Feminism som livsnjutning

Dansk teater har de senaste nio åren fått en rad lustfyllda feministiska injektioner, innovativt utdelade av

Brøgger

Text: Suzanne Brøgger

Sångtexter, musik: Jeanett Albeck

Bearbetningar: Jeanett Albeck, Liv Helm, Sanna Albjørk

Regi: Liv Helm

Scenografi: Freya Sif Hestnes

Ljusdesign: Christoffer Gulløv

Østerbro Teater – Revolver, 6 september 2020

scenkonstkollektivet Sort samvittighed. Anne Linnet, Tove Ditlevsen och kvinnliga danska poeter har i succéföreställningar tillägnats sprakande collage av dikt, performance, sång och teatrala utspel. Sort samvittighed består av kvinnliga toppskådespelare, regissören Elisa Kragerup, koreografen Signe Fabricius och den mångsidiga komponisten tillika skådespelerskan Jeanett Albeck.

Nu står Jeanett Albeck ensam på en teaterscen med det passande namnet Revolver. Det smattrar om Suzanne Brøggers laddade texter om kvinnors rätt till begär och livsrum, i en värld full av hot och strukturellt ingrodda begränsningar för just kvinnor.

Brøgger är iscensatt av den unga, Reumertbelönade regissören Liv Helm, och konceptet är inte olikt Sort samvittigheds uppsättningar. Liv Helm har tillsammans med Jeanett Albeck och Sanna Albjørk valt ut och bearbetat texter, som sedan blivit tonsatta och musikaliskt producerade av Albeck. Scenografin är signerad norska Freya Sif Hestnes, så det är ett power team av kvinnor i spetsen för detta scenprojekt. Så fick Brøgger också det stora teaterpriset Reumert, som Årets musikteateruppsättning 2020. Den har redan spelats i två utsålda omgångar och kommer igen under 2021.

Självbiografi och fiktion

Scenen utgörs av ett stort vitt golv, med en nedhängande plexiglasruta mitt fram (som fanns med från början, alltså inte som ett coronaskydd mot publiken). På scenens kortsidor står sättstycken där man skymtar rekvisita. En kvinnlig scenarbetare i rejäl arbetaroverall går runt och desinficerar i rummet, i kontrast mot en välsminkad, smidigt kroppsmedveten Jeanett Albeck som intar scenen med en brøggersk besvärjelse:

– Jeg vil være i livets midt. Jeg vil ikke nippe til noget. Jeg vil at livet skal tage mig, stærkt!

Hon går offensivt ut med texter från prosasamlingarna Crème fraîche (1973) och Kærlighedens veje og vildveje (2010), där Suzanne Brøgger blandar självbiografiska episoder med fiktion och allmängiltiga reflektioner om kvinnors vägar ut i livet. Tidigt i föreställningen läggs grunden för den frigjorda energi som kännetecknar Suzanne Brøggers livssyn. Albeck/Brøgger sjunger vid pianot om en mor som inte egentligen var en mor: hon var snarare som en vacker, degenererad rashäst.

Texten beskriver en svårt neurotisk och tidvis självmordsbenägen mor som inte ser sina barn när hon och maken (Suzannes styvfar) har det bra. Ibland är denna mor inlagd på sjukhus, och av oro för hennes skiftande lägen anpassar sig familjen efter hennes ångest. Jeanett Albecks pianokomposition går i dur och fångar den brøggerska överlevnadsinstinkten. För ur denna relation går författaren med en obetvinglig övertygelse. Hon ska inte längre anpassa sig till andras rädsla för demoner. Suzanne tror hädanefter bara på verkligheten.

Våldtäkt och förnedring

Det finns hos Suzanne Brøgger en lustfylld aptit på denna verklighets uttryck för passion och svärta – kontraster vi också ser i den karakteristiska kolsvarta rand författaren lägger runt sina nyfiket öppna ögon. Jeanett Albeck forsar runt på scenen och blir ett med den brøggerska frenesin. Hon gör sig till en blå kroppsmålning à la Yves Klein, hon talar och sjunger: «Hvis jeg dør i nat, har jeg fået det hele og mere end nok».

Tyvärr får hon också mer än «det hele». I föreställningens starkaste scen står Jeanett Albeck med en minigitarr och sjunger ett slags sedelärande ballad om våldtäkt, i «nio regler». Här skildras i nio episoder Brøggers förfärliga upplevelse då hon som utsänd journalist i Uzbekistan möter en man som är «en mix av persisk prins och boxare», går ut i en park med honom och sedan blir serievåldtagen av en grupp polismän. Tyvärr räcker det inte med överfallet. De verkliga kränkningarna kommer då «prinsen» förebrår henne att hon lät sig besudlas av poliserna, sedan av sliskiga läsare som kommer med skamliga anbud när hon skriver artiklar om händelserna i dansk press. När Suzanne Brøgger vill peka på ett strukturellt våld som endast kan ändras av medveten politisk handling svarar vissa män med att än en gång objektifiera henne.

Sjunger igång världen

Ändå är det underbara med Suzanne Brøgger hennes stora kärlek till kärleken – och till männen. När hon utsatts för motgång och svek reser hon sig, och den genommusikaliska Jeanett Albeck förenas med Brøggers kreativitet när hon i en blues om delta woman «synger verden igang igen».

Något av det bästa med uppsättningen Brøgger är just att se hur självklart den brøggerska feminismen tar plats i den yngre scenkonstnärens kropp. Trots att 37 år skiljer de båda kvinnorna åt (Brøgger är född 1944, Albeck 1981) finns en obruten linje i de utmaningar kvinnor ställs inför och hur dessa kan bemötas konstnärligt.

Liv Helms iscensättning avrundas fyndigt med en utställning framme på scenen. Rekvisita och kostymdetaljer som Jeanett Albeck använt sig av i de olika episoderna placeras som skulpturer och tavlor i ett rum som successivt skapas av den flitiga, overallklädda scenarbetaren. Här får vi åskådare möta konstnärliga objekt präglade av den verklighet som Brøgger/Albeck skildrat: pappersark med avtryck av grönt «blod» från en förlorad oskuld, en lerig kostym efter våldtäkter i en park, en lycklig neonskulptur av ordet Eros, med mera.

Brøgger blir på så sätt en mångdimensionell konstnärlig hyllning till den kvinnliga erfarenheten och friheten. «Så tag mig bare!», sjunger Jeanett Albeck, i en slutlig hymn till livet. (Publisert 21.09.2020)