Norgeslåtar

Ljodahått

Dikter av Olav H Hauge, Astrid Hjertnes Andersen, Per Sivle, Tarjei Vesaas, Einar Skjæraasen, med flera, samt ur Hávamál

Riksscenen 23 februari 2018

Det finns en hel genre med diktuppläsningar och musik. Det har en lång tradition. Om det ska vara del av scenkonsten, så är den iscensatta konserten, eller concertante-versionen av sceniska verk, också scenkonst i lika hög grad. Recitationen ligger i teaterns natur, se bara på den klassiska opera som fortfarande framförs. Arvet från romantiken, realismens moderna projekt och modernitetens inverkan, allt gör förhållandet mellan text och musik till det den är idag. Det kan vara poplåtar och rap, likaväl som program av den typen Ljodahått har satt samman.

            Denna konsert har sjumannabandet spelat många gånger förr, och den har sin charm. Verkligen. Bristen är att den är oklar i konturerna. Hade det funnits en mer genomtänkt strategi hur de ska vara på scenen och hur de ska framföra låtarna, hade stramheten ingett en annan respekt hos mig. Nu verkar det mer vara tillfälligheter som gett formen. Kanske allt har utvecklats på vägen? De har också ganska kul på scenen, och det smittar alltid publiken. Men artister som trivs är inte alltid tillräckligt. Ljodahått har lagt till illustrerande, grafiska videoprojektioner som i sin simpelhet är alltför enkla. Vissa av dem tecknar det dikten handlar om på ett förenklat sätt, med pennstreck. Att de delvis innehåller de texter som framförs, av exempelvis Tarjei Vesaas, Astrid Hjertnes Andersen och Olav H Hauge, är ett pedagogiskt trick som egentligen inte gör att man kommer närmare dikterna. Jag glömmer som svensk bort att lyssna på musiken i både språk och musikaliskt framförande, för att istället försöka förstå den poesi som projiceras på duken. Litteraturformen poesi står som bekant musiken närmast. Det vill säga, den behöver inte förstås på ett bokstavligt sätt, den finns i samma sfär som musiken.

Det påstått norska

Det här är också en hyllning till norsk diktning. På ett sätt ett spännande grepp. Vad är definitionen av det norska inom poesin? Detta är gjort för ett norsk publik, det märks, även om den framförts internationellt flera gånger. Också för att minst en av dikterna får norska skolbarn lära sig tidigt, Du ska itte trø i graset av Einar Skjæraasen. Men det okritiska i förhållande till «Norsk dikt» – skiner igenom i användandet av texter från Hávamál, som väl kan sägas vara en nordisk dikt, inte norsk, innan nationalstaternas tillkomst. Ljodahått gör anspråk på något som är ett gemesamt arv. Den här konserten verkar i alla fall föreslå det norröna som ursprunget till den morderna norska poesin. Det kan vara att den traditionen är starkare än i till exempel Sverige och Danmark. Norrön diktning må ha inspirerat vissa norska författare, men det gör inte retoriken mindre kvävande för det. Konserten påstår en sak om norsk diktning. Om inte annat så etableras det ett romantikens skimmer över det.

          Hade de koncentrerat sig på vissa texter, som att framföra bara Hávamál och Olav H. Hauge, så hade det skänkt en annan dignitet till uttalandet om det norska. Det kärva hos Hauge minner om det skarpskurna i den medeltida dikten. Ljodahått är ju ett versmått som förekommer bland annat i Hávamál.

Kabaretmusik

Det kabaretartade i musiken minner om saker som gjorts många gånger förr. Singer-songwritertraditionen finns där, med ett stort band som med diverse instrument spelar skeva, oregelbundna valser. Ta bara Tom Waits eller Leonard Cohen. Jag hör också tidstypiska jazztoner gemensamt med Bo Kaspers orkester i de lugnare låtarna. Vals kombinerad med klassisk, cool jazz och folkvisa. Många av låtarna är också väldigt bra, som «Låddfavne» (ur Hávamál) och «Eg stend eg, seddu» (Olav H.Hauge). Där får poesin rum och styrka av musiken, istället för att översköljas av den. Men jag reagerar på teatraliteten flera av texterna framförs med, framför allt av Magne Håvard Brekke, som med sin skådespelarbakgrund klämmer i på gränsen till det patetiska. Det kunde vara gott och väl, men att han står där och vill mer än det som faktiskt händer, gör denna konsert, och därmed tillnämningen till dikterna, faktiskt mindre viktig. När de andra bandmedlemmarna har sina insatser som sångare, fungerar det i linje med musiken. Också här är det ett val som suddar bort konturer: ska det vara den erfarne skådespelarens tolkningar av dikterna, eller är det en provkarta på olika dikttolkningar.

          Själva introt till konserten är talande, att det dröjer så länge innan bandet kommer in och man svagt kan höra den norska väderleksrapporten. Som att det är mycket länge sedan. Det är den som dagligen definierar landets gränser och bekräftar tillståndet i landet. När de sju kommer in på scenen, iklädda väst och hatt, litet slitna, ungefär som äldre tiders bönder, eller bylingar som klätt sig i gamla, slitna stadskläder, så kommer de alltför raskt in. De bryter stämningen som har skapats. Med samma oregelbundenhet genomförs hela konserten. Ryckvis underbart, och stundtals slitet intill kliché.