I Oslo, nyligen, mars 2018

Oslo Internasjonale Teaterfestival

8.-17. mars 2018

Tormod Carlsens intentioner i Radio Oh So Slow är goda, att diskutera stadens förvandlingar, och efter att ha inviterats i ett tält och serverats te och soppa sitter vi framför något som liknar en kasperteater. En ridå dras ifrån och Middelalderparkens ankdamm, så här på vintern isbelagd, kommer till syne, samt Ekebergåsens silhuett. Däruppe finns också Ringnes skulpturpark. Bilvägen som skär genom landskapet är infartsvägen till Oslo från sydost, genom sin malplacerade utformning en känsla av en tillfällig miljö i övergång till ett annat tillstånd. Bakom vägen det nya Munchmuseet som reser sig i Bjørvika.

Radioskval

Carlsen kommer efter en stund själv in i bilden, från långt avstånd och långsamt gående fram mot publiken. Han ursäktar sig för att han avbryter våra reflektioner över landskapet, och tyvärr är också det som följer en blandning av lösa idéer och pratiga passager. Poeten Eli Fossdal Vaage sitter där ute vid dammen och läser egna texter en stund. En ensam skridskoåkare snubblar runt på isen, medan han sjunger en visa (alla är uppmikade, trådlöst), en man bygger scendekor på isen, för att sedan komma in klädd i något som liknar en rymddräkt från 1950-talet. En gestalt helt övervuxen av hår vandrar långsamt framåt. Alla sitter de till slut utanför på en bänk och ser på samma vy som vi i publiken. De småpratar om staden, kommenterar både Oslo och den konst som visas där, exempelvis Abramovics inramning av Skrik på Christian Ringnes skulpturpark. Det är stillsamt, men alltför småtrevligt. Det påminner allra mest om det småprat man kan höra på radion, mellan musikinslag. Och det är väl vad som var meningen.

            Det jag gillar mest är när olika tv-skärmar sänks ner i bildrutan och visar gamla tv-klipp, fotografier från förr och annat dokumentärt material hur denna del av Oslo har strukturerats om i en gigantisk stadsplaneringsaktion, som började redan på 1960-talet. Att Tormod Carlsen sedan hängs upp i två köttkrokar fasthakade i ryggskinnet, och hänger och dinglar en stund utanför tältet blir absurt. Allegorin i en form av manlighetsrit fattar jag inte. Det är som att de har letat efter en dramatisk höjdpunkt, och funnit den i en bild av upphovsmannens plåga. Det blir för lite kärna och för mycket periferi i ett verk som hade en stor potential från början. Potentialen att tränga igenom radioskvalet.

Rörande dystopi

Då är Dries Verhoevens installation, med bistånd av dramaturg Marit Grimstad Eggen, något som visar på en större förståelse för det förrädiskt stillsamma i brutala förändringar som vi alla är utsatta för. Med hjälp av stjärnkikare, uppsatta i ett rum på en av de högsta våningarna på det centrala hotellet Radisson Blu, och med hörlurar som spelar Orianas aria «S’estinto è l’idol mio» (Jag föredrar att försvinna bort) ur Friedrich Händels opera Amadigi di Gaula, ser besökaren två kilometer bort olika textmeddelanden, som i sin enkelhet fångar en hel historia. Den om vår civilisation om man så vill. Verket kan tolkas starkt politiskt. Det är satser som «Farewell panda bear» och «Farewell perma frost» och «Welcome jodtabletter», vilket ger en postapokalyptisk vision av det som dör och hälsningar till det som kommer, där man sitter några meter från festandet i hotellets skybar. Det är också talande att det mest rörande verket på festivalen är helt utan människor. Som förförisk operaföreställning fungerar det utmärkt.

Alternativ

Oslo Internasjonale Teaterfestival är denna gång sammanhållen tematiskt, väl upplagd och relevant. Utan de stora gästspelen av de mest kända kompanierna, men utforskande av sitt ämne på ett sätt som den som har tid att följa programmet får mycket utbyte av. Generösa rabatter gör det även ekonomiskt möjligt för de flesta att besöka föreställningarna. Den ger också uttryck för mycket av det som pågår parallellt med den dominerande och etablerade konsten. På detta sätt är det en alternativ festival och det är som sådan den alltid har haft sitt berättigande, alltsedan den startade under namnet Marstrandfestivalen. Möjligtvis var det denna gång inte det förväntade publiktrycket, men genom att sätta sådant fokus på installationer, «landscaping» och «mapping» tar man en risk och förlorar några på vägen. Det viktiga är ändå att profilen är tydlig, och det anser jag att den är. Samt att man är välkomnande och öppen för intryck – det märks att den konstnärlige ledaren är djupt personligt engagerad: Anne-Cécile Sibué Birkeland är med överallt och ställer tillrätta för gäster och pratar med alla hon kan. Det är fint att se.

Undersökning av underhållning

Jonathan Burrows och Matteo Fargions stil känns i detta sammanhang som en avslappnad kommentar till en konstkultur som löper amok i sin instängdhet. (Se också NST nr 1-2017.) Denna gång är de i Oslo för att visa ett samarbete med 4 lokala konstnärer. Här är det värme och uppsluppen glädje man bjuds på. Det är som en musikalisk jamsession.

                  Imiterande dans som rest runt som en populär form av vaudeville med erotiska inslag är hoochie-coochieformen, där det sexuellt dubiösa och identitetsmässigt utmanande har mött stripteasen. Trajal Harrell (USA) med hans «Caen Mon Amour» är lika mycket en liveinstallation som dansteater. Det är lek med roller som är erotiskt explicita eller vilda, samt framvisande av nakenhet bakom halvt döljande tyger. I «Caen Mon Amour» finns ingen elegans, det är skräpkultur upphöjd till en form av representation inför en festivalpublik. Men konceptet känns svagt, endast en stunds uppvisning i erotisk trashkultur. Varför kvinnan exponeras in i minsta detalj, medan männens kön oftare döljs av tyg, är irriterande. Är det ett utslag av amerikansk puritanism?

          Jaamil Olawale Kosokos Séancers ger ett absurt intryck, fri som en improvisation på lösa premisser och charmerande som show med en artist som bjuder på sig själv. Det är som pepparkaksgubbe med en slags glasymönster över kroppen han uppträder först. Eller vodoo-man. För att sedan kläs sig i glitter och högklackat. Han sätter på sig kostymer, dricker te med en osynlig motspelare, blir intervjuad av en kvinna som sitter i publiken. Han imiterar Nina Simone, Diana Ross och andra svarta divor. Han rullar in sig i kostymerna och rekvisitan på scenen och blir därmed en tragikomisk bild av det som hela tiden häftar fast vid honom. Han är trött på att definiera «blackness» och «whiteness» och att alltid spela rollen av den svarte som gör motstånd. Att han inte vill spela rollen av de vitas alibi längre är tydligt. Samtidigt har han ju gjort det till sitt livsverk. Det är strålande bra gjort.

Uppvisning

Spanska kopmpaniet El Conde de Torrefiel spelar på festivalens två sista dagar. Vid sidan av Forfatterbevegelser, som visar dans i ett nytt ljus på Dansens Hus, med sex norska författare koreograferade av Marie Bergby Handeland, blir denna «mapping» av främst den europeiska erfarenheten avslutande övningar i det estetiska. El Conde del Torrefiels föreställning La possibilidad que desaparece frente al paisaje (ungefär: Möjligheten att försvinna in i ett landskap) är en tydlig festivalföreställning, producerad för att turnera och utan den lokala prägel som visar på en specifik erfarenhet från en viss ståndpunkt. Som Forfattarbevegelser är exempel på. Den spanska föreställningen är stilig, välgjort ren och innehåller fina ögonblick med sina fyra manliga dansare. För mig blir den alltför citerande, ett berättande av 10 mer eller mindre fiktiva historier från 10 europeiska platser. Att avsluta med gitarristen och låtskrivaren Blixa Bargelds filosoferande kring begreppet sanning på ett café i Florens känns som estetiskt snobberi. Det är på många sätt problemet med all bra scenkonst som blir till uppvisning på olika festivaler.