Jordiskt

Tarjei,

efter Helga Flatlands romantrilogi Bli hvis du kan

Regi och dramatisering Tyra Tønnessen

Scenografi och kostym Leiko Fuseya

Komponist Andreas Utnem

Lysdesign Øyvind Wangenstee

Nationaltheatret, Amfiscenen, 20 mars 2018

Det är något med den norska stad- och landtematiken, som varit så vanlig inom de gestaltande konsterna, som de kallas, särskilt då film och teater. Termen Gokk är närmast ett begrepp för en glömd plats där ingen vill vara och som ingen heller vill stamma ifrån – obygden. I Sverige är det mer inflyttningen från mindre städer till storstäder som är del av en större berättelse om erfarenheter av modernisering, utveckling och ursprung. I Helga Flatlands trilogi handlar det om bönder och hur inflytten sker till Oslo. Det är ovanligt som berättelse i Sverige och framstår som speciellt norskt.

Om norska tillstånd

Publiken sitter, liksom undertecknad, som klistrad vid denna berättelse om en familj i ett lantbrukarnorge i förändring. De mister sonen i huset genom att han värvar sig till ett arméförband som opererar i Afganistan. Han dör där borta när bilen kör på en vägmina. Världen griper på det sättet in i den skyddade miljön. Jag måste erkänna att jag inte har läst Flatland. Det är uppenbart en historia som fascinerar och griper djupt för många norrmän, detta att vara från en liten bygd och dra ut i världen. Ständiga varianter av den bidrar till det norska identitetsskapande som hela tiden pågår. Här gör Nationaltheatret vad de ska göra som nationalscen, genom att ge publiken utrymme till att reflektera över sitt eget ursprung. De invandrartjejer jag ser efter föreställningen har säkert som jag mycket att lära om norsk självreflektion, också det är nyttigt för oss.

         Och det är ingen dålig föreställning som regissör Tyra Tønnessen har gjort, med smart bistånd av scenograf och kostymör Leiko Fuseya. Dramatiseringen är ett utsnitt ur trilogin där unge Tarjeis död i Afganistan blir vändpunkten i hans familjs historia. Systern drar till Oslo och pojkvännen, medan föräldrarna blir kvar i ett sakta förfall och tilltagande misär. Gården står kvar, som fast och ansvarskrävande egendom. 

Jordens närvaro

I scenografin är jordbruket elegant omvandlat till sex stora bänkar fyllda med jord, var och en tillhöriga en av karaktärerna. Gömd inne i den jorden också rekvisitan, som tas fram för att illustrera handlingar. Som till exempel två hus och en traktor när dottern Julie (Kjersti Tveterås) bestämmer sig för att återvända och bruka jorden som enda arvinge av gården. Med sig har hon överklassgutten Mats (Mikkel Bratt Silset) som länge är tveksam till att göra sig bunden av jord och familj. 

        När modern (Liv Bernhoft Osa) är som mest inne i sitt missbruk av sprit och tabletter försvinner hon ner i bänken med jorden runt sig, medan hon fäktar med armarna för att komma upp. När hon till slut accepterar sonens död (Tarjei spelas av John Emil Jørgensrud) och han i sin tur försvinner ner i sin egen jordbänk, drar hon upp honom och omfamnar honom en sista gång innan hon släpper ner honom där. Det är två vackra och metaforiska bilder av livsavgörande händelser som för alltid stannar i minnet hos de som upplever dem.

      Under spelets gång fylls scenen med allt mer jord. Historien behandlas mycket konkret och osentimentalt, även om temat med sörjande och i grunden ensamma människor och deras slitningar i grunden är starkt känsloladdat. Dramatiseringen har fina dialoger, även om monologerna som är hållna upp mot publiken belastar manuset något. Det är inte ovanligt när man dramatiserar romantext. Föreställningen tematiserar hur livet kan komma att präglas av en familjemedlems död, och det stillestånd som uppstår är det svårt att göra intressant dramatik av.

       Musiken säger mycket om den här uppsättningens intentioner. Föreställningen är välgjord i sina detaljer och med utmärkt skådespeleri. Musiken i Tarjei kunde dock ha varit mer kontrasterande, istället för att som nu bygga på piano och fela. Den bidrar till den ingrodda norska bygdelichéen och stryker förstås publiken medhårs in i det igenkännbara.