En ungdomlig Lagerlöf i en mörknande tid

När nu 20-kronorssedeln med en ärevördig äldre Selma Lagerlöf tagits ur bruk i Sverige, är det kanske dags att lyfta fram en yngre och ungdomligare bild. Vi är så vana vid att se henne som den gamla damen i stor hatt, nobelpristagaren och sagotanten, men det finns också en annan sida. Den sjuttioåriga Selma Lagerlöf visar, när hon kommer ut med sin sista roman, Anna Svärd hur ungdomligt och fräckt feministisk hon ännu kan tänka och skriva, ja den sista delen överträffar kanske allt hon har skrivit av ironi och elakhet. Vad sägs till exempel om rader som:

«Men om en människa är skapad till dörrmatta och blir trampad på alla dagar, så kan det väl inte hjälpas, att den mattan efter en liten rörelse av belåtenhet, om han, som trampar hårdast och har de vassaste järnspikarna i klacken, skulle komma att göra en liten oskadlig kullerbytta». (Ur Anna Svärd).

Präster

Selma Lagerlöfs första roman, Gösta Berlings saga, handlade om en gudabenådad präst som blev alkoholiserad och togs ner från predikstolen, som pendlade mellan förförelser och självömkan, men som genom sin Gretchen lärde sig att gå försoningens väg. Hennes sista två romaner handlar om prästen Karl-Artur Ekenstedt, som går vilse i överdriven religiositet och självuppblåsthet. Dessa präster och fiolspelare hos Selma Lagerlöf blir bärare av den konstnärliga inspirationen, någonting som hon själv var starkt beroende av. Men hon såg också att en alltför stark inspiration kunde leda snett, särskilt på slutet av 1920-talet, då dessa böcker skrevs.

Charlotte Werenskiold

Västanå teater i Sunne spelade förra sommaren andra delen av trilogin om den Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld. Det var en föreställning som sprudlade av ungdomlig lusta, lek och dans, och kärleksintrigerna var fulla av missförstånd, humor och barnsliga reaktioner.

Den alltid så dansanta och livfulla ensemblen på Västanå hade då föryngrats en del, vilket passar denna berättelse om ung kärlek, svartsjuka, idealism, fanatism och godhet. Charlotte Löwensköld är förlovad med den unga pastorsadjunkten Karl-Artur Ekenstedt hos det gamla prostparet i Korskyrka och börjar predika utifrån en inspiration som han tar för gudomlig, vilket passar hans uppblåsta självkänsla. Han har nämligen blivit bortskämd och bortklemad av sin mor, överstinnan i Karlstad, som själv är så uppburen, att när det talas om «högsta väsendet», kan folk tro att det är hon som åsyftas. Hon tillägnas serenader från stadens unga män och överglänser sina döttrar på balerna. Här spelades hon av en livfull Kajsa Seingardt och hennes man, toffelhjälten, av en mångkunnige Ole Forsberg, ett par i verkligheten som lånats in från Stockholms Stadsteater. Det gamla prostparet gestaltades uttrycksfullt av Västanåveteranen Björn Söderbäck och komediennen Britt-Inger Ekelund.

När Karl-Artur kom hem från Uppsala där han studerade, hade han träffats av en pietistisk stråle och förbjudit all dans i hemmet. Man kan se det som extra betydelsefullt i den här oppslutningen som verkligen gick i dansens tecken. På sin första anställning som pastorsadjunkt efter examen har han träffat Charlotte som visserligen är en Löwensköld men fattig. Han dras erotiskt till Charlotte men försöker värja sig och till slut, när de i ett ungdomligt gräl missförstår varandra, sätter han näsan i vädret och «låter Gud välja» en hustru åt honom. Han går ut på landsvägen för att fria till första bästa ogifta kvinna som han möter. Den som kommer emot honom är en gårdfarihandlerska, dalkullan Anna Svärd. (Kvinnor från Dalarna vandrade omkring i sina dräkter och sålde ofta självtillverkade saker). Anna Svärd får sin egen bok efter Charlotte och nu i sommar ser vi fram mot berättelsen om henne i Västanås Berättarlada. Just denna händelse med mötet mellan Karl-Artur och Anna har Selma Lagerlöf fått från verkligheten, brev och dokument som hon fått tillgång till då hon bodde i Falun i Dalarna. Hon tvekade länge över vad hon skulle göra med materialet, ända tills hon kom på att hon kunde knyta det till spökhistorien Den Löwensköldska ringen (som blev första delen i trilogin), och placera historien i Värmland.

Kärlek och tro

Det är inte bara kärleksgrälen och erotiken som känns så frächa och ungdomliga i dessa två senare böcker, det är också diskussionen om den rätta gudstron. Visserligen är Karl-Artur en ibsensk Brand, men han är en ung Brand, och han brinner av längtan efter att göra någonting stort. Och visserligen är Charlotte en Gretchen, men hon är en självständig Gretchen som ger upp sitt uppdrag när han dödar hennes kärlek genom att svika henne, och att döda kärleken hos en person är «den största synden». Men när Charlotte väljer en mer mogen kärlek: den rike och kloke brukspatronen Schagerström kan man kanske se att det är en sjuttioårig författarinna som talar med erfarenhetens röst.

Norska dansare

Västanås färgsprakande ensemble i sina vackra dräkter gnistrade av ungdomliga krumsprång och volter, där den virvlade fram i sin berättande polskatakt förra året. Även Hallingdansen kom in, eftersom ensemblen hade utökats med norska dansare, och den unga Anna Svärd spelades livfullt av norska Margit Myhr, som alltså kommer att gestalta henne även i år. Charlotte i Nadja Mirmirans gestalt var en ömsom spotsk, ömsom känslig och självuppoffrande flicka, och Karl-Artur i Daniel Lindman Agoranders en mycket ung och vacker prästman: egocentrisk och uppblåst men också lättsårad och idealistisk. Och ormen i dramat, den intrigerande och osympatiska Thea Sundler, i boken liten, tjock och ful, spelades här av den annars så ståtliga Hanna Kulle till att bli en manipulerande figur med huvudet gudsnådeligt på sned och en svans av dansare slingrande som en orm bakom sig, men hon kunde också på ett gripande sätt visa fram hur olycklig och försummad Thea är.

Dansen som medium

Här visar regissören Leif Stinnerbom tydligt hur en beskrivning i en bok inte behöver tas bokstavligt, utan andemeningen kan överföras till ett annat medium, ord kan bli dans och dans bli till förstärkande uttryck. I förra årets föreställning, som var avskalad till det minimalistiska, blev dansen, musiken och dräkterna desto mer framträdande och betydelsebärande. Scenografen Bo Jonzon hade i stort sett nöjt sig med en minimal men effektiv scenbild. Hästar och skjutsar illustrerades festligt av dansarna själva, det var bara en gång en diligensvagn släpades in och fick utgöra en egen liten scen, där det utspelades avgörande avslöjanden. Inger Stinnerboms dräkter alltifrån Charlottes glödröda klänning till Annas lysande gröna och alla nyanser av skimrande pastell däremellan underströk rörligheten, och männen och kvinnorna bar höftstycken eller kjolar som kunde knäppas upp och fästas i ryggen, så att nya plagg eller karaktärer uppstod. Detta visar att även dräkter spelar sin viktiga roll i denna form av dansteater. Den som alltid nykomponerade musiken av Magnus Stinnerbom pendlade mellan det dionysiska och apolliniska och svängde sig hand i hand med dansen, vilket gjorde polskan till ännu en komponent i berättandet och band samman förra årets stycke med det föregående genom Vålnadens ledmotiv. Vi kan vänta oss att dessa drag kommer att föras vidare i årets föreställning.

Förbindelse och förbannelse

Förbindelselänken till första delen av trilogin hölls «levande» genom att generalens vålnad fick visa sig ibland och påminna om den forblindelse som slungades ut mot släkten Löwensköld i slutet av den första delen, och det är Thea Sundler som ska föra släktförbannelsen vidare. Hon är nämligen dotter till den jungfru Malvina Spaak, som i första delen av trilogin blev sviken av sina arbetsgivare i släkten Löwensköld, efter att hon hjälpt till med att återställa generalens ring, upphovet till spökerierna. I sin tur har hon blvit hjälpt av gamla Marit som en gång mist sina tre kära i en orättfärdig «gudsdom», varvid hon utslungade en förbannelse: tre i släkten Löwensköld skulle mista livet, så som hon själv hade fått mista tre.

I andra delen dör ingen, men Malvina Spaaks dotter får alltså agera hämndeande och förstöra förhållandet mellan Charlotte och Karl-Artur, vars mor också är en Löwensköld, medan den unga söta Anna Svärd virvlar fram som ett nytänt hopp och den gode Schagerström, spelad med subtilt minspel av Jacob Hultcrantz Hansson, är en man som är värd att älska. Ett effektfullt slut på den här delen fick regissören Leif Stinnerbom och dramaturgen Susanne Marko till genom att först låta Charlotte sitta och förtvivla över sveken och missförstånden med Karl-Artur, men så, plötsligt få nytt liv och spotskt och självmedvetet välja sitt liv: nej, ingen ska få triumfera över att hon blir olycklig i sitt äktenskap! Hon ska se till att det blir bra! Och finalen blev en euforisk bröllopsdans, där publiken lättat stampade med.

Trianglar

I de två sista romaner som Selma Lagerlöf skrev, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd, klingar det av trianglar: Det är först överstinnan, Charlotte och Karl-Artur, sedan han, Charlotte och Thea, och så han, Charlotte och Anna. Men också Charlotte, Karl-Artur och Schagerström. Och ännu senare Anna,Thea och Karl-Artur. Hon visste nämligen själv en del om kärlekstrianglar, som hon hade upplevt i sitt liv.

Under 20-talet är Selma Lagerlöf inte svartsynt som efter första världskriget, kanske för att det andra ännu inte brutit ut, men också för att hon nu hittar tillbaka till källådran där hon återfinner all den ungdomliga förälskelse, kraft och tro som hon en gång själv upplevt. Till en tid då hon reste omkring med Sophie Elkan, men också hade träffat livskamraten Valborg Olander och en mognare kärlek, hennes egen Schagerström. Samtidigt med att hon skrev dessa sista böcker i trilogin började orosmolnen hopa sig på kontinenten. Godhet är möjlig, tycks hon säga, men i en tid då demagoger ställer sig upp och dundrar och skriker på de nationella arenorna måste man varna mot sådana som förleder massorna med «högre syften» och låter Gud ursäkta det egna storhetsvansinnet, sådana som sätter upp förbud mot musik, dans och glädje, varifrån det inte är långt till hat och dödande.

Spelperiod: 23 juni-9 september

Charlotte Löwenborg

Dramatisering & regi: Leif Stinnerbom
Kompositör & musikansvarig: Magnus Stinnerbom
Koreografi: Jimmy Meurling
Scenografi: Bo Jonzon
Kostym: Inger Hallström Stinnerbom
Maskör: Evalena Jönsson Lunde
Dramaturg: Susanne Marko
Ljusdesign | Daniel Kullman
Ljuddesign | Hans ”Surte” Norin