmers ser ut som en parodi på Ozzy Osbourne i The Osbournes, där han släpar sig fram över scenen, skrikande och kraxande, men utan de runda glasögonen. Rita, spelad av Mari Dahl Sæther, är en barbieflicka i peruk och tyll. Systern Asta är en överklassbimbo i elastisk helkroppsdräkt. Mathilde Jakobsen Skarpsno gör både henne och Lille Eyolf, och excellerar i maniska överflödsrörelser på scenen. Borgheim görs av Patrik Asplund Stenseth, och har något av en wannabee-rockstar över sig, med lång peruk och stickad guldgenser. Han hänger sig upp i små detaljer. Att det är unga människor mellan 25-35 år som de3n 66-årige Ibsen har skrivit om har teamet verkligen tagit fasta på, med Allmers som den äldste. Han utstrålar också mindre naivitet än de andra, men desto mer bitterhet. Det är som de alla präglats av Rottejomfruen, som i detta sammanhang verkar påtagligt normal, och som styr skeendet som lite från sidan, här spelad av Ola Otnes som parodi på den rike och flinke norrmannen (kanske är det Olav Thon?).

           Den nyansrikedom som annars finns i de flesta tolkningar av Henrik Ibsens kanoniserade stycken är kastad över bord. I en scen skriker Allmers och Borgheim på varandra «Brahms!» och «Mozart!», medan de försöker duka bordet till fest. Introt till Mozarts Requiem går i loop och hörs dovt inne i en radio av papp. Samma Mozartinspelning användes flitigt i Vegard Vinges och Ida Müllers uppsättning av Vildanden. Och det finns gemensamma influenser här, den från Frank Castorfs Volksbühne i Berlin som väl det mest påtagliga. Vinge och Müller har spelat där. Silvia Rieger har själv som skådespelare stått på scenen i flera uppsättningar av sin tidigare make Castorf, bland annat som Nora i en känd uppsättning av Ett dockhem. (Nora oder ein Puppenheim, Theater Anklam, 1985, red. anm.)

Och efter att Castorf sparkats ut är det nu dags för en ny runda med chefsbyten för denna institution som betyder så mycket i europeisk teater. Teater Ibsen i Skien har fått sin lilla släng av sleven från den beryktade teaterinstitutionen.

Spelstilen

Och här kanske vi har en vattendelare. Man kan tala mycket om det tyska i spelstil, rollanalys och närvaro på scenen. Det är också lätt att raljera om det. Men Silvia Rieger står mitt i en tradition som lever. Som vanligt en vass samhällskritik och en omvärdering av alla värden, högt och lågt, framför allt att gå till botten med vad en text vill säga och tolka den på ett sätt som man kan känna igen sig i eller stötas bort av. För att ta ett strålande exempel denna premiärkväll: när Borgheim ställer sig vid sidan av scenen och skriker ut ännu en Bjørneboetext, så reser sig ett par och går, de passerar honom på vägen ut och han skriker efter dem: «Ikke gå, Asta! Ikke gå!» Det blir en komisk förklaring av splittringen också i Ibsens stycke där Allmers syster Asta spelar en viktig roll som söndraren av familjen och Borgheim är ett villigt offer i sin naiva livslust.

           Enligt regissören Rieger vid ett kort samtal utanför teatern går denna uppsättning också hem hos de unga, efter att de haft besök av en skolklass före premiär. Allt sammantaget får jag i Rieger och Co:s tolkning fatt på en sak. Grunden i 1800-talets melodramatiska berättarkonst på scenen, och hur nära Ibsen ofta ligger operan som form. Hans pjäser är ofta allegorier, så som många operor är det och fortfarande spelas som. Det är egentligen underligt att inte flera försökt föra över hans texter till musikdramatik. Det menar jag är ytterligare något som kan beskriva denna uppsättning: den har teaterns intimitet, men samtidigt det kraftigt expressiva och allegoriska i sitt uttryck, anpassat för stora scener. Därför blir det också närbilder av en jätte som rör på sig. Och den jätten heter teaterkonsten.