Den stora frågan om Gud

Det utmattende ved Det Norske Teatrets imponerende maratonforestilling gir mulighet for identifikasjon med ekstreme livssyn. På veien blir vi også underholdt.

Romeo og Julie på Nationaltheatret er frisk, ungdommelig og imøtekommende. Skuespillerne er fremragende.

Det å forføre, bedra og lure kan sees som en kunst. Men det moralske spøkelset ligger langt dypere i en lavbudsjettproduksjon av Heiner Müllers «Kvartett», der moralen fremstilles med enkle virkemidler i spennet mellom en tidstypisk, barokt datert ramme og fremtidig dystopi.

(Kristiansand): Hvis du ikke er danser må du tørre å gå ut av komfortsonen og la deg omfavne av Ravnedans sitt skummende festivalprogram.

(Harstad): Det var en skandalartad öppning av Festspelen i Nordnorge 22 juni, som innehöll «Nordting» av Amund Sjølie Sveen, och där nästan mer uppmärksamhet ägnades åt att man bjöd på gratis vodka än att Harstads rikaste personer figurerade med namn och kronor investerade i fast egendom.

Er vi blitt så redde for terror at nysgjerrige, undersøkende og politisk interesserte (teater-)kunstnere skal gjemme seg i hulene sine og aldri se dagslys igjen? Er det det ytre høyre ønsker? Spør Lars Elton, som så Nina Ossavys omdiskuterte «Døden kommer ikke med ljå» i Oslo forrige uke.