Theatrum Maximum

Jag klarar inte av att inte jämföra med Vegard Vinges och Ida Müllers Ibsenföreställningar, som varar inte bara en natt, utan också en stor del av en kväll, när jag ser Fredrik Floens och Marie Nikazm Bakkens Fru Inger til Østråt-uppsättning. Den börjar 22.30 och sträcker sig utöver natten, och de griper sig an pjäsen med liknande totalitetsanspråk och försöker få den att associera vidare utanför sin textbundna, dramatiska form, samt ihärdigt insistera och tränga sig på den till slut mycket slitna publiken, en publik som utsätts för ett bombardemang av känslor, idéer, konstnärliga tokerier och storvulen operaform. Denna form av bildteater som har allt, och som kan rymma allt, även det mest esoteriska och märkliga.

            Men skillnaderna är också stora. Ta en av de viktigaste: om Vinge/Müller kör för full volym, med inspelat bakgrundsljud och repliker uppspelade i förvrängda inläsningar med mimande skådespelare, arbetar Bakken/Floen i en form där ensemblen verkligen säger replikerna, visserligen repetitivt, men framför allt får det andra, nyanserande effekter. Här finns trots den uttalat parodiska och farsartade formen ett utrymme för det lågmälda, subtiliteter som det operastora och smått storhetsvansinniga i Vinge/Müllers uppsättningar inte tillåter.

Yxa istället för kniv

Fru Inger til Østråt är en tidig Ibsenpjäs, skriven innan den blivande världsdramatikern var fyllda 30, och kan väl idag ses som ett övningsstycke i den dramatiska formen. Det mesta i den är förlegat och i det närmaste ospelbart i den pekoralistiska melodramtradition som präglade 1800-talets mitt. Samtidigt finns det ett driv i stoffet som gör att man hela tiden naglas fast, vill följa handligen vidare, vilket pekar fram mot det som det finns så rikt av i hans senare dramatik. Här finns inte de repliker som vägts på gullvåg som i de senare styckena, det är mycket slagg och skräp. Till exempel annonserar personerna ofta att de ska tala innan de gör det, vilket gör att de verkar skolade i retorikens olika faser, där expositionen (om vad man ska tala) alltid kommer först. Det hör till i den tidens deklamatioriska teaterform. Dock hör man Ibsens röst bakom alltsammans, han är redan skicklig på att bygga på sin intrig, vilket gör att Fru Inger trots sin konventionalism än idag är ganska underhållande som läsdrama. Men bestämmer man sig för att sätta upp materialet måste man gå in, inte bara med sax och kniv, utan hugga med yxa i texten, för att den ska fungera. I Floens och Bakkens uppsättning har man klokt nog avlägsnat de flesta av dessa transportsträckor, och inte bara dem. Materialet skulle väl annars framstå som en otidsenlig absurditet.

            Frågan är vad en ensemble kan klämma ut av stycket, vad som så att säga är så vettigt i det att det talar till en publik idag. På många sätt knyter Fru Inger til Østråt i alla fall an till våra dagars intensiva diskussion om «de andra», främlingarna som sägs ha tagit över landet, och den nyvaknade nationalismen. Ibsens pjäs talar både ur pre-nationalismen, 1500-talet, och nationalismens storhetstid, det vill säga den tid då den är skriven.

Historisk melodram

Historiedramat utspelas 1528, på den mäktiga gården Österåt nära Trondheim, där änkan Inger Gyldenlöve residerar. Böndernas missnöje över de danska herrarna underblåses av dalkarlarnas uppror mot kungen i Sverige och tar sig uttryck i att de plundrar Østeråts vapenarsenal av gamla, rostiga vapen. Först med överseende av Fru Inger själv, men sedan blir de stoppade, då hon får besked om att hon samma natt ska få besök av en dansk adelsman. Hon smider andra planer. Det kommer småningom fram att det är hennes egen bortlämnade son, som hon fått efter en romantisk kärlekstid med Sveriges blivande kung Sten Sture, som är den som ska räddas och vidareföra ättens storhet. Fru Inger är på böndernas sida i frihetskampen, men äger samma tvivel på sitt maktprojekt som någonsin en shakespearekaraktär. Och det slutar som hos Shakespeare i tragedi och ödesdigra misstag.

Grotesk parodi

Upprepningen av repliker når komiska höjder när Fredrik Floen och Kjersti Aas Stenby som den fredlöse adelsmannen Olav Skaktavl respektive Fru Inger har sitt första möte. Han upprepar maniskt väsande «Fru Inger!» medan hon väser tillbaka «Ja?» en lång stund, tills hon börjar fråga hur han kan veta det han vet efter att ha levt gömd i 20 år och han väser «ja vel vet jeg» — en helt corny replik, som framförd maniskt plockas ner i sina beståndsdelar och slutligen tappar all sin betydelse. Den följs av «Jeg vet alt!» som också upprepas på samma sätt, under vilken han pekar åt alla håll. Så är scenen slut. Den förklarande och för publiken informativa, historiska dialogen är borttagen. Det är utstuderat groteska karaktärer: han är klädd i ett stort vitt skägg som räcker ner till skrevet och täcker hela hjässan, med rödsminkade ögon som tittar fram ur håret. Hon klädd i någon slags parodi på en tidig baddräkt, med stora volymer tyg på huvud, armar och ben, och den ser ut att välta omkring på den lilla kroppen. Kostymerna hamnar alltid på gränsen till det opraktiska och visar på Floens vildsinta fantasi. På samma gång tidstypiska kläder från en 1800-talsuppfattning om hur 1500-talskläder såg ut, vridet till trashig, expressiv form. Också maskarbetet är groteskt, och det ser ut som om en bildkonstnär har målat med tjock oljefärg i ansiktet på aktörerna, inte med sin pensel, utan med spaden.

            Det blir väl mycket redovisande ibland: scenerna från pjäsen spelas i en annan ordning och kommer mer associativt än som led i ett berättande – det är egentligen inte nödvändigt att allt är med. Jag får en känsla av att de försöker fylla ut den långa speltiden. Det är som att de velat ta med en del material och situationer från pjäsen som ska leda till förståelse för innehållet i Ibsens text, medan det på grund av själva formen som det är gjort i egentligen är likgiltigt. Dekoren är storslagen, men dåligt målad på gränsen till det amatörmässiga, vilket är själva idén. Det är ett antal luckor i den, som en julkalender, och två stora portar i öppnas hela tiden, som visar tablåer med repliker mellan 2-4 personer, varefter de stängs. Flera av scenerna känns onödiga. Hur når man relevans och blir berörd av personerna, historien och berättelsen, utan att det endast blir en parodisk lek med form och teaterkonventioner?

Nattlig teater

Här finns det ett problem för denna typ av maximerad teater, som lätt får en prägel av kultteater för de invigda. Inte minst för att de gör det i Otta, en bygd i Gudbrandsdalen i mellannorge (som Fredrik Floen och Marie Nikazm Bakken själva stammar från), och med en presumtiv teaterpublik som kanske har noll komma noll förståelse för vad det innebär att försöka flytta gränserna för teaterns formarbete. Hur ska man nå ut med information om att uppsättningen också innehåller inkluderande underhållning, medan man spelar på tider som vanligen tillhör sömntiden för arbetande människor? Det motsvarar en resa från Tokyo till Oslo, med efterföljande jet lag de kommande dagarna. Det ska en del till för att folk i denna bygd ska orka engagera sig. På samma gång är ju teater som sådan en ren ansträngning, medan redan så mycket annat är ren underhållning.
           De sex föreställningarna spelas alltså från kl 22.30 under tre fredagar och tre lördagar, med bussar som går från Oslo redan andra dagen. Jag tror att om de spelat mellan 12.00-20.00 på lördagarna och söndagarna, så kunde det ha kommit bra med folk. Men – ser man Floens och Bakkens ambitioner som ett sätt att inte göra teaterupplevelsen alltför lättköpt och enkel, utan en del av en konstnärligt konsekvent handling (även genom att, givetvis, uppfostra publiken), blir valet att spela nattetid också till en medvetet exkluderande handling. Jag anar att de har fått vika sig för ett krav från Black Box teater om att folk söderifrån, mest från denna institutions egen publik, ska kunna komma på föreställningen och slippa en övernattning eftersom man tillbringar natten på teatern och sedan drar hem igen. Som teaterutflykt kan detta ju fungera på den publik som vill göra den resan, men när man ser premiärens tomma stolar, där endast ett 15-tal är besatta, känns det mest som ett felriktat försök.

           Samtidigt, med risk att säga emot mig själv, så finns en vinst med sådan långsamhetsteater. Att tillbringa 8 1/2 timme på teatern, med flera möjligheter till att sträcka på benen och ta pauser när man själv behagar, är en bejakelse av att saker ska få ta tid och smältas. Det är helt enkelt något man ska igenom för att nå ett annat tillstånd, om det så sker i en sömnighetens dimma eller ej. Det handlar också från Ottabornas perspektiv om det som pågår där du bor, och att du hör talas om det, men väljer bort det. Fast det existerar ju ändå där och då, eller här och nu som vi brukar säga inom teatern. Att detta alls äger rum har naturligtvis ett värde. Som teaterarbete är det storslaget och beundransvärt, även om publiken inte kommer.

Ramen belastar målningen

För att ta detta vidare: under natten spelas scenerna från Fru Inger til Østråt upp. Hade jag inte varit så trött runt 03.00 hade förstås min upplevelse varit helt annorlunda. Nu är det stundtals irriterande enformigt. Den långa speltiden kan ju ursäktas om kasten mellan olika associativa teman, som exempelvis kvinnans roll, som mor och som maktmänniska, den rättfärdiga och orättfärdiga nationalismen, skillnaden mellan intelligentia och pöbel, mm, får sin tid att utvecklas och analyseras av ensemblen och publiken tillsammans. Men mitt intryck är att Fru Inger inte är en tillräckligt rik pjäs för att utforskas alltför noga. Den är för enkel för det. Det är mycket som faller utanför, just för att mycket behöver berättas om den historiska ramen. Det som oftast belastar historiedramer är ju faktaramen som ska sättas, konflikten och själva intrigen kan vara väl så intressant, men det hela faller på alltför mycket information. Shakespeare är det lysande, stora undantaget: han ser till att intrigen och historien är en och samma.

Föreställning i föreställning i föreställning

Under natten ges också en annan föreställning: ljudspåret i Rocky Horror Picture Show spelas upp i högtalarna och ensemblen går in och mimar replikerna och sångerna från filmen. Detta kanske fungerar med en fullsatt publik där man kanske hänger på och sjunger med. Formen är väletablerad på biografer runtikring, en långkörare som visas år efter år och där publiken interaktivt klär ut sig och sjunger med i filmen. Men med ett fåtal personer i publiken på premiären i Otta kulturhus klockan 5 på morgonen är den enformig. Senare får jag höra av en av aktörerna att den mest är menad som en sorts pausunderhållning, medan man kan gå ut och äta frukost i foajén. Men allt är ju underhållning i denna uppsättning av Fru Inger til Østråt!

            Däremot spelas en scen ur Macbeth upp, den där häxorna besvärjer Macbeth och planerar att vända upp och ned på allt, och går för att möta honom för att förföra hans fåfänga. Scenen spelas flera gånger i varianter: det är allt från klichéhäxor med kvastar och strutformade hattar, över nunnor som rituellt genomför en ockult ring, till fransmänn som talar låtsasfranska. Som kommentar till Ibsens text fungerar den i kraft av utkorandet av den blivande, unge kungen, en bild av ännu en kung i raden av kungar på långa led. En kung som aldrig blir krönt då han av misstag mördas av sin egen mor.

            Slutscenen med rockande skulturer och en fågel Fenix som reser sig ur ett Alienliknande ägg i fonden är strålande: skulpturteater, eller dekorteater, av mastodontformat. Lagat med billiga material. Den som såg Vinge/Müllers Vildanden, och Hedvigs gestalt som bokstavligen reser sig naken ur graven, rituellt tvättas ren, för att med svärd besegra draken som fångat familjen Ekdahl i sin buk, får här en lika stark avslutning i en slags historisk slagghög av billigt kitsch. Olika former av groteska gravformationer, med fallna änglar, riddare och bevingade demoner, rör sig i takt med trashig metalmusik. Det är fantastiskt. Nu vill jag ha mer. Men det är slut. (Publisert 26.08.2018)

Fru Inger til Østeraat

baserad på Henrik Ibsens stycke

Regi: Marie Nikazm Bakken

Scenografi, mask och kostym: Fredrik Floen

Medverkande: Fredrik Floen, Maria Zakrisson Mortensson, mfl.

Samproduktion mellan Otta Kulturhus, Black Box teater och Marie og Fredriks Teaterlag. Otta Kulturhus 24 augusti

Otta Kulturhus 24 augusti