Lysande expressiv Peer

Peer Gynt
av Henrik Ibsen

Översättning: Lars Forssell

Regi: Michael Thalheimer

Scenografi: Olaf Altmann

Kostym: Michaela Barth

Ljus: Michael Gööck

Musik: Bert Wrede

Dramaturgi: Maja Zade, Magnus Florin

Dramaten, Stockholm, Stora scenen, 15 februari 2018

Peer Gynt är jämte Et Dukkehjem och En Folkefiende internationellt favoriten bland Ibsendramer. I Berlin skapade Peter Stein 1971 en iscensättning som kallades ”ett skådespel från 1800-talet”, i Paris spelas pjäsen i skrivande stund i Irina Brooks rockversion. På Dramaten i Stockholm har Peer Gynt märkligt nog tolkats sceniskt blott en gång, nämligen av Ingmar Bergman 1991 på den intima Målarsalen med Börje Ahlstedt som en sällsynt jovialisk Peer och en ljuv och frälsande Lena Endre som Solveig – Bergmans klassiska version förblir dock Malmöiscensättningen 1957 med Max von Sydow och Gunnel Lindblom.

            Kontrasten mellan Brand och Peer, som för Ibsen var så fundamental, har tonats ner med åren. Få skådespelare tolkar idag Peer som jagsvag eller sorglös äventyrare. Redan Bruno Ganz, en av de sex aktörer som spelade rollen hos Stein, lyfte fram det existentiella. På senare tid märks Jens Harzers sällsamt nyansrika tolkning –  i Jan Bosses regi i Hamburg 2009 – av en närmast manodepressiv sökare som trevar sig fram i den ständigt föränderliga textvärlden.

Erik Ehns Peer

Erik Ehns val när Michael Thalheimer nu sätter upp pjäsen i Lars Forssells vitsigt livfulla översättning är det motsatta och ändå detsamma. Erik Ehns Peer, oftast i bar överkropp med allt mer rinnande blod och allt solkigare vita byxor, skriker ut sin förtvivlan i stället för att söka i sitt inre. I vissa scener före paus kan han påminna om människomonstret i Ruben Östlunds film The Square, men strax avlöses aggressiviteten av salig självkänsla eller skräckfylld förvirring. Det är som om Ehn ständigt lät själens kval få kroppslig gestalt eller sökte bända sig ur kroppen för att uttrycka sin ångest. Den förunderliga effekten uppstår att åskådaren utan att sympatisera med Peer fascineras av honom och beundrar hans ödsliga kamp.

            Ty ödsligt är det. Bergman sades spela på ett par kvadratmeter längst framme på Malmöscenen och podier ser man numera ofta på teatern som spelplatser på spelplatsen. Men Thalheimer intensifierar båda dessa regigrepp genom att låta spelet i huvudsak äga rum på ett minimalt podium som ser ut som en svart talarstol eller en pelare och blott rymmer en, högst två, personer.

En dunkel skog av stålpelare

Kolsvart är det också när vi kommer in i salongen och svart är Olaf Altmanns scenbild, en vridscen med några dussin rörliga stålpelare som associerar till träd i en skog. Vid behov kan de under kvällen skifta i silver, rött eller guld. Thalheimer, som tidigare gjort Kasimir och Karoline och Woyzeck på Dramaten, är känd för sitt reduktiva scenspråk. Tydligt var det i hans från sentimentalitet befriade Liliom (2000) och erotiskt mekaniska Liebelei (2001) i Hamburg. I Emilia Galotti (2001) och Faust (2004) i Berlin kunde aktörerna stå frontalt mot publiken och på en kal, ofta vit, scen deklamera sina dialoger som vore de monologer. Tekniken finns kvar, men har gjorts mindre programmatisk. Erik Ehns Peer har sällan ögonkontakt med medspelarna, vilket är avsett, utan riktar blicken mot oss. Mästerligt förmår han gestalta hur Peer ser en struts eller en häst, så att åskådaren ser djuren framför sig när han/hon följer aktörens blick.

Mor Aase, Solveig och trollen

Den enda av medspelarna som har en egen roll är Stina Ekblad som Mor Aase. I neutralt svart undviker hon det folkloristiska och hennes scener med Peer är akustiskt oförglömliga. Hon växlar från lustfyllt moderlig beundran till aggressiv förebråelse och förtvivlan över sin fattigdom genom nyanserade tonfall och precis, men återhållen, gestik. Att Aase och Peer egentligen är varandra ganska lika bör komma fram i varje iscensättning av Peer Gynt, och så är i högsta grad fallet på Dramaten i Thalheimers regi. Thalheimer har strukit ned pjäsen till två timmar och tre kvart, inklusive paus. Blott dramats essens finns kvar – och naturligtvis samtliga nyckelscener och många nyckelrepliker. Mot slutet konfronteras också vi i salongen med Peers oförverkligade tankar och ofullbordade gärningar efter allt han upplevt, men inte kunnat ta till sig.

         Rebecka Hemse skapar skickligt en ganska vardaglig Solveig i blått och vitt, men Thalheimer dämpar just de metafysiska övertoner som Bergman (och för övrigt Grieg) lyfte fram. Thalheimers Peer Gynt är inte en Peer Gynt som ett norskt Faustdrama, utan en Peer Gynt som mot-Faust. Att Hemse också tolkar Ingrid, den grönklädda och Anitra bidrar också till avförtrollningen hos Thalheimer. Denna kväll är världen människans, inte Guds.

            Men det finns andra och mycket aktiva troll hos Thalheimer, speciellt Thomas Hanzons groteske striphårige Dovregrubbe. Jämte Carl Magnus Dellow och Andreas Rothlin Svensson gestaltar Hanzon nämligen samtliga övriga roller. De tre blir ett slags hotfulla clowner, ständigt beredda att i nya fantasifulla förklädnader skämta med, angripa eller hota Peer. Scenerna kan vara dråpliga, som när Rothlin Svensson springer så fort han kan på vridscenen, men aldrig kommer någon vart, eller ingivande av fruktan som Dellows varnande vise knappstöpare. Det förefaller ovanligt öppet huruvida det är han eller Solveig som får ta hand om Peer till slut.

Rytmisering av en perkussionist

Michael Thalheimer är inte bara regissör, utan också perkussionist. Det märks i den musikaliskt exakta rytmiseringen till Bert Wredes, alltså inte Edvard Griegs eller Alfred Schnittkes, musik och de sceniska personkonstellationerna, perfekt beräknade som vore de skulpturmodeller eller poseringar inför fotografen.

            Ett lysande teaterkonstverk har skapats av Henrik Ibsens ”läsdrama” från 1867, Michael Thalheimers tekniska behärskning av scenspråkets rika möjligheter och effekter och Erik Ehns och hans medaktörers kraftfullt expressiva spel.

            Låt oss hoppas att iscensättningen inbjuds till Ibsenfestivalen och därmed når en internationell publik!