En seger för Tusten!

Vi känner honom sedan tidigare då han gjorde den enorma Trilogien på samma scen för mer än två år sedan,

under Fossefestivalen, några månader innan pandemin tog över. Nu är det möjligt att fylla huset och stora scenen igen, och för första gången på länge är det premiär på rätt datum.

Vesaastradition

 Perceval har litet av en nyvaknad tradition att möta i de uppsättningar och även filmer som gjorts på historien om Mattis, Tusten, och Hege, hans syster. Inte minst efter Nordland Teaters fina uppsättning från 2019. Fuglane gjordes också på Riksteatret 2018. Anders T Andersens finstämda film från härom året får heller inte glömmas. På Det Norske Teatret är det Nils Slettas och Ole Anders Tandbergs uppsättning 1997 som är en viktig del av teaterns nyare historia.

Christian Ruud Kallum som Mattis gör ett fantastiskt jobb, han investerar mycket i rollen och varandet i den. Den närvaro i stunden som Mattis verkligen äger blir hos Kallum till motsvarande närvaro på scenen. Det är enormt bra jobbat av en ung skådespelare och han blir det självklara centrum som allting spelar kring. Gertrud Jynge som systern flankerar honom fint, men framstår som lite mer konventionell än nödvändigt. Den koftastickande, hårt arbetande och förtvivlade Hege har ett styvt jobb att hålla på ekonomin igång, och att parera Mattis olika utbrott av glädje och fantasier.

Vid ett tillfälle går Jynge runt vridscenen insvept i sin stickning, som släpar i metervis efter henne. Det finns en operagestik i det som inte skapar en stark bild, mest en form av symbolisk referens till det ok hon måste bära. Det märks ofta, både på scenografins utklippta pappersgranar som hänger en bit upp i luften, och i de enkla kläderna, att det också är en regissör med operaambitioner som är i farten. Formatet är riktigt i sig, det är ju en stor scen som de här spelar på, men den symbolism de spelar med gör att det anas att Fuglane i denna tappning även kunde ha fungerat som opera. Och det är väl så att modernisten Vesaas prosa gärna blir full av symboler när den möter en scenisk gestalt. Man undgår i alla fall att ha med de två döda asparna på scenen, de som ortens befolkning kallar Mattis och Hege och som är en så viktig bild för Mattis i romanen. Istället ställer sig Kallum och Jynge på varsin vedkubbe och ser in i granskogen, som vore de två alldeles levande träd.

Det finns gott om fina scener mellan syskonen. Det är spelet mellan de båda som driver historien framåt, både i romanen och i en teateruppsättning. När hon exempelvis kommer på honom med att onanera mot en vedkubbe, när han tänker på flickor mitt i veckan, som han säger. Eller bara ser på honom där han ror omkring ute på sjön, framstår relationen dem emellan som den kedja som upprätthåller deras liv, på gott och på ont. Vesaas tätt sammanhållna historia visar en humanism och en förståelse för att vara udda i en värld som kanske inte är full av ondska, men som är fylld av folk som skrattar och hånar när man inte följer normen.

När Mattis får syn på morkullan, rugden, går den övriga ensemblen barbent över den bakre delen av scenen som en tutande kör. Man ser bara benen långsamt gående i en klunga under scenens pappersgranar. Det är en vacker detalj. Att fåglarna här också är ett uttryck för Mattis oförlösta erotiska drömmar, framstår finstämt i sin milda sorgsenhet.

Tekniska utmaningar

 Föreställningen närmast frossar i scener med olika små både ljudeffekter och annat tekniskt som gör föreställningen avancerad, men också tröttsam. I Trilogien var det närmast bara Gertrud Jynge som hade en sådan mikrofon, där hon läckert väste fram historien om Ales och Asle. Här är det ofta lyckat, men används alltför flitigt som uttryck. Som att de försöker få med alla varianter av hur man kan göra saker med mygg-mikrofoner. Denna möjlighet att tala med låg röst på en större scen har blivit en så konventionell metod i samtida teater att det nästan har mist sin mening. Man ser det på snart sagt varje teater. Det talas inte längre med stor röst på stora scener. Här används tekniken mycket smart med i huvudsak berättelsens prosa inflikad lågmält i den mer expressiva och högljudda dialogen. Föreställningens ljudtekniker får verkligen arbeta. Allt från det småviskande, som berättar prosan ifrån boken, till Mattis inre monologer, där han ställer sig sina omöjliga och obesvarade frågor. Repliken «Kvifor er det slik det er?» sägs i alla fall rakt ut, till en flicka han möter. Den faller helt på plats i surret av ljud över högtalarna. Men det blir för mycket av det goda, växlingen mellan det högröstade och det lågmälda, gör att det till slut faktiskt blir monotont. 

Bruket av vridscen närmast hela tiden skapar inte alltid tekniskt understöd, utan bidrar till intrycket att det är mycket som ska passas och slipas till efter premiären. På det hela taget är det mycket som kunde ha kortats ned också av historien. I en scen samspelar knarret av vridscenen, och morkullefågelns läten perfekt, medan Tusten snurrar omkring i lycka. Dansaren Jon Bugge Mariussen som fågeln framstår i sin tolkning både skör, vacker och levande, som ett möte mellan människan och naturen. Detta pågår länge, och en lång stund vilar allt i scenens ögonblick, ända tills ljuden kommer till ett crescendo. Då faller allt. Det är väl en fråga om smak, men användingen av en allt högre ljudnivå just här gör det plötsligt mycket konventionellt. Kort sagt, Luk Perceval är väl en regissör för finsmakare, undertecknad brukar också gilla det han gör, men det är inte alltid att idéerna och genomförandet övertygar.

När skådespelarna i flera scener rör sig i slowmotion över scenen och dessutom pratar i lågt tempo, eller skrattar på ett utdraget sätt, framstår det som onödiga, estetiska skrivbordsidéer. På det hela taget är detta med «saktefilm» ett grepp som inte fungerar annat än som en lustig teaterövning, och sällan på en scen. Det används flitigt, och det antyder tillsammans med flera andra grepp att det är ett slags folklustspel vi ser. Kunde varit intressant som en kommentar till den utslitna bygd-och-stad-tematiken inom norsk scenkonst. Men används det för mycket blir dessa folkliga och välbekanta humoristiska grepp så lätt till att man bara vill underhålla publiken, medan historien liksom stannar till. I en scen rullar ensemblen vedkubbar över golvet för att visa på Mattis rädsla för åskan. Det är just där, i denna lekfulla anspelning på gamla teatertricks, som den också förlorar mig.

De härliga fåglarna

En av de viktigaste scenerna i boken, är händelsen med ungflickorna Inger och Anna ute på sjön. Den blir här till en scen i Mattis eget huvud, där han för första gången finner en ljuv närhet till de varelser som han drömmer om. Stine Elverhøi Johnsen och Gina Bernhoft Gørvell pratar unisont och med förvrängt ljusa röster i mikrofonerna. Ljudbilden som uppstår skänker publiken förståelse för hans lycka i stunden. Det är hans inre som talar, de förvrängda rösterna blir små kvittrande fåglar från en annan värld. Denna scen är det lätt att misslyckas med och kan bli mycket pinsam med två unga kvinnor i badkläder som uppvaktar en medelåldrande man. Här istället en öm och mild bild av den vuxne mannens kåthet och längtan efter närhet, en naiv längtan efter stundens lycka. Ljudarbetet fungerar perfekt.

Vissa av de långdragna scenerna gör att man kan räkna ut vad som ska hända på förhand. Fuglane har blivit en föreställning som inte överraskar så mycket, men visar på ett fint hantverk när den är som bäst. Allra bäst är skådespelarhantverket hos Christian Ruud Kallum. Att se honom som Tusten är värt pengarna, och slutscenen är helt fantastisk!

(Publisert 28.02.2022)