En Wagner för vår tid

Borgen Montsalvat, där riddarna av den heliga graalen befinner sig i Richard Wagners sista verk Parsifal (1882), är på Wiener Staatsoper förvandlad

Parsifal

Av Richard Wagner

Regi, kostym, scenbild Kirill Serebrennikov

Dirigent Philippe Jordan

Ljusdesign Franck Evin

Foto- och videodesign Alexej Fokin och Jurij Karij

Dramaturg Sergio Morabito

Körinstudering Thomas Lang

Solister, Wiener Staatsopers kör och orkester

Wiener Staatsoper, 26 december 2021

Produktionen strömmas på Arte.tv Concert 9/1-7/2 2022

till ett fängelse. Regissören (tillika uppsättningens scenograf, filmare och kostymdesigner) Kirill Serebrennikov har förklarat det som en metafor. Männen har i sitt vakande spärrat sig inne i sitt broderskap och därmed skapat ett fysiskt fängelse för sig själva. Man kan också se det som en anspelning på den tvååriga husarrest regissören själv har suttit i, i Moskva, medan den absurt utdragna processen pågått om korruption och förskingring av medel under hans ledarskap av Gorkij Center (tidigare Gorkijteatern). Ett uppenbart försök från de ryska myndigheternas sida att stoppa honom från att arbeta. Men det har inte fungerat. Han har regisserat på distans, hemifrån, med inspelade instruktioner som sänts med post. Han har gjort både film och operauppsättningar från denna husarrest.

Den heliga graalen i Parsifal blir därmed för honom liktydig med friheten, men som fångarna/riddarna här har tappat känslan för. Alltså ett livsförnekande status quo. Kundry, den enda kvinnorollen, som är gjord extremt komplex (spelad av Anja Kampe, på premiären i april 2021 av Elina Garança) och som enda kvinna i en mansdominerad värld, är den gästande journalisten och fotografen bland de fastlåsta männen. Hon tar de bilder som sedan visas på film över scenen, och ger fångarna otillåtna förnödenheter från världen utanför murarna. Hon försöker i andra akten förföra den unge Parsifal. Klingsor, hennes chef på tidningen, begår övergrepp på henne när hon inte fogar sig i hans maktvälde. Det sker genom ett helt konkret «pussy-grabbing» samtidigt som Wolfgang Koch i rollen sjunger «dem Graal!», i bister komik.

Minnets rum

Föreställningen presenterar flera olika rum, även på film. Bilderna av fängelset är samtidigt «den poetiska erinringens rum», som Serebrennikov talade mycket och varmt om i intervjuer före premiären. Framförandet på annandag jul var endast nummer fem i raden. På scenens filmprojektioner återkommer fångarna i ett nedslitet, synbarligen ryskt fängelse. Scenerna är inspelade utanför Moskva, med ryska skådespelare. De har graalen tatuerad på sin hud. Som var de alla dissidenter levande undangömda från samhället, med idén om friheten gömd, eller som vore de brottslingar på en övergiven plats där fångvaktarna har slängt alla nycklar.

Detta illuderar också tillståndet i dagens ryska fängelser. Förhållandena är vidriga. Vid ett tillfälle begår en av fångarna självmord i en stark scen i filmen, medan Wagners musik spelar sitt långsamma, svävande motiv. Det fungerar perfekt som blandning av film- och operamedium.

Det är historia som minne, där den åldrande Parsifal försöker minnas för att förstå sitt liv, vad som var hans val och vad han gjorde fel. Fängelset som metafor blir för Serebrennikov platsen där rummet blir till tid. Eller som Wagner sade själv, «Die Zeit zum Raum». Rummet blir helt enkelt tiden själv. Effektivt fördubblad på scenen och på filmen, också som en ruin i några av filmens vackraste scener, där den unge Parsifal söker igenom det ruinlandskap som är hans förflutna. Det finns en släng av Andrej Tarkovskijs Stalker i dessa scener. Som att regissör och ensemble gemensamt med Richard Wagner vill säga att vi just nu har denna tid när vi måste sitta hemma och se oss i spegeln, för att se vad vi kan förändra, och vad vi måste göra för att gå vidare. Efter husarresten och efter Corona. Vad kan vi egentligen göra annorlunda?

Utforskning av Wagner

Parsifal är även den delvis regisserad i tillsända videos och via internet, eftersom regissören har förvägrats utresa i perioder. Han har blivit tvungen att lämna chefsskapet på Gorkijcentret, under kraftiga protester från teaterkritikerkåren i Ryssland. I Wien har den nye musikaliska ledaren för Staatsoper, Philippe Jordan, stått vid rodret. Hans insats är lika förträfflig och intimt raffinerad i det lågmälda, musikaliska framförandet, som regissören är ambitös och klarsynt i sitt utforskande av dramat. Det är ett samarbete som inriktat sig på gemensamma idéer och att lösa tekniska problem. Serebrennikov har plockat med sina egna medarbetare, och med en stum, tillagd roll som den unge Parsifal.Hangörs av den i Berlin bosatte skådespelaren Nikolaj Sidorenko, medan den äldre och sjungna versionen görs av Brandon Jovanovich (på premiären Jonas Kaufmann). Det är Wolfgang Koch som Amfortas (vid premiären Ludovic Tézier) och Georg Zeppenfeld som Gurnemanz. (Wolfgang Koch gjorde Klingsor både vid premiären och 26 december, Kampe och Garança är redan nämnda.).

Amfortas, som bär det ständiga såret i sidan av sin kropp från det spjut som hör till graalen, upprätthåller sin mörka makt på Montsalvat över allas sinnen genom att uthärda smärtan. Den som senare bryter denna förtrollning är Parsifal, den i brödraskapet som verkar ren och oskyldig, men som också plötsligt «mördar» den vita svanen. Här i form av en albinoartad medfånge som försöker förföra honom i fängelsets duschar. Parsifal utför handlingen med ett oväntat våld, i en återkommande filmsekvens, och det framstår som en reaktion mot det obehagliga i ett sexuellt närmande. Parsifal bär sedan på en stor skuld för mordet, samtidigt som han känner sig våldförd. Han blir senare inte heller förförd av kvinnorna i stycket.

Klingsor, som gör stora förtjänster med sin tidskrift Schloss, anställer en väldig massa kvinnor, något som antyder både Metoo och maktfullkomlighet, den makt över sinnena som despoter har. Redaktionen har en «air» av glamour, som vore det ett magasin som Vogue, i detta fall lyfter tidningen fram kulten av både halvnakna förbrytare och kändisar, men där kändisen Parsifal vill något annat. I andra akten visar det sig att han varken går att förföra med pengar, makt eller sex, alltmedan hans muskulösa kropp är centrum för redaktionens feminina uppmärksamhet. Att Klingsor dör för Kundrys pistol, efter att hon först riktat den mot Parsifal, är bara logiskt.

Det är märkvärdigt hur alla dessa maktkritiska metaforer, tagna ur ryska förhållanden, kan få en sådan utpräglad betydelse i Wien. Kanske det har med just glamouren att göra i akt 2. Det är ju på denna opera den årliga nyårsbalen äger rum (återigen 2022 inställd på grund av pandemin). Jag har aldrig sett en operaföreställning som till den grad smälter ihop handling, symbolik, metaforer och idéer, med ett musikaliskt framförande som skjuter ut som en sprickande knopp och till slut slår ut som en blomma. Parsifal innehåller inga örhängen, annat än i Tristanmotivet som kommer och går – någon «Mild und Leise»-aria finns inte här. Det finns enskilda döda punkter och det är konventionella operagrepp på en del ställen i regin, men detta gör också verket levande och tillgängligt för fler. Det är gjort i mycket långsamt tempo, för att musiken ska få spela den stora huvudrollen. Det perfekta konstverket är ju för övrigt i det stora hela ointressant.

Messianism

Det finns en stor mening här, koncentrationen i rummet är enorm, och den fullsatta teatern är knäpptyst. Men det är inte operakonst som förförelse – det ska nog till en rysk konstnär, och kanske Serebrennikov mest av allt egentligen är surrealistisk, för att bryta sönder och nyansera den wagnerianska messianismen i stycket. Den stora pånyttfödelse som Wagner utlovar, blir hos Serebrennikov att vi uppmärksammar vår frihet, och hur vi förvaltar vad vi har som tillgångar, vad som hindrar oss från att leva våra liv i samklang med vår egen mänsklighet. Med andra ord: det blir en symbios av wagneriansk messianism och konstnärligt genomförd maktkritik i en politisk-konstnärlig manifestation som kräver eftertanke. Uppsättningen är inget mindre än en del av en ständig förnyelse av operakonsten, inte gjord för att underhålla turister i ett julpyntat Wien. Kirill Serebrennikov är en regissör som sedan länge arbetat med moderna operaverk, också av samtida ryska kompositörer. Musikteatergenren behöver regissörer med ett sådant starkt intresse. Wiener Staatsopers Parsifal bevisar att operakonsten är scenkonst i takt med sin tid.

Greppet att låta rollen Parsifal göras av två personer fungerar utmärkt. Jag kommer att tänka på när en sångare är sjuk, och hur man låter någon annan som sjungit rollen tidigare får stå vid sidan av scenen, medan den som är förkyld, har tappat rösten eller på annat sätt är förhindrad att sjunga fortsätter att agera på scenen. Här är det ett regigrepp, där allt som har med den unge att göra i sig är ett minne. Alltså är båda de första akterna av tre i denna Parsifal minnena hos den äldre, sjungande protagonisten (Kaufmann/Jovanovich), som alltid står längst fram på scenen och liksom förevisar handlingen i operan.

Så snart den unge kommer in på scenen i tredje akten förstår man att inte bara han, utan att allt som sker nu på scenen är i en form av ett minne. Den unge Parsifal möter den åldrande Kundry, som nu befinner sig bland fångarna på Montsalvat efter mordet på Klingsor, och hon känner då igen den åldrande Parsifal i den unge. Han som ännu söker svar, för att finna en väg ut ur förstelningen.

Parsifal blir till sist utsedd till kung och en förändring visar sig möjlig. Associationerna går till idén om det lidande ryska folket, som bär med sig sina despotiska och rigida strukturer som de är tvungna att befria sig ifrån. Och inte bara dem, det är dessutom en omvältning till en ny tro. Den gamla har förfallit, blivit till en ruin. Buddhisten Kirill Serebrennikov har sagt att ruinlandskapet på scenens filmsekvenser är en bild av Gud. Kanske det nu är dags för en ny tro?

Levande operakonst

Det är med sådana här uppsättningar som operakonsten lever. Om man nu lättvindigt parodierar den på vissa håll, och utropar dess död på andra, så finns institutioner som Staatsoper i Wien som visar att det är en högst levande konstart. Till på köpet denna annandag jul med Coronademonstrationer på gatan, längs Opernring utanför teatern i pausen under stort polispådrag. Det är kvällen innan hårdare restriktioner införs för att gå på restaurang och andra offentliga lokaler. Det minner också om vem som kämpar för vilken typ av yttrandefrihet. Den ryska situationen verkar denna vinter 2021-2022 bara som mer relevant än de österrikiska vaccinmotståndarnas.

Parsifal hade för övrigt sitt wienska förstauppförande 1924, på ett av stadens kaffehus, med Karl Kraus och Robert Musil bland åskådarna. På så sätt är Wagners sista opera här säkert förankrad i mellankrigstidens scenkonst och den konstnärliga debatt som ägde rum då.

(Publisert, 17.01.2022, Se også «Det österrikiska julbordet», 09.01.2022)