I väntan på ett Manifesto

OITF 2020 visar en festival som har blivit väletablerad. Den tar dels hand om det nya inom norsk scenkonst, och håller fram det som verkat under lång tid. Tar in nytt och aktuellt från utlandet. Årets festval har inget riktigt tema, till skilnad från i fjol, men har i viss mån vidarefört sitt fokus på fakta och fiktion, samt den politiska kroppen på scenen. Den är svagare denna gång inom det som kan kallas teaterdelen. Publiken får tillgång till så kallade ‹‹kollektiva arkiv och privata minnen››, om jag nu har översatt programbladets deklaration rätt. Det är ju alldeles för vagt. Men som festival gör den sitt jobb, helt enkelt, visar på alternativ och andra röster än de som förekommer i kommersiella media eller på institutioner.

Oslo Internasjonale Teaterfestival, del I

Gutta: Gutta Gets Connected

Maritea Dæhlin: I Want To Be Traditional

El Conde de Torrefiel: La Plaza

The Norwegian Opra: Ø (The Complete Episodes 1-17)

Duduzile Mathonsi: Bitch Where The Fuck Is My Manifesto?

Iggy Malmborg:Things In My Mouth

Black Box teater och Vega Scene, 5-8 mars 2020

Å andra sidan stämmer inte riktigt det heller, gränserna är flytande mellan genrer och discipliner. Drag-Kingsshower och visningar av klädesdesign som del av en scenkonst under ständig omdefinition är inslag som visar hur den klassiska högt-lågt-indelningen ersatts av, ja annat. Jag vill inte säga att det blivit profillöst. Men den största kontrasten under festivalens första helg är den inledande, och underbart underhållande showen med tjejerna i Gutta, i Black Box teaters foajé, samt El conde de torrefiels torra, konstinstallationspräglade esteticism.

‹‹Tradicional››

Det är minst av allt något som är traditionellt med Maritea Dæhlins I Want To Be Traditional på BBT:s lilla scen öppningsdagen. Kanske för att hon i slutet av föreställningen redovisar på vilka sätt hon vill vara traditionell, är det att hon inte heller blir det. Det är gjort med stor distans och humoristisk vinkling, samt inviterande och vänligt: hon tar till exempel upp en man ur publiken som får direktöversätta en del av hennes text, som framförs på spanska. I en annan är det en kvinna ur publiken som får tvaga hennes överkropp med en svamp. Men det som är anslående är hennes textbehandling, och det hon gör i början av föreställningen. Där är hon en performer av format: texten och dess ihållande upprepningar och rytmiseringar är något att nästa stampa takten till, som en form av textlig jazz, och början, där hon stoppat in sig i en glänsande säck fylld med blå filtbollar, som hon genom att ställa sig bredbent med baken mot publiken och öppningen mellan benen sedan spyr ut i kaskader över golvet. Det är vansinnigt galet och stiligt, och så enkelt gjort, för att visa på hur det handlar om kropp.

I riktning mot ‹‹Du››
Det lätt estetiska snobberi som fanns i föreställningen med de fyra dansarna, La possibilidad que desaparece frente al paisaje (ung: Möjligheten att försvinna in i ett landskap), som visades på OITF 2018 (se artikel i NST av undertecknad), har vidareförts i den nya La Plaza. Stycket är tomt som världen efter att ha sett ett dussin tv-serier på raken, och det är citaten, referenserna till en värld som har blivit ointresserad av sig själv som hela tiden sticker ut. Inte heller denna gång övertygar El Conde de Torrefiel med sin esteticism, föreställningen blir alltför sval och beräknande. Den är manipulerande på ett frontalt sätt, det vill säga att den redovisar öppet sin vilja till manipulation. Den problematiserar denna genom att påstå att den har ett ‹‹som om››-perspektiv på teaterns förmåga till förförelse. Här är det gott om metareferenser och smarta lösningar med grupper av människor som bär en neutral strumpa över huvudet, medan de i övrigt är klädda som folk flest. De grupperar sig på scenen och spelar upp situationer. Som hämtat ur Duane Hansons fotorealistiska skulpturer i naturlig storlek. Alltmedan texter projiceras på väggen innehållande beskrivningar av situationer och av publikens egen förmodade upplevelse av det stycke den ser. Eller inte ser.

La Plaza börjar med en för Oslobor tydlig refrens till en sorg över unga människors död: scenen är helt fylld av blommor, små ljus och nallebjörnar. Liksom den var 2011 runt Oslo domkyrka. Men allt är i syntet och plast, och därför på så sätt oäkta. Och ogripbart. Det finns egentligen ingenting i denna föreställning som griper en. Den vill inte förföra, arbetar med abstraktion och distans, vilket den också påstår i sin text om sig själv på väggen. Man har också valt att göra en text som hela tiden refererar till andra person singular, dvs ett «du». Det fungerar inte alls. Det utpekande draget med att rikta sig till var och en i publiken blir konstruerat. Kanske det också är den svåraste form som en författare kan ge sig på inom litteraturen. Här bryter man kanske ner berättandets hierarkier, men tomheten varmed denna schweizisk-spanska duo gör sina produktioner gör mig oroad. Har vi åter nått vägs ände inom teatern? Är detta en slags Beckett för 2000-talet? Men Beckett har avgjort litterär kvalitet. Texten här har inte det.

Opera som ‹‹Void››

Det är en helt annan estetik med dystopisk världsförklaring över Trond Reinholdtsens och hans kompanjoners drift med operagenren. Den som har följt Den Norske Opra under ett antal år blir inte förvånad över konsekvensen och utvecklingen i hans nu 17 delar långa verk med titeln Ø. Verksamheten har till och med emigrerat till en plats i de värmländska skogarna i Sverige. Är det för att den inte får plats i det konformistiska Norge längre? I sig en iscensättning av ett fiktivt utanförskap. De individer som sjunger i hans verk, sjunger ofta om tillståndet i politiken, samhället, inom konsten, särskilt inom operan, och det är fullt med operarekvisita i referenserna. Till och med musiken används som en form av ljudrekvisita. Festligt och ansträngande är det: när alla de 17 delarna av Ø, samt mer därtill, framfördes under en 10 timmar lång seans på Vega Scene under lördagen, var det som en öppen repetition av det som komma skall under måndagen i Jakobs kirke. Bäst var inslagen med den tyske filosofen Harry Lehmann, som utförde en skruvad kontextualisering av de olika delarna medan de pågick på skärmen. Även de kostymklädda skepnadernas danser och kaotiska framfart i rummet, var så att säga ‹‹blot til lyst››.

Som publik upplever jag samma förtjusning jag hade som barn, med dessa tokigheter om politik, filosofi och konst som upprepas om och om igen, som ett mantra av en idiot. Det är förlösande. Cirka 5 minuter innan föreställningen är slut, får man till sist svaret på en av gåtorna med verket. Det knyts ihop, och verkar nästan traditionellt på något sätt. Vi hamnar i ett nytt rum, fyllt med dynga. Ett piano kastas ner i dyngan, och en figur hamrar lös på det med en grävskopa. Återgång till en dystopisk variant av ‹‹fluxus-art››!

Det är värt mödan att ta del av oratoriet i Jakobs kirke på måndagskvällen, som denna lördagsodyssé leder fram till. The Followers of Ø framför då To Arms, To Arms – an affirmative Oratorio›. Det kan kan bli en mäktig operaupplevelse!

Duduzile Mathonis Bitch Where The Fuck Is My Manifesto? kunde lika väl ha spelat på Nordic Black Theatre. Där har man samma metodiska hävdande av utrymme för den färgade kroppen, ett rum som måste tas i anspråk om och om igen. Därför är detta också en modigare föreställning än man kanske tror. Bildspråket och det tematiska berättandet i texten tillhör en annan tradition, berättandet påminner om prosa från amerikanskt 1950- och 60-tal, Toni Morrison eller kanske den vite sydafrikanen Athol Fugards dramatik. Mathonsi har sydafrikansk bakgrund. Att hon medverkar här tyder på något mer, då festivalen tar in folk med en annan bakgrund än helnorsk, vilket tycks vara för att bryta perspektivet på vad det är att vara och leva i Norge idag. Och det är bra. När Trond Reinholdtsen trots allt gör uppror mot konstens hierarkier från sin vita (medelklass-?) ståndpunkt, med endast vita medelålders män på vegascenen, så är det fler som företräder andra röster på festivalen. Mathonsi är bäst när hon skriksjunger vid pianot i slutet av sin föreställning, stående till hälften utanför scenen på lilla scenen på Black Box teater. Det konventionella innehållet passar samtidigt in i internationella kvinnodagen, med sitt tema at vara en självständig, svart kvinna med absolut makt över egen kropp.

‹‹Hur dränker man en hipster? Släng honom i The Mainstream!››

Iggy Malmborgs Things In My Mouth är en mycket svagare föreställning än den prövande, försiktiga, och öppet manipulativa Physics And Phantasms som han gästade OITF med förra året. Här har han en motspelerska, Rea Lest, och de går båda rätt på temat, med en text som handlar om röstens roll att framsäga text i teatersituationen, alltså själva röstens återskapande av text, som blir en form av ett problematiserande av den. Jag tycker inte att det håller ända fram. Malmborg och hans motspelare är underhållande och diskursiva, och försöker på liknande manipulativt ifrågasättande sätt som i den förra föreställningen finna olika ingångar till publikens uppftattning av vad som faktiskt pågår. En scen med Lest bortvänd från publiken, där hon gör två röster, och illustrerar en scen med en äldre man som våldtar och stryper en ung kvinna är en fascinerande röstimprovisation. Men den lämnar mig kall. Inget är vad det verkar vara i Malmborgs värld, och föreställningen slutar med att de iförda sina buktalarmasker berättar vitsar för varandra. Lättsamt och kul – eller tomt och utan poäng? Malmborgs ‹‹vidnäsandragarteater›› har när den är som bäst en udd riktad mot vårt seende. Här blir det för redovisande och kanske lite för självbespeglande.

Things In My Mouth blir efter att ha avlöst La Plaza på BBT:s stora scen den första helgen till en slags bild av att leva i neoliberalismens tomrum. Historien har åter nått sitt dialektiska slut. Medan festivalen som sådan verkar visa på ett engagemang för det personliga, identiteten, vårt vara i världen, som måste skapas om på nytt. (Publisert 09.03.2020)