Variationer över ett NEIN

Tone Avenstroup har i många år varit en av scenkonstnorges internationella och berlinbaserade konstnärer. Med bakgrund från BAK-truppen där hon var en av grundarna (1986-1995), och med många samarbetsprojekt i olika konstellationer, verkar hon fortsatt i en tradition av konceptuell utveckling av scenkonsten. NEIN, eller NEI, är en av de senaste i raden och hade premiär 2012.

Nya initiativ i söder

Framförandet dessa junidagar i Kristiansand kan man säga är en del av ett växande nätverk på Sørlandet. Nya Kunstsiloen och scenen Aladdin gör sitt till utbudet, och mycket sker på ”dugnad” och på försök. De har ju också Ravnedans om sommaren sedan 2012. Nu har gamla teatern blivit ny, centralt placerad arena för en blandad kompott med drivna producenter som samordnar produktioner under ett tak.

         Agder Teaters gamla byggnad heter Teateret Kristiansand och kommer enligt daglig ledare Kjetil Nordhus att ha den officiella öppningen i augusti. Organisationen Scenekunst Sør är en samarbetspart för den del som presenterar alternativ inom scenkonsten, så alternativ den nu kan bli med Kilden och Agder Teater, samt en revyscen på SAS Radisson Caledonia som nära grannar. De är några få, och de ligger bara stenkast bort från varandra i nedre centrum av staden.

         Teateret är ett projekt där man nu verkar navigera mellan det kommersiella och det fria fältets försök att bejaka en annan typ av scenkonst som kommer från andra traditioner än den man ”ute i bygda” måste beteckna som mainstream. Oslo-Bergen- och Trondheimaxeln med sina programscener får därmed utmaningar. Det är på flera sätt jungfrulig mark, där om man styr rätt kan få alternativa saker att växa, samtidigt som man ju vet vem som vinner till slut: Kilden Teater og Konserthus, som väl får betecknas som Kulturhuset, har gjort 1-0 än så länge, med publiktillvända produktioner och Agder Teaters slätstrukna repertoar. Men där är det också en angelägenhetsgrad man söker både politiskt och publikt, men den står på spel även på Teateret Kristiansand.

Konceptkonst bakom ridån

Tone Avenstroup kan ju inte annat än tacka ja till ett sådant tillfälle att sätta stämpeln på den nya scenen i Kristiansand. På premiären – de spelar två gånger under en helg i mitten av juni – ser jag minst tre tidigare medlemmar av BAK-truppen, och det är Tone Avenstroup och Worm Winther som medverkar på scenen. Øyvind Berg sitter i den lilla skaran publik som har kommit.

       NEI eller NEIN är en föreställning byggd kring detta enda ord och det är småtråkigt en lång stund, tills en bil rullas in på scenen och allt utvecklas vidare i musikalisk riktning. Den som inte är van vid denna sorts scenkonst, som kommer ur både kabarén, från ljudkonsten, den ambienta musikscenen och teatern, sitter man säkert som ett frågetecken. Det är inget som ska ”gestaltas” då det delvis är byggt på improvisationer kring ett tema, dvs att bygga situationer kring dialoger som består av enbart ordet nein, eller nei. Då och då säger en röst ”Ja är bara hälften så bra”, vilket när det har upprepats ett antal gånger i olika former, i bandinspelningar och med olika hållningar, så blir det väldigt komiskt. Och det är lustfyllt, inte svårt att ta till sig. Att detta skulle vara en prententiös form av konst är bara en föruttfattad mening. Snarare är det fråga om lusten att leka med uttryck, med ordens betydelse, lusten att underhålla med andra medel än de vanliga, och lust till själva scenen för att det är där man delar upplevelsen med andra. Synd bara att marknadsföringen är så kryptisk och utestängande, när man har en så vänlig och tilltalande form i föreställningen. Jag tror att man skapat fel förväntningar i detta fall. Det finns därmed en risk att denna typ av produktioner aldrig få någon plats på Teateret, här måste man veta vad man gör. Det dröjer en lång stund innan publiken tinar upp. Som att man skulle ha inviterat fel kompani och inte vågar stå för valet.

        Vad Avenstroup vill ha sagt med NEIN/NEI är fördolt, men att de gör föreställningen – och går hundra procent in i en seriös behandling av konceptet – gör det till en likvärdig upplevelse av iscensättning som Konst. Det är lite som att se BAK-truppen under deras storhetstid.

          Det ambienta är ju en del av scenkonsten sedan mycket länge, och närheten till klubbscenen, musikens abstraktioner och underhållning som gränsar till poesin, och till det som söks hinsides, som är på andra sidan av förståelse, måste man se som ett värde i konsten. Avenstroup utforskar detta och är en av dess försvarare. På detta sätt är det ett mycket viktigt gästspel i en stad som Kristiansand, som liksom tittar lite nyvaket omkring sig när sådana här produktioner presenteras.

Musikaliskt driv

Musiken av Bernd Jestram är mycket bra, det finns där en ambient känsla samtidigt som man känner en stunds medverkan i en Kaurismäkifilm från 1980-talet. Ljudet rullar runt i hela rummet. Publiken är placerad på enkla bänkar runt scenen och det finns inte plats för mer än högst 50 personer. Scenen är gamla scenen, och vi sitter på scengolvet, med tågvinden 12-15 meter ovanför oss, och fyra vita fläktar som går där uppe. Det är påtagligt kyligt i luften, vilket på något sätt sätter sin prägel på föreställningen, den får en känsla av registrering, fakta, katalog. Musiken ger både värme och avstånd. Med komiska effekter. Jag skulle nästan vilja kalla detta en opera, om det inte hade varit för skådespeleriet.

       Föreställningen har inte den kvaliteten som ger en större upplevelse. Det blir så lätt ett gästspel som ger distraktion för stunden, inte alls som BAKTRUPPENs klubbföreställningar (tex Tonight, 1994 – om man nu ska jämföra med dem, vilket är orättvist). Detta är bara delar av och fortsättningen på samma område inom det som har kallats postdramatisk teater alltför länge. Många av de som arbetat med BAK-truppen genom åren verkar ju ha präglats av arbetssättet de hade, men har utvecklats i olika riktningar. Tone Avenstroup slutade där redan 1995, och har gjort många produktioner som jag inte känner till och inte har sett. Därför kan jag bara säga att detta är en viktig del av norsk, internationell scenkonst, som inte får gå förlorad i detta tidevarv, där så mycket verkar stå på spel. Inte minst när det gäller definitionsmakten: vem av de oberoende självständiga konstnärerna är det egentligen som förtjänar uppmärksamhet och att tilldelas medel för att utvecklas? Det som gjordes av Avenstroup tidigare är en revolt mot invanda tänkesätt och strukturer. Att hon har auktoritet nog att ta plats och hävda denna sin plats, är det ju inget snack om.

       I pressmaterialet hänvisas till den mer kända ”Murmel Murmel” av Dieter Roth från 1974, som iscensattes på Volksbühne 2012 av den för NST:s läsare redan bekante Herbert Fritsch. Roths syfte var enligt texten att tråka ut sin publik så till den grad att en förnyelse av teatern blev möjlig. Själv skulle jag nog också referera till den sene Beckett (Kniv av nej), den tidige Handke, liksom Thomas Bernhard i hans realismkritiska stycken. Men Korbls stycke, som skrevs 2000, är likt Roths, såtillvida att det är ett och samma ord som upprepas. Skillnaden är att Koerbls är byggt som ett drama med personer, scenanvisningar och repliker. Detta ropar på musikalisk bearbetning, och en sådan har Avenstroup och co tagit fasta på. Det är ett mycket öppet stycke på så sätt, och som ställer särskilda krav till iscensättning och utövare.

         I föreställningen i Kristiansand tar utövarna över lite för mycket, vilket hindrar en att lyssna till musikaliteten och poesin. Det blir kort sagt ett alltför stort teatralt batteri, med yviga gester och menande hållningar och poser. Nu är jag ingen vän av Herbert Fritsch och hans infama effektteater, och Avenstroup är för mycket minimalist där Fritsch är maximalist för att de skulle kunna påminna om varandra. Men det är när den stora teatrala gesten tar över, när själva meningsskapandet på scenen så att säga blir ett problem i föreställningens musikaliska form, som den tappar i intensitet och intresset svalnar hos mig. Detta är självfallet också performancekonstens stora dilemma, att fångas i en teatral situation på en teater gör ofta att ramen får materialet att rämna.

NEIN/NEI

Text: Jörg-Michael Koerbl

Regi: Tone Avenstroup

Scenografi: Worm Winther

Musik: Bernd Jestram, med Aaron Snyder, Rex Joswig, Margareth Kammerer och Thor Sten Beckmann

Kostym och rekvisita: Worm Winther og Neibanden

Ljus: Pegmann och Neibanden

Teateret, Kristiansand 16 juni