Nuets förkrossande makt

I den tredje delen av det som Goksøyr & Martens kallar för sin «pentalogi», med övergripande tema LIVET, har man här gripit sig an hur

bror

av Goksøyr & Martens

Regi Toril Goksøyr og Camilla Martens

Scenografi och kostymdesign Olav Myrtvedt

Ljuddesign Sigrun Merete Mongstad

Ljusdesign Ingeborg Staxrud Olerud

Dramaturg Anders Hasmo

Det Norske Teatret, Hovedscenen, 14 maj 2022

omsorg om en person präglar en hel familj. Att ha sett de första två är inte nödvändigt, undertecknad har inte sett den här gruppen alls förut.

Dokumentärt

Men teman är inte så lätt att fånga in. De är bra att ha i förmedlande texter om föreställningars innehåll. Här framstår Bror istället som så mycket mer rik, för att reduceras till en tematisk del av ett större verk. Det gäller också själva titeln, som både handlar om en man som har stora problem, men kanske mest förmedlar att det är en familjehistoria, med ganska många outredda syskonrelationer. Något ska ju en föreställning också heta. Med andra ord, med stor skicklighet och detaljrikedom möter här publiken människor som står i olika sorts förbindelse med varandra, och i stark beroendeställning, där individerna framstår som hela, med egna livshistorier. Så att säga livs levande i föreställningens framvisning av nuet. Det är inte bara smart gjort, realismen kan nästan irritera i sin genomgripande kopiering av mänskligt liv, den får en dokumentär prägel, men är i längden övertygande och så genomarbetad som ett konstverk med den här ambitionsnivån ska vara. Det är lätt att lämna teatern med en klump i halsen, samtidigt med ett intryck av den stora vitaliteten och viljan hos ensemblen, detta gäller även statisterna på äldreboendet. Det Norske Teatret har samarbetat med Goksøyr & Martens förr – och fortsätt med det! Detta är levande teater.

Att köpa korv

Att från start i Det Norske Teatrets foyer tilldelas lyssnarutrustning, ges instruktioner av teaterns personal, och sedan få ge sig ut i Oslos sjudande folkliv en sen lördag eftermiddag, är som koncept inget nytt alls. Goksøyr & Martens har gjort detta förut, vilket märks i detaljarbetet, och många andra produktioner har i iscensättningar av nuet och på liknande sätt gett publiken denna dubbla känsla av verklighet. När rösterna på ljudfilen som spelas upp under vandringen (förnämligt spelade av Oddgeir Thune och inte minst Casper Falck-Løvås) rör sig framåt längs gatan, och i ungefär samma takt som åskådaren själv, uppstår en känsla av något som nyligen kan ha utspelats på samma plats. Du återupplever det, med de tillfälliga människor som befinner sig där nu. Som en slags historisk banalitet utspelad på en plats välkänd för många. Pappan köper korv på Karl Johans gate, men visar sig ha tomt på lönekontot. Sonen måste lägga ut, och därmed visar sig snart problemen. Samtidigt står du där och ser på denna korvkiosk och undrar: är det samma personal i kiosken som talar på bandet, bara att det som hörs var helt nyligen? Det inspelade blandas med nuet. Andra effekter är när ljudet av en spårvagn som drar förbi nere på Rådhusplatsen visar sig motsvara en i verkligheten, bara det att den passerar flera hundra meter längre bort. Eller när de letar efter en plats att kissa, något som aktiverar viljan att hjälpa till hos åskådaren, när basala behov anmäler sig. Man börjar genast söka efter en toalett. Faderns och sonens relation utvecklas, efter separationen verkar de träffas ganska sällan, pappan samtalar på telefon med värden för lägenheten han just är på väg att bli utslängd ifrån, med sin nya käraste som kommer förbi på gatan, och han pratar med sin chef. Det är exakt gjort, och med enkelhet i texten. Ekonomins makt i våra liv blir tydlig, och står inte Ibsen efter i sin analys av hur tillgången på pengar präglar vardagen.

De banala problem som utspelar sig i denna familj under den tudelade föreställningens gång, visar sig helt allmängiltiga och igenkännbara. Hade det handlat om något mer specifikt, och individuellt unikt, skulle det ha varit svårare att ta till sig. Det är själva igenkännbarheten som ger allra mest effekt i Bror.

Konsekvent

Goksøyr & Martens arbeten hänger ihop som få andra. Från den tidigare OMsorg på Nationaltheatrets Bakscen 2013, som utspelades på ett äldrehem, möter publiken ett likadant rum här. Även då var scenografin av Olav Myrtvedt, liksom ljuset av Staxrud Olerud. Genom en sidodörr på Det Norske Teatrets stora scen leds man här in och tar plats uppradade på en ställning, flera meter över scenen, och ser ner på aktionerna. För den som inte alls är bekant med konceptet blir det ungefär som en teatervariant av Lars von Triers trilogiprojekt USA – Land Of Opportunities, med de båda filmerna Dogville och Manderlay från 2003 och 2005. Genomslaget för den första filmen blev också en trend inom teatern vid samma tid, det vill säga teater med samma renskalade direkthet och dokumentärt-journalistiska illusion av ett nu som von Trier lyckades med. Det har säkert tagit en del år innan Goksøyrs & Martens gjort sig helt fria från denna referens. Den är nu själva deras kännemärke.

På scenen visas först i en andra akt själva äldreboendet, där den döende fadern till mannen som håller på att förlora fotfästet ligger i sin säng. De två från ljudbandet i första akten gör entré efter en liten stund. Modern (Marianne Krogh) och systrarna (Julie Moe Sandø och Agnes Kittelsen) med barn har samlats i ett avgränsat och på golvet upptejpat rum. De gamla samlas runt äldreboendets matbord för att äta mellanmål och dricka eftermiddagskaffe, påpassade av personal, och två av dem faller i golvet när de ostadigt försöker sig på att orientera sig i rummet. Här följer publiken vårdpersonalens utmaningar när saker händer slag på slag i det dagliga arbetet, man tvingas till möte i det lilla köket för att organisera det dagliga arbetet. Det osar av sympati med det jobb som görs av tusentals människor inom vården. I tredje akten spelas så familjens liv upp, efter en snabb och effektiv ombyggnad av scenen. Man är nu hemma hos modern, och Moe Sandø har till och med sin högst levande bebis på scenen, som leker och får bröstet, en realistisk kvalitet som i högsta grad förstärker känslan av att se in i det allra mest familjärt privata. Den tredje dottern/systern, med funktionshinder (spelad av Maren Johanne Olufsen), vill flytta hem till mamma då hon känner sig ensam. Hennes bror gör vad han kan för att få bo i hennes nu lediga lägenhet tillsammans med sin son, mannen är på väg ut i skuldsatt hemlöshet. Hans gravida, tidigare käraste kommer dit (Thea Lambrechts Vaulen) och det uppstår spänningar, där bland annat systrarna har synpunkter på broderns hantering av sina relationer, skammen över att inte ha förmågan att betala sina räkningar leder till aggressiva utfall, och patetiska anklagelser mot Modern från de vuxna döttrarna att inte ha tagit ansvar för att ha skaffat sig fyra barn. Spelet avbryts ibland av lek mellan alla på scenen, den bryter plötsligt ut och lika plötsligt stannar den av. Detaljerna betraktas från ovan, allt är exakt koreograferat och med ett gediget samarbete mellan de på scenen och teknikerna. Detta är konstnärligt solid teater!

(Publisert 15.05.2022)