Musikalparodi

Att skriva om en musikal skapad av två av de senaste 20 årens mest omtalade komedi- och teveserieskapare utan att ta upp teveserien South Park är omöjligt. Trey Parker och Matt Stones arbete med en tvådimensionell serieestetik och grov satir är beundransvärd. South Park är numera tevekanalen Comedy Centrals flaggskepp, där gamla, historiska avsnitt ständigt går i repris. Upphovsmännen har också lagt sig vinn om att man kan följa deras utveckling på en generös hemsida, och allt de gör kan ständigt mätas med de bästa episoderna. På så sätt är de själva måttet på allt som de gör.

Välgjord som pastisch

Det är inte konstigt att Det Norske Teatret i sin marknadsföring av musikalen The Book Of Mormon hänger på med att beskriva den som full av inslag med samma slags satir och parodi som teveserien. Så presenterades den vid urpremiären i New York 2011 och så hette det i London 2013. Trey Parker regisserade själv de första två. 2017 är ett år då den går i Melbourne och Stockholm, vad jag kan se, förutom i Oslo. För första gången är det inte upphovsmännen själva som ligger bakom: Trey Parker regisserar i Melbourne, men inte i Skandinavien. I Oslo är den marknadsförd sedan i våras som höstens stora musikal, med Vidar Magnussen som debutant på regi och Are Kalvø som textmedarbetare.

            Som musikal är den lyckad som en pastisch på sin egen genre, med tacksamma sång- och dansnummer. Musiken innehåller därför inga minnesvärda låtar, en nästan-parodi på Hakuna Matata från The Lion King framstår till exempel inte som ett självständigt verk. Så är det med alla låtarna, även om de är fångande och lätta att ta till sig, särskilt med den inledande manskören där missionärerna ska ge sig ut i världen och framstår som öppna och naiva, med ett överdrivet positivt och vänligt sinnelag. Musikalen öppnar som en nyårsrevy. Den är galet absurd till karaktären redan från start. Kompositören Robert Lopez skulle man här kunna kalla utbytbar, men det krävs en del talang för att balansera genrens fallgropar. På detta sätt måste man se denna musikal som lyckad.

            Ensemblen gör ett fantastiskt jobb, med den erfarne Frank Kjosås och debutanten Kristoffer Olsen i huvudrollerna. Dessa båda sänds som missionärer till Uganda för att finna nya anhängare till mormonkyrkan. Det som följer är en drift med självöverskattning, homosexuell självförnekelse, frosseri och tro på dumma saker. En hel del fördomar mot afrikaner förlöjligas. Kjosås och Olsen spelar ett mycker omaka par, och scenerna berättar om hur vita bemöter svarta, hur en extremt våldsam gerilla dominerar allt, och om tvånget till kvinnlig omskärelse. Kjosås roll är den ordentliges och rättrognes, medan Olsen gör en känslomässigt naiv och impulsiv ung man, som genast förälskar sig i ortens vackraste flicka. Eftersom hon ska giftas bort och också omskäras, blir han hennes lojala vän, med baktanken att förföra henne, vilket ständigt misslyckas. Aids-epidemin grasserar också, och männen i byn praktiserar sex med spädbarn för att bli botade. Direkt efter att mormonerna har ankommit blir det ett till synes lyckligt afrobeat-kör, med en refräng som alluderar till nämnda musik i The Lion King, men där refrängen säger ”fuck off” till Gud på sitt lokala språk och resten av texten berättar om misär och olycka. Afrikaner har det helt enkelt för jävligt och det finns inget att tro på. Efter många försök att omvända dessa vildar, finner Kristoffer Olsens roll vägen till frälsning genom att för de svarta dikta upp en alternativ, primitivt utagerande Mormonlära som bygger på sex med grodor. Han tycker helt enkelt att grundaren Joseph Smiths tredje testamente från början av 1800-talet är för tråkig att lära ut och grundar på så sätt en ny religion.

Metod i galenskapen

I humor är allt tillåtet, bara det fungerar på sin publik. Det samma gäller musikalgenren, förmågan att roa och underhålla är själva måttet på succén. Teveserien South Park är också full av musikalinslag, så genremässigt går det smidigt att flytta över detta komiska format till scenen.

           Men det finns alltid en risk med att sätta upp komedi. Manusförfattarna och komikerna Matt Stone och Trey Parker reagerar vanligtvis på det som direkt sker runt omkring dem och humorn visar sig snabbt vara en utgången färskvara ett halvår senare, den blir fort kuriosa och berättar mer om tiden i vilken den gjordes. Det gäller South Park och det torde gälla denna musikal med.

            Om satiren blir till parodi med tiden, så ligger parodin här närmare till hands än den satir över fördomar och religiöst hyckleri som fanns vid urpremiären 2011. Eller jag kan tänka mig att den hade större verkan då. För mig känns dessutom humorn i denna musikal lätt gammal. 2011 hade man redan arbetat i åratal med att utveckla The Book Of Mormon, och redan 2003, i säsong 7 av South Park, spelades Mormonernas historia upp i illustrativ form, och den upprepas på samma illustrerande sätt i musikalen 14 år senare. I stort sett rena fakta. Det räcker ibland att berätta om vad folk faktiskt tror på, så är verkan absurd. Det är Niklas Gundersen som får spela mormonkyrkans grundare och berätta om den trosuppfattning som sedan blir sexuellt förvriden och dubiös mot slutet av föreställningen. Och även om ensemblen gör sitt bästa med komiken, blir det aldrig riktigt så komiskt som om det hade varit en helt nyskriven text.

Det vita perspektivet

I början av föreställningen kommer en ”afrikansk” kvinna, klädd i ”afrikanska kläder” som sjunger en ”afrikansk sång”, rätt upp ur golvet på flygplatsen när missionärerna ska resa. Det avslöjas som en avskedshälsning från en svart kvinna som aldrig har varit i Afrika och är en satir på vita människors uppfattning om det afrikanska. Dennna scen är ett av undantagen som fungerar med en helt ren träff i komiken.

    Trey Parker och Matt Stone använder sig ofta av liknande medvetna överdrifter i South Park, för att driva med publikens fördomar, som de vet att de har eftersom serien är så brett populär. Också folk på Det Norske Teatrets föreställning fick möjlighet att reflektera över vad det var som de egentligen skrattade åt, när de insåg att de blivit utsatta för ett skämt. Men när missionärerna i den fortsatta handlingen anländer till Uganda blir det annorlunda, de komiska distanseringarna försvinner. ”Afrikanerna” i berättelsen spelas av en svart del av ensemblen och detta är ganska omedvetet gjort av teamet.

         Om man inte ständigt blir medveten om perspektivet, som i den inledande scenen på flygplatsen, blir de svarta endast negrer och de vita blir frälsare som ska göra de svarta vildarna troende. Det verkar faktiskt avgjort lättare att lägga in distanseringar i animerad form och visa på vita västerlänningars problem i möte med andra kulturer och hudfärger. På teaterscenen är det svårare att få fram samma satirisk-kritiska perspektiv, framför allt för att svarta artister också har en karriär som ska kunna utvecklas och visas fram på lika villkor som de vita kollegornas. Det är tröttsamt att se hur svarta på detta sätt reduceras till att endast representera hudfärg, även om det är föremålet för parodin.

          Kanske har det med teaterns själva representationsform att göra, och rollarbetets realistiska trovärdighet som visar sina begränsningar. Hade det varit den tvådimensionellt animerade South Park, så hade fördomarna om svarta haglat, och hade därmed förlöjligats på det grövsta, vilket hade fungerat med tecknade figurer. Regissör Vidar Magnussen hade en hel del förarbete kvar vid premiären, som hade kunnat distansera blicken från en unken människosyn. Gamla skämt om religiös idioti, sexuella böjelser, etnicitet och rasfördomar räcker inte. Man måste också göra publiken medveten om vad humorn går ut på.

The Book Of Mormon

av Trey Parker, Matt Stone och Robert Lopez

Musik: Robert Lopez

Översättning: Are Kalvø

Regi: Vidar Magnussen

Musikkansvarlig: Lars Bleiklie Devik

Kapellmester og tangenter: Svenn Erik Kristoffersen
Scenograf: Gjermund Andresen

Kostymedesigner: Ingrid Nylander

Lysdesigner: Torkel Skjærven

Koreograf: Johan Osuldsen

Det Norske Teatret, 1 sept 2017