Björks experimentella pop som musikteater

I en postapokalyptisk – eller möjligen för-mänsklig – värld utspelas Hotel Pro Formas nya musikteaterverk, Vespertine. Operan utgår från isländska Björks studioalbum från 2001, där artisten i ett experimentellt, suggestivt tonspråk hyllar kärlekens magi. Danska Kirsten Dehlholm och hennes internationella team har funnit helt egna sceniska associationer till Björks poetiska, komplexa klangvärld. Verket har tillkommit i samproduktion med tyska Nationaltheater Mannheim.

Hur gör man då opera av ett popalbum där artistens röst och personlighet är så intimt sammanvävda med musiken? I teaterns program säger Kirsten Dehlholm att Björk i sig själv är ett allkonstverk. Därför kan hon inte integreras i ett annat konstverk. Utmaningen för Dehlholm och hennes medregissör Jon R Skulberg har varit att frilägga text och musik från artisten och skapa något nytt och eget, fast i dialog med Björks intensitet.

Vid jordens ände – eller begynnelse

Föreställningen inleds med en rungande storm – det susar med surround i teaterns ljudanläggning och på scenen brakar videosekvenser fram med svartvitt brusande, vilda hav som blir ett med mörka moln. Meterhöga stenbumlingar rullar fram på golvet till rampen. Ut ur de gråmelerade tygskalen tittar det fram små ansikten – en barnkör.

En röst (Kirsten Dehlholm) läser ett stycke text. Vi är vid jordens och tidens ände – eller möjligen begynnelse. Skira stråk av långsamt framträdande musik lägger en stämning av att något är i vardande, lite som i Wagners dova ouvertyr till Ragnarök.

Mitt i scenens landskap står en metallställning i två våningar (scenografi av Maja Ziska), och på den övre våningen uppenbarar sig en människa som utseendemässigt har diffust genus men röst av sopran. Hon sjunger om the hidden land och får snart stöd av en identisk dubbelgångare liksom av barnkören.

Fondväggen i den öppna modulen blir projiceringsyta för videofilm med skiftande, färgstarka formationer. De associerar till naturens ådringar och mönster, till celler och uppförstorade mikroorganismer. Större delen av Adam Ryde Ankarfeldts videodesign har också skapats med material från arkiv på institutionen för biomedicinska studier vid Köpenhamns universitet. Dessa organiska bildspel är uppförstorade lungor, njurar och blodkärl på råttor, grisar och människor…

Mikrobiologi och androider

Det handlar alltså om mikrobiologi i denna Vespertine. Det handlar närmare bestämt om mikrobiologiska existenser i möte med stora, överväldigande landskap. Snart tar en omfattande damkör plats på scen, och av kostymdesignern Fredrik Floen har sångerskorna iklätts otympliga klädesfodral i varierande färger av jord och bergarter. Denna kör är ett sjungande landskap i rörelse.

Kirsten Dehlholm och Jon R Skulberg har skapat en grundberättelse där sopranens rollfigur är en naturvetenskaplig forskare i ett laboratorium, den sista (eller första) människan på jorden, som dessutom skapat sig sällskap genom en dubbelgångare. Denna dubbla laborant har konstruerat syntetiskt nytt liv – en ”molnpojke” som står på taket av labbet.

Denna fiktion kan ha hjälpt scenkonstnärerna att etablera en dramaturgisk logik för resan genom Björks tolv sånger, men den är inte egentligen sceniskt förklarad eller ens nödvändig för att ge mening åt verkets utveckling. I stället framträder sopranduon – Ji Yoon och Aki Hashimoto – som ett slags lyriska naturkrafter. Nyanserna i deras sång tycks vara sprungna ur den mikrobiologiska natur som omger dem i scenens visuella kraftfält. På scengolvet finns också en barytonsångare som gestaltas genom att rörliga bilder av inre organ projiceras på hans kropp. Han är som ett abstrakt väsen – men hänger inte tydligt ihop med verket. Är det en hudlös människa, eller ett kluster av energi?

De två sopranerna ser ut som androider, med kort, stubbigt hår och markerad mask som ger dem stora ögon. De bär ljusgröna byxdräkter i siden, vilket anspelar på kinesiska klädedräkter. Det intressanta med denna dubblering av centralfiguren är att rollen/rollerna frikopplas från all identifikation med Björk och hennes unika röst.

Från elektronisk musik till operaorkester

Björks album bröt ny mark i hennes konstnärskap. Sångerna söker sig fram i intima, stundtals introverta klanger. Musiken byggdes upp av elektroniska mikrobeats med akustiska inslag, framför allt harpa och partier med stråkar vars melodier har resonans i nordisk romantik.

Det tyska kollektivet Himmelfahrt Scores (Jan Dvořák, Peter Häublein och Roman Vinuesa) har transkriberat och arrangerat musiken till Nationaltheater Mannheims orkester, alltså till akustiska instrument, med ett fåtal elektroniska interjektioner. Med hjälp av dirigenten Matthew Toogoods detaljerat nyansrika orkesterledning får den musikaliska väven en inre dynamik som passar bra för opera. Sångerna växer fram ur tonlandskapet som arior och duetter.

Kreativt egensinne

Vespertine är karakteristisk för Hotel Pro Formas originella musikteaterestetik, där sång, musik, rum och tredimensionell bildpoesi utvecklas kring olika motiv. Andra, nyare verk med liknande struktur är Neoarctic (2016), en audiovisuell installation med Lettiska Radiokören om klimatförändringar, Kosmos+ (2014), en scenisk meditation om universum, och War Sum Up (2011), en mangaopera med Lettiska Radiokören på temat krig.

Hotel Pro Formas polyfona, postdramatiska scenkonst passar också väldigt bra ihop med Björks oförutsägbart elaborerade kompositioner. I detta möte mellan vitt skilda konstnärskap uppstår ett bärande samspel mellan parternas kreativa egensinne.

Vespertine
Musik, text: Björk
Regi: Kirsten Dehlholm, Jon R Skulberg
Musikalisk ledning: Matthew Toogood, Wolfgang Wengenroth
Musikalisk bearbetning: Jan Dvořák, Peter Häublein, Roman Vinuesa
Scenografi: Maja Ziska
Ljus: Jesper Kongshaug
Video: Adam Ryde Ankarfeldt
Kostym: Fredrik Staum Floen
Medverkande: Ji Yoon, Aki Hashimoto, Raymond Ayers, Lars Bastian, Simon Oesch
Mannheim Nationaltheaters orkester, damkör och barnkör

Nationaltheater Mannheim 30 maj 2018