
I kamp för inre och yttre frihet
(St. Petersburg): När Jan Klata vid en festlig ceremoni tog emot ett av de prestigefulla europeiska teaterpriserna ägnade han sitt tacktal åt att tala om «de två elefanterna i rummet»: Kirill Serebrennikov och Milo Rau.
Den europeiska teaterfestivalen Premio Europa har just avhållits i Sankt Petersburg. I år belönades Valerij Fokin, Milo Rau, Jan Klata, Tiago Rodrigues, Sidi Larbi Cherkaoui, Cirkus Cirkör, Julien Gosselin och Nuria Espert på en festival med tydliga politiska budskap.
Den polske regissören Jan Klata och hans trupp från anrika Stary Teatr i Krakow lyckades bryta en alltmer kvävande tystnad vid Premio Europa-festivalen i Sankt Petersburg. Med hjälp av doktor Stockmann i Ibsens En folkefjende och dagsaktuell improvisation hamrade den polska ensemblen fram kritik mot chauvinismens och populismens gift och stank, i såväl Ryssland som Polen.
Klatas uppsättning hade premiär redan 2015 och spelas i en estetik av trash och absurdism. Doktor Stockmann och hans krets är sorglösa, bohemiska individualister med tillit till yttrandefriheten i det postkommunistiska Polen. Hans konfrontation med brodern/borgmästaren Peter visar en konflikt mellan demokratisk, öppen debatt och manipulativ politisk maktutövning med rötter i det gamla öststatssystemet. Doktor Stockmanns berömda brandtal tar upp hur problem med tung smog och föroreningar i Krakow tystas ner för att inte skrämma bort besökare. Han likställer detta undanhållande av sanning med ryska myndigheters tystande av konstens sanningssägare. I en tillspetsad, absurd scen boxas bröderna Thomas och Peter, men föreställningen förmedlar samtidigt svårigheten för oss alla att agera rätt, i en samtid av fake news och motstridiga särintressen.
När Jan Klata i lördags vid en festlig ceremoni på Alexandrinskijteatern tog emot ett av de prestigefulla europeiska teaterpriserna ägnade han sitt tacktal åt att tala om «de två elefanterna i rummet»: den ryske regissören Kirill Serebrennikov, som förra året inte fick resa till festivalen för att ta emot sitt pris, eftersom han på diskutabla grunder sitter i husarrest sedan sommaren 2017. Den andre «elefanten» var schweiziske regissören Milo Rau som inte i tid fick visum för att själv kunna komma till Sankt Petersburg och ta emot sitt teaterpris. Han är uppenbart inte välkommen efter sin iscensättning 2015 av The Moscow Trials, där han i dokumentära former prövade villkoren för konstens yttrandefrihet i Ryssland. Festivalen hade dock i hast programmerat Raus dokumentärfilm The Congo Tribunals, om 20 års konflikter styrda av ekonomiska intressen i spåren av folkmordet i Rwanda 1994.
Det eviga våldet
Årets Premio Europa-festival visade tydligt att teaterkonsten i dag står under hård press, dels från makthavare som av politiska skäl försöker styra och tysta ner vad som sägs, dels från olika religiösa eller identitetspolitiska grupper som protesterar mot föreställningar eller helt enkelt hindrar dem att äga rum.
De ryska regissörerna möter problematiken genom att sätta upp klassiker med en distinkt underton. Årets mottagare av det stora europeiska teaterpriset, Valerij Fokin, presenterade Švejk – återkomsten av Tatiana Rakhmatova. Med den tappre soldaten Švejks rörelser genom tiden fram till dagens brutala krig och konflikter pekar Fokin på hur människan är fånge i en evighetscykel av våld och destruktiva självintressen. Ofta relaterat till en blind nationalism och oreflekterad ledarkult. Fokin, som är specialist på arvet efter den ryske avantgardisten Vsevolod Meyerhold, visade också på festivalen en raffinerad rekonstruktion av dennes Maskerad. Pjäsen skildrar dramat där en man av svartsjuka dödar sin fru, men med en tillskriven monolog fick Fokin stycket att bli en skarp kommentar till en aktuell problematik av mäns våld mot kvinnor i nära relationer.
Risker och rörelser
Människans ödesbundna växling mellan uppbyggnad och nedbrytning av gemensamma sociala, kulturella och andliga plattformar fick också uttryck i Sidi Larbi Cherkaouis kraftfulla dansverk Puz/zle. Cherkaoui, född i Marocko men verksam med bas i Belgien, mottog det så kallade New Theatrical Realities-priset.

Hans flödande koreografi har beröring med fysiskt utmanande streetdance och asiatiska kampsporter. I Puz/zle upprättar dansarna arkitektoniska strukturer där de arrangerar sig i språk och system – och så rivs allt, antingen genom attacker utifrån eller av inre splittringar. Människans försök att hålla ihop inom homogena system visar sig alltid ohållbara. Vi är i oavbruten rörelse, på väg mot nya figurationer.
Svenska Cirkus Cirkör visar också en mänsklighet i rörelse. För första gången mottog en nycirkusgrupp ett av de europeiska teaterpriserna. Med utdrag från verket Limits formade Tilde Björfors och hennes kompani bilder av hur cirkus handlar om att spränga gränser och ta risker, precis som migrationen i vår tid.
Modet att misslyckas
Och kanske handlar all scenkonst om att våga ta risken att misslyckas. Det menade i alla fall Svend Åge Birkeland från BIT-Teatergarasjen som talade på ett seminarium om den portugisiske pristagaren Tiago Rodrigues. Birkeland menade att Rodrigues i sin teater bejakar misslyckande och misstag som grundläggande vägar till utveckling och framgång. Tiago Rodrigues, dramatiker, regissör, skådespelare och chef för nationalteatern i Lissabon, var i Oslo tidigare i år med det interaktiva stycket By Heart. Det framfördes här på festivalen, tillsammans med den drömmande Sopro – en hyllning till teaterns sufflös och till de röster som andas teaterns luft genom olika tider – och ett nytt work in progress, Burning the Flag.
Rodrigues scenkonst uppehåller sig mycket vid hur texter och berättelser kan levandegöra en oändlig värld av föreställningar, minnen och perspektiv på verkligheten. I hans verk öppnas alltid sidospår, kommentarer, associationer och berättelser utifrån ett grundtema. I Burning the Flag deklarerar han att hans syfte är mer än att skapa poetisk komplexitet: «Jag dras till förvirringen, till frågor som leder till frågor som leder till frågor…»
Han bejakar också teaterns nu, det ögonblick där kroppars gestaltning av minnen, poesi och fantasier bildar en egen, ny verklighet. Häri ser Rodrigues en möjlighet för människan att mobilisera en inre beredskap, så att hon vågar möta och påverka världen, med alla dess förunderliga möjligheter och konflikter. (Publisert 22.11.2018.)