Lögn och sanning i terapin

Personer, steder og ting

av Duncan Macmillan

Översättning Agnes Banach

Regi Gísli Örn Gar∂arsson

Scenografi Börkur Jónsson

Kostym Katja Ebbel Fredriksen

Ljus Tórdur Orri Petúrsson

Nationaltheatret, Amfiscenen, 10 februari 2018

Av brittisk dramatik är väl den tradition en av de starkaste, där ett ämne tas upp till behandling. I debatterande form försöker man göra upp med samtidens spöken för att komma tillrätta med saker, och teatern får sin roll och sitt berättigande som ett demokratisk forum för debatt. Issue play kallar de det, och många ser det som en förhatlig genre, även hos britter som mer vill ha det estetiska, kanske shakespearianska, att teatern ska höja människan från den egna navelskådande samtiden, se större sammanhang, ge åtminstone illusion av att man kan överblicka livet litet genom konsten.

Missbruk

Men då och då lyckas man med en lyckad kombination av dramaturgi, historieberättande och välkänd, rå realism. I Personer, steder og ting, av Duncan MacMillan, har författaren lagt all sympati på skådespelerskan Emma, här säkert spelad av Ine Jansen, och det är hennes resa vi följer från att hon först söker hjälp på en beroendeklinik, till det att hon mot slutet flyttar hem till sina föräldrar. Titlen alluderar för övrigt på det som man ska undvika för att inte få återfall som missbrukare. Man bör man undgå vissa personer, platser och saker, som får en att falla tillbaka i sitt gamla beteende.

            Emma verkar till en början sympatisk, men med tiden får hon en allt starkare gestalt av någon som är mycket mer egoistisk och självrättfärdigande. Allt är så mycket värre än vad man tror från början, för hennes missbruk har orsaker. Mönstret har fördjupats med åren, medan hon fortsatt att förneka sin egen del av skulden till att livet har blivit så kaotiskt. Duncan Macmillans skicklighet som dramatiker visar sig här, först genom en underhållande inledning, för att så gå mer och mer in på djupet. Regin och ensemblen följer detta troget, vad jag kan se. Vilket också gör att texten blir till en allegori.

I terapirummet

Föreställningen börjar med att Emma söker sig till ett behandlingscentrum efter att ha kollapsat på scenen, när hon plötsligt inte minns replikerna i den pjäs hon är med i. Steinar, spelad av Mattis Herman Nyquist, försöker få henne att förstå vad behandlingen går ut på. Han är själv patient, men jobbar också som personal, för med lång erfarenhet av att vara i behandling blir man expert på nykomlingarnas misstag och vantro. Behandlingsmetoden är öppen och frivillig. Scenen på Nationaltheatrets Amfiescen består av en långsmal arenaformation med en upphöjd, vit, ovalformad scenöppning i mitten av salen, och där en mindre del av publiken satts på andra sidan. Man kan därför se varandras reaktioner under spelats gång. En sidodörr på var sida av ovalen skaffar in den rekvisita och de möbler som ska till för att visa fram det realistiska dramat.

            Stycket fortsätter in i samtalsterapin, med en grupp personer från i stort sett alla håll i samhället, och det så vanliga brittiska klassperspektivet undgår man inte heller här. Emma lyckas lotsa sig fram utan att avslöja sig: hon spelar sin roll bra i de andras dramaterapier. Men hon undgår själv att göra sig beroende av terapin, undgår att gestalta sitt missbruk, eftersom hon inte anser att hennes sjukdom bygger på annat än att hon har begått ett misstag. Men självlögnen växer. Särskilt en av medkombattanterna, Markus, med stor självklarhet spelad av Eindride Eidsvold, går emot henne gång på gång, och det blir också han som i en följande scen tar emot vid dörren, när hon söker ny behandling efter ett återfall. Det är Markus som formulerar de mest drabbande replikerna, och som också förstår hennes rollspel och livslögner. Kombinationen av låg självtillit och megalomani är fatal för dem båda, menar han. Att Emma är en utövande skådespelare, gör att hon också blir avslöjad som poserande, utan innehåll.

Rollspel

Myten om skådespelaren som ett tomt skal får här sin snabba analys: Emma har ett av sina bästa ögonblick när hon försvarar sin passion för att stå på scenen och reciterar en lyrisk text, som hon liksom låter passera genom henne. En kort stund visar Ine Jansen, och Duncan Macmillan, varför skådespelarens yrke är så fantastiskt på ett rörande sätt. Men genast motbevisar Markus det genom att visa vilken illusion det är när det kommer till att handla om det verkliga livet. Han har tråkigt rätt på sitt sätt.

            Även om många av turerna blir lite långa och omständliga har ensemblen hittat en ton och ett tilltal som fungerar bra, detta tillsammans med Gisli Örn Gar∂arsson och hans team, som tidigare delvis stått för den mångåriga succén Forvandlingen på Nationaltheatret. Här är Ine Jansens insats fenomenal. Hennes förståelse för rusets inverkan på en människokropp som hela tiden försöker nå kontroll visar på slarvet, latheten, begäret och otåligheten – det mänskliga i viljan att fly kort sagt. Det är en sorglig slags Don Quijote-aktig skepnad hon visar upp, där en persons egna lögner och hela galenskap skapar ett kaos för henne själv och andra.

Allegori

Det är som så många verk som handlar om missbruk en allegori över att vara människa. Att ta ansvar för eget liv och sin egen väg bidrar till att göra den ständiga frågan om att vara sann mot sig själv och andra än mer akut. Jag skulle inte kalla denna pjäs moraliserande, snarare upplysande, det må vara en form av folkbildning eller ej. Men det är många som har gjort sig beroende som säkert trodde att det skulle vara en enkel sak att ta sig ur det. Många behöver höra det här, och därför är det en viktig uppsättning.

            Samtidigt är det en genre i sig att visa på paralleller i publikens egna liv, något som lätt blir att skriva det på dess många näsor. Det är svårt att få med sig alla. Och jag menar nog att det är med lite för stor och övertydlig pensel som dramat går mot sitt allvarliga slut. I början är stycket lätt som en fars, och blandmissbrukarens alla komiska självlögner och beteendestörningar ges som sagt en komisk vridning. Däremot känner jag mig lite berövad på möjligheten att reflektera över mina egna erfarenheter. Att hela tiden hänga med i Emmas turer in och ut på torken gör att man luras att tänka hur det ska gå för henne, medan ämnet känns viktigare än denna trots allt fiktiva historia.

            Det att få det att handla om något mer, det vill säga vikten av ett visat intresse för andra och andras liv, det finns i mötet mellan Emma och hennes föräldrar. Det är inte drogerna i första hand det handlar om, det bara är ett symptom. Alla kan fly in i något som liknar ett missbruk. Emmas möte med föräldrarna är essensen: Anneke von der Lipper och Per Egil Aske gör (förutom andra fina insatser som patient, läkare och terapeut) ett par som sedan länge gett upp hoppet om sin dotter. Att hon i 40-årsåldern vill flytta hem igen blir en chock för dem.

            Varför inte vila där – och känna på de blandade känslorna? Här kunde dramat ha höjt sig och växt till något betydligt större. Istället ångar realismen på.