Den stora frågan om Gud

Gutten och Jenta har blivit utkastade från sina respektive lektioner i religion och möts ute i skolans korridor. Det är två barn som

Nå er du Gud igjen

Av Anders Duus

Översättning Toril Solvang

Regi Victoria Meirik

Scenografi och kostym Gjermund Andresen

Brageteatret, Union scene, Drammen, 2 februari 2019

inte har talat med varandra förr, men de har hört rykten om den andre. De gissar fel på varandras namn, vilket visar hur osäkra rykten kan vara, även om man befinner sig i en skolas begränsade miljö. Han är mellanstadiets värsting, med slagsmål och klotter på sitt samvete, och slängs ofta ut ur klassrummet av sina lärare. För hennes del tycks det vara första gången det sker, men hon verkar vara lika jobbig hon, för lärarna som försöker hålla henne lugn. Båda har ställt frågor om Gud i religionstimmen, och båda har blivit lite för obekväma.

Igenkännbart

Det är det igenkännbara och realistiska upplägget för den svenske dramatikern Anders Duus stycke för 5-7-klassare, som hade premiär på Brageteatret i Drammen i helgen, och som kommer att spelas i Buskeruds skolor ända fram till juni. På ett sätt en text som tar upp frågan om barn som orsakar problem i skolan, redan vid mycket unga år. Men framför allt vill den debattera frågan om Guds närvaro och existens. Anders Duus har ett 40-tal pjäser bakom sig, mycket för barn och ungdom, men även vuxendramatik. Han har också länge varit dramaturg både på svenska Riksteatern och Örebro länsteater.

Det här är ingen arkitektonisk skapelse av ett stycke, som leder vidare till stora insikter, det är mer en lättsam fallstudie i en väntrumsdramatik, den allra vanligaste formen av modernt drama. Väntan utgörs här av tiden mellan två lektioner. När klockan ringer ut för religionstimmen är pjäsen slut.

Finns Gud?

Stycket börjar med Jentas försök att ställa frågor till Gud, i korridoren. Gutten lyssnar i smyg, och spelar sedan ett spel med mycket attityd mot henne. Han vill inte erkänna att han är intresserad. Inte hon heller, av honom. Ändå är de upptagna av samma frågor, och leker så en lek med varandra, där de turas om att vara Gud och svara på den andres frågor. Samtidigt pågår något som liknar en syndaflod utanför skolan, med hällande regn. De är instängda där i skolan och tvungna att mötas.

Publiken sitter på båda sidor om Gjermund Andresens eleganta scenbild, som är en bit av en skolkorridor med ljudisolerande plattor och lysrör i taket, samt väggar på bägge sidor. En enkel bänk mitt på. Denna smala korridorstump och väggarna lyser ibland upp när barnen i pjäsen tror sig se Gud, eller om det är åskan och regnet som härjar som värst. Det är en praktisk scenografi, och ger en bra resonans till ljuden. Skådespelarna är uppmikade med myggor, och deras repliker försvinner ibland upp i ett rum med större volym, en fantasivärld med ekon, när de spelar sina roller. Det är en glidning från realismen över i en annan, tänkt verklighet, och detta regigrepp tjänar både stycket och uppsättningen på. Det ger ett fint uttryck för barnens intensiva sökande i sig själva, sin gryende relation till varandra och de akuta frågor de ställer sig.

Spelets glädje

Att pojken i Tarjei Westbys tolkning skulle vara skolans värsting är väl inte helt trovärdigt. Det är mer en poserande hållning från en 11-åring. Å andra sidan ska man inte heller tro på en fiktiv karaktär som säger att han är värst, även om detta bekräftas av den andra rollen. Fiktionen visar flera lager, och iscensättandet av utanförskap börjar antagligen redan i unga år. Tarjei Westby klarar detta mycket bra, med stor spelglädje. Inga Ibsdotter Lilleaas gör Jenta som en kraftigt utlevande liten person där känslorna ligger utanpå. Hennes krumbukter liknar kanske mer en tonårings, samtidigt som det möjligen visar på hur mycket mer vuxna flickor är än pojkar i en viss ålder. Allt tjänar realismen här. Att skådespelarna har kul smittar av sig, och jag tror att barnen som var där på premiären köpte det. Victoria Meiriks regi understödjer leken med materialet, men kanske bortser lite mycket från allvaret. Det är inte en pjäs som predikar om Guds existens, men att frågan kan vara stark när den nu än uppstår i människolivet. Vi vuxna känner igen oss. Regin gör i stort sett inga stora val, släpper skådespelarna lösa och låter spelet pågå. Det är helt enkelt smart – och välgjort.

Snällt

Ska jag invända mot något så är det en väldigt snäll frågeställning om Guds existens som presteras här, det är långt ifrån Teodicéproblemet till exempel, om världens ondska och Guds närvaro i världen. Att undvika frågan om ondskan gör detta till ett godmodigt och kanske till ett lättsammare stycke teater än det behövde vara. Jag tror nog att barn tål mer. De tål att konfronteras med döden likaväl som frågan om vad som är ondska. Man behöver ju för den skull inte diskutera frågan vuxenfilosofiskt. Teatern kan ställa bra frågor, det räcker.

Jag frågar mig dessutom varför lärarna blivit så ilskna när eleverna börjat ställa frågor om Gud i pjäsen. Detta gör ju lärarna intressanta, menar jag, men dem får vi inte veta så mycket om. Vad de helt enkelt har för grund för att kasta ut eleverna när de ställer frågor om existensen. Anders Duus ställer sig på de ungas sida här och målar ut lärarkåren som dum och andefattig, Jenta säger till och med att de hatar barn, etcetera. Detta är ju tacksamt om man vill få ungdomar att lyssna. Författaren vet vilken publik han vänder sig till. För egen del hade jag nog varit tacksam för frågor om Gud om jag hade varit religionslärare.

Lätthet

Det är om man ska vara krass. Charmen är i alla fall där, och lättheten. Det är lättsamt skrivet med flytande dialog, och blir till en stunds avledning med tänkvärdheter. Och så finns den gryende kärleken mellan de båda barnen som känner sig utanför – i slutscenen (och som inte är med i det manus jag tagit del av). Kärleken som kanske är detsamma som Gud? Victoria Meiriks och ensemblens tolkning kanske är den, att det är i det ljuset som Gud uppstår. I det mänskliga mötet, då när man ser Den Andre?