Spel mot glömskan

Gråtende hender

Regi och manus: Bentein Baardson

Scenografi og kostyme: Ingeborg Kvamme

Manus- og språkkonsulent: Sølvi R. Zuckermann

Ljus: Torkel Skjærven

Ljud: Erik Hedin

Videodesign: Simon Valentine

Teater Manu, 8 mars

Historieberättande som bygger på dokumentärt material ger inte någon mening om man flyr från det värsta som skedde i det som ska berättas. Och förintelsen är bland det värsta man kan berätta om, hur man med fabriksmässiga metoder utnyttjade, lemlästade och utrotade människor som inte ansågs tillhöra «folket». Teater Manu skyr inte heller det. Särskilt barnens lidande och död i Auschwitz, under Joseph Mengeles experiment, är vidriga påminnelser om det som skedde med tusentals barn. Detta är vi tvungna att höra om, igen och igen. Och det är viktigt.

Folkbildning

Den erfarne regissören Bentein Baardsons manus hanterar två fiktiva karaktärer, där historien byggts kring vad man så att säga kunde ha upplevt som ung, villig och systemvänlig människa i det gryende tredje riket. Horst Biesolds bok från 1988, Klagende Hände, har lånat titel och en del av innehållet till föreställningen. Dessutom bygger materialet på intervjuer med döva människor som överlevt det tredje riket.

            Det är enkelt berättat, med stort engagemang och energi hos skådespelarna. I början är det nästan högtidlig stämning. Men ämnet gör också att man skärper sig och sitter rak i ryggen av all den död som ska skildras, och den sorg som finns i vårt gemensamma förflutna. Detta är en samtidsteater som möter historien, fast förankrad i sin roll som folkbildare.

            För mig kan ibland spelstilen, med sin blandning av mim och dövspråk, kännas något överdriven. Men här det skådespelarnas talang, med Ipek D. Mehlum, Ronny Patrick Jacobsen och Eitan Zuckermann, som bidrar till att nagla fast mig i stolen under berättandets gång. Spelstilen känns helt i linje med vad som berättas. Den är expressiv, men samtidigt stram. Man rör inte mycket på sig på scenen. De stolar som står uppställda med läderuniformer och kz-fångrockar hängda över stolsryggarna, är dekor. Skådespelarna är klädda i tidstypiskt 1930-tal, och de berättar mer om sin karakträr än personifierar den. De reser sig upp, visar på de projicerade historiska bilderna, och pausar för att lyssna på sina kollegor. De spelar alla rollerna i sina respektive texter, förutom Zuckermann, som har en mer generell, kommenterande roll genom sin beskrivning av den historiska utvecklingen från 1930-talet. Det är säkert gjort, vackert regisserat och det finns en tydlig vilja i allt. Den talade berättarrösten, skådespelaren Kjersti Fjeldstad, är fantastisk. Hon har en så säker, lugn och rak stämma, att hon ger en förtroende för den här föreställningen så fort hon öppnar munnen. Det är underbart.

Faction i teaterform

Först ser allt ut till att gå bra för de två fiktiva personerna Hans och Gertrud, den ena en döv, motorintresserad ung man, som tidigt går med i partiet, den andra en medicinstuderande dotter från en läkarfamilj ur överklassen. Båda är med vid paraden på Unter den Linden i Berlin 1933 efter att Hitler och nationalsocialisterna övertagit makten. På så sätt visas historien från «fel» håll, från de som var de mest lojala.

            Den fiktive Hans går först med i SA:s avdelning för döva, där ett motorcykelkompani faktiskt existerade för döva soldater. Han får efter år av isolering en känsla av gemenskap med andra i samma situation. Detsamma gäller läkardottern Gertrud, som i sin vidare karriär gör som 50% av läkarna i Tyskland, hon går med i partiet. Läkarkåren var den av de yrkesgrupper som hade störst andel nazistiskt partimedlemsskap. Föreställningen är pepprad med liknande statistik över det tredje riket. Gertrud intresserar sig för medicinen på modet, eugeniken, som var stor i USA och på frammarsch i Tyskland. De ville bli det ledande landet inom det område som forskade kring det goda arvets inverkan på människans utveckling. Med andra ord och för tyska förhållanden skulle man så fort som möjligt företa en rening av den ariska rasen.

Systemets mekanismer

Hans blir plötsligt utesluten ur partiet och hela hans familj tvångssteriliserad. Han är född döv, har alltså ärvt denna egenskap, en defekt som raspolitiken vill ta bort. Fadern begår självmord när han får ordern om att inställa sig på en klinik. Med tanke på fiktionen här låter det otroligt hur han gjorde det, genom att med inställelseorderna för hela sin familj i sin näve demonstrativt kasta sig framför tåget på en av Berlins större tågstationer. Men man får tro på att detta faktiskt har hänt, då Gråtende hender hela tiden påstar sig bygga på dokumentära fakta och inte omskrivningar.

            Den färdigutbildade läkaren Gertrud befinns vara kvartsjude, vilket gör att hon inte är välkommen på laboratoriet längre, trots en framgångsrik forskning inom eugenik. Båda sänds de till slut till Auschwitz, och båda sägs ha överlevt kriget och kan berätta historierna vidare. Hans blir mekaniker i lägerkommendanten Rudolf Höss villa utanför lägrets murar. Gertrud blir uppmärksammad för sina läkarkunskaper och en del av Mengeles personal.

            Här är manuset maktkritiskt då det visar på hur beslut sätter igång mekanismer som inte visar barmhärtighet ens mot de som är lojala mot ett system. Lojaliteten som sätts på prov och som övergår i en stark vilja att överleva, till varje pris. Självmorden var också många, och dessa berättas det om. Gertrud och Hans blir med sin överlevnadsinstinkt tyngda av skuld för de saker som de tvingas bevittna, utan att kunna ingripa.

            På ett sätt är Gråtende hender en varning till alla som söker sig till extrema hållningar för att finna gemenskap och bekräftelse. Det är systemet, inte människorna, som bestämmer. Och det är fint gjort att skildra det inifrån, som här. Vi vet ju vad som ska komma i historielektionen, vi har hört det så många gånger förr. Men vi har sällan hört om varför man blir förförd av totalitärt tänkande,  Dessutom kan man här med fiktionens föreställande förmåga uppleva en ny sida av saken. Hur eugeniken och rashygienen som ideologi även drabbade de döva. Förintelsen handlar ju annars mest om judarnas erfarenheter.

Historien som upprepar sig

Ett citat av Nobels fredspristagaren Elie Wiesel avslutar föreställningen. Det är från romanen Natten, där han under den långa dödsmarschen från Auschwitz en natt ser upp mot stjärnorna. Han beskriver dem som gnistregnet från den eld som förtär allt omkring dem. En grotesk bild från ett sinne präglat av sina upplevelser och som inte längre kan se ting för vad de är. Föreställningen avslutas med att Eitan Zuckermann berättar om föreställningens tillkomst, och att en av de 10 döva personer som intervjuats sagt något mycket intressant. På den typiska frågan om detta kan hända igen, blir svaret: «den som glömmer bort historien är tvungen att återuppleva den.»

             Denna enda mening berättigar varför Gråtende hender borde spelas i många rundor till, både på turné och i Oslo.