Alltför enkelt

Ways of Seeing

av Pia Maria Rioll, Hanan Benammar, Sara Baban och Marius von der Fehr

Regi: Pia Maria Roll

Co-regi: Marius von der Fehr

Dramaturgi: Kai Johnsen

Scenografi, kostym: Jennie Bringaker

Teckningar, animationer: Lotte Konow Lund

Video: Baban, Benammar, Roll, von der Fehr och Line Lyngstadaas

Texter: Aimé Césaire, Jean-Paul Sartre, Frantz Fanon, m.fl.

Black Box teater, Store scene, 21 november

Titeln på denna föreställning är självfallet hämtad från John Bergers bok och konstfilosofiska BBC-program från 1970-talets början, där Walter Benjamins berömda essä ”Konstverket i reproduktionsåldern” är utgångspunkten. Att synen på konstverket är i förändring, genom nya, (kapitalistiska) möjligheter att förmedla det till publiken, och vad detta egentligen gör med konstverket, vilka relationer det skapar i förhållande till autenticitet och kopiering, är essentiellt. En sak som Berger gärna framhåller, är att konstverket har en tendens att uppsöka dig, du uppsöker inte längre konstverket.

Samhällets teater

Till Black Box teater kommer man i alla fall, för att möjligen uppleva något originalt och närvarande. Pia Maria Roll och Marius von der Fehr har en rad samarbeten bakom sig, som väl kan kallas dokumentärteater, men där essensen är att man låter människor tala direkt ur sina egna erfarenheter. De medverkande får gärna vara amatörer, men med en förmedlingsvilja. Det är tidstypiskt på det sättet att det påminner om den uppsjö av bloggar, vloggar, podcasts och andra uttryck, som på olika sätt erbjuder alternativa berättelser, fakta och nyheter. Här är mediet teater, men regissörerna ockuperar sin vana trogen scenutrymmet för att få sagt för dem viktiga saker om samhället.

Denna gång medverkar en blandning av scenkonstnärer med bakgrund som flyktingar, eller har andra generationens erfarenhet, samt en högt uppsatt jurist, Ketil Lund. Det är tydligt att de vill formulera en alternativ berättelse om norsk verklighet, och här är det de ökade kraven på övervakning från politiskt håll, som de svarar på genom att ge två kvinnliga konstnärer, bördiga från den irakiska delen av Kurdistan, Sara Baban, samt med algeriska rötter Hanan Benammar, i uppdrag att spionera på olika hus och egendomar, som tillhör personer från det som brukar kallas de blå-blå inom högern i Norge.

Utopi

Sara Baban och Hanan Benammar tillbringar dagar och veckor utanför husen, och filmar det. Filmerna är trista dokument av egendomar i regn och sol. Allt medan särskilt Sara Baban beskriver hur de jobbar, och lägger ut texten om det kurdiska, sociala experimentet i norra Irak, i Rojava, där kampen har pågått länge. Ali Djabbary framträder, bland annat som död man som uppsöker sin dotter. Benammar berättar om sin fars kamp för ett fritt Algeriet på 1950- och 60-talen.

Jag får intryck av att man i Irak försökt att bygga upp ett nytt idealsamhälle, liknande anarkismens utopiska och statslösa styrelsesätt. Och det är närmast självklart att det slås ner av hårdföra stater, vare sig det är av USA eller av Saddams Irak. Utopin får ju aldrig riktigt förverkligas eftersom det finns alltför mäktiga intressen som ser systemskiften som en stor fara. Alla mindre konfikter blir dessutom slagfältet för större ekonomiers och makters utprövande av sitt förhandlingsutrymme. Det är ett mycket cyniskt spel med människoliv.

Vi vet var du bor!

Idén är att genom att beskåda och bevaka olika villor och byggnader i Oslos omgivningar beskriva ett större nätverk, kopplat till Fremskrittspartiet och till högerns tankesmedjor, och mediekanaler som nättidskriften Resett. Här visas miljonärsvillorna upp, med adress och allt. Alla namnges: det är FRP:s justitie-och beredskapsminister Tor Mikkel Waras hus på Røa, liksom Christian Tybring-Gjeddes på Frogner. Den senare har skrivit en krönika tillsammans med Kent Andersson, som bor på Østkanten, och som uppges vara själva inspirationen till Anders Behring Breivik, där islamiseringen av Norge och Arbetarpartiets svek mot landet är ämnet.

Att Norges justitie- och beredskapsminister Tor Mikkel Wara bor i en flott villa på Røa och dessutom har aktier i First House, liksom företrädaren Sylvi Listhaug, är en del av underlaget för föreställningens beskrivning av hur högern samarbetar med kapitalet. Ett annat är Rimi-Hagens bidrag till Fremskrittpartiets kassa. Allt ska liksom illustrera det strukturella våldet och hur rasismen är inprogrammerad i systemet. Islamofobi paras med klimatskepticism. Hege Storhaugs islamkritik seglar förbi. Även om jag missar en hel del av de norska referenserna här, och kanske just detta är avgörande för mig, så är inte konceptet särskilt övertygande.

Att folk inom den blåaste högern i Norge består av tidigare ministrar, som har haft samröre med personer som varit förebilder till Breiviks manifest, är inte så konstigt. Att avslöja var de bor och ge en bild av dem, är själva tanken här, som när de filmar Kent Anderssons hem på östkanten och där han beskrivs som alibiet från arbetarklassen. Det leder inte till så mycket mer än att jag kan konstatera att dessa människor också ju måste bo någonstans! Det är väldigt tunt. Att kalla en rörelse som Rojava för antifascistisk blir nog så dumt, då fascismen mest är en europeisk och möjligen sydamerikansk historisk företeelse. Det är socialistisk retorik på ren tomgångskörning.

Möten mellan världar

Vid Sognsvann bor investorn och pengapåsen Jan Haudemann-Andersen, i något som liknar ett palats. Där dyker domaren Ketil Lund upp i egen hög person i spåret, och på scenen. De spelar fram ett möte som ägt rum utanför villan. Ketil Lund var den som ledde den så kallade Lundkommissionen, och som 1996 avslöjade den norska underrättelsetjänsten POT:s registering av vänstersympatisörer.

Problemet är här att det som Sara Baban säger väl snarast får stå för henne, och inte representeras av de andra i föreställningen, vilket gör föreställningens budskap tveeggat: kan en domare som Ketil Lund, som har lett en skandalomsusad kommission verkligen stå för samma socialistiska ideal som Baban utger sig för att ha? Eller är det själva mötet mellan dem som ska visa på komplexitet här? Vad är det egentligen de ska representera, sina egna eller regissörerna Pia Maria Rolls och Marius von der Fehrs åsikter? Att enbart presentera fakta och arbeta journalistiskt, utan att verkligen avslöja någonting, är ointressant som teaterupplevelse.

Att Lund har levt sitt liv på den förmögna Vestkanten av Oslo och Baban kommer frå en utsatt del av Kurdistan, dessutom är aktivistisk, norsk konstnär, gör ju att de lever i två mycket olika världar. Men Lunds och Babans möte på scenen ger liksom ingen svindel. Det är för banalt för det. Samtidigt finns några av föreställningens bästa ögonblick här, då de två kvinnorna som ligger ute i buskarna för att bevaka en miljonärsvilla eller en politikers hus, upptäcks av denne Ketil Lund som är ute på tur, och dialogen startar om vad de håller på med. Ketil Lund lägger ut texten om sitt arbete i kommissionen, som fick ministrar avsatta på sin tid, men han uppehåller sig också vid sådant som när han som pojke stal äpplen i högerledaren Kåre Willochs trädgård. Han har känsla för komik. Hade då ägaren av huset, Jan Haudemann-Andersen, kommit in på scenen, så kan vi tala om vändpunkt. Detta händer så klart inte. Själva de högermän och -kvinnor som omtalas, tar ingen plats på scenen. Ingenting händer, föreställningen ångar på med ytterligare bilder av hus, och historier från Syrien och Algeriet.

Aktivism

Det händer över huvud taget väldigt lite i den här föreställningen, framför allt inte inom mig som lyssnare och betraktare av ett Konstverk. Som konst betraktat är det en mager produkt som Baban/Roll/von der Fehr/Benammar har åstadkommit. Lotte Konow Lunds animationer, som ritas över skärmen, framför allt i slutet, tillför visserligen grafisk skönhet. Att ställa ut namn på verkliga makthavare och bilder på husen de bor i, kunde ha blivit ett intressant grepp om man tagit detta vidare. Man problematiserar aldrig sig själva och den roll man spelar på scenen, man är liksom ett verktyg för något, som endast visar ett motstånd mot, ja, det måste väl då vara Fremskrittspartiet. Och när man inte har en blick på sig själv som ger intressanta vändpunkter, sker det inget inom mig som åskådare heller. Det som redovisas är det som redovisas. Kanske detta då är meningen med deras form av reproduktion, att kopian urvattnar verkligheten?

Jag vet faktiskt inte. Åtminstone är detta konstverk svårsålt i mina ögon, om man ska spinna vidare på Berger och Benjamin. I alla fall är det svårsmält för de som inte är pro agitprop. Som politiskt statement talar man till folk med samma politiska inriktning och det är sorgligt att på en premiär känna sig ha tagits som gisslan av vänsterideologer. Knutet till föreställningarna är två seminarier om revolutionerna i Algeriet och Rojava, samt om nyrasism. Även Ways Of Seeing som teater känns mest som en utvecklad form av seminarium. Vad som möjligen har reproducerats, är dunkelt. Möjligen de lika förutfattade meningar om högern som vänstern ständigt blir utsatt för av samma höger. Regin mystifierar politiska förhållanden. Ansatsen till en beskrivning av en storkonspiration i Norges politiker- och miljonärskretsar finns där. Såväl vänstern som högern beskyller den andra sidan för just dessa konspirationer hela tiden.

Att sitta och bevittna en politisk, agitatorisk handling, och erkänna detta som viktig teater, det gör jag inte.

Men jag får erkänna att jag slirar på de intern-norska referenserna.