När populismen segrar

Det var inte överraskande att Tue Biering (född 1973) tilldelades Årets Reumert som dansk teaters bästa regissör 2018. Hans uppsättning Rocky! på Husets Teater har varit en av de mest omtalade under spelåret 17/18. Denna monolog behandlar framväxten av populistiska och nationalistiska partier i europeisk politik. Den får en särskild effekt av att skådespelaren Morten Burian på en black box-scen har sällskap av en hel, nyslaktad gris som hänger i en krok. Och av att föreställningen avslutas med att en livs levande politiker från Dansk Folkeparti inträder på scen för att hålla ett litet tal.

Rocky! är skriven och regisserad av Tue Biering. Den inleds i ett behagligt tonläge, med en prydlig, blond Morten Burian som berättare i vänligt tilltal mot publiken. Klädd i nystruken vit skjorta och välsittande jeans talar han om kultfilmen Rocky från 1970-talet. Han minns hur Sylvester Stallone spelar en uppumpad men enfaldig boxare – ett paket muskler utan mental överbyggnad, som skådespelaren arrogant småleende uttrycker det.

Förlorare och intellektuella

Rockyfiguren är en loser, på alla plan, och hans samhällsanalys går ut på att USA tas över allt mer av svarta och latinos. Själv är Rocky av italienskt ursprung, ordblind, känner sig hunsad och hånad. Till och med hans boxningstränare säger att han boxar som en apa.

Skådespelaren – en rättänkande intellektuell – framför oss på scenen säger att han inte har något gemensamt med Rocky. Han läser böcker av Platon och Bourdieu, kan välja var han vill bo och skriva välformulerade debattinlägg när så krävs. Men skådespelaren vill så gärna sätta sig in i Rockys smärta, försöka förstå honom och se världen med boxarens inskränkta blick.

Han berättar ingående om handlingen i filmen, om förlorarens alla förnedringar och hur Rocky bara längtar efter revansch mot alla självgoda överlägsna som inte tagit honom på allvar. Han vill i själva verket bekämpa sådana som vi i detta teaterrum: skådespelaren, den införstådda publiken, etablerade partipolitiker, ekonomiska makthavare.

Aggressiv populism

Smygande upprättar Biering/Burian i monologen en allt tydligare parallell mellan fenomenet Rocky och en populistisk rörelse. Rocky börjar läsa, ta till orda, ställer upp i tv, låter sig analyseras och förklaras av intellektuella. Han är frispråkig om det som gått snett i «hans land» och ryter snart ut sitt oförställda hat mot «luksusperkere» och «sorte fløjlsbaroner».

Burian har en enastående förmåga att växla mellan Rockys groteskt aggressiva utspel och berättarens resonabla attityd. Men i takt med att Rockys självtillit växer och dominerar spelplanen krymper den intellektuelle konstnären och blir mer defensiv.

I texten tar våldet över, även hos den förut så demokratiskt sinnade konstnären. Han vrålar ut att han vill ha krig, börjar banka desperat på den hängande slaktgrisen, skär ut grisens tunga och trycker in den i sin egen mun så att han förstummas. I fysiska utspel dränker han sig med blodröd färg och hissar till sist upp sig själv i slaktkroken.

«Det är ni som hänger här», säger skådespelaren till publiken. I ett formidabelt och obehagligt crescendo har alltså teaterns vi – «kultureliten», «de självrättfärdiga» – reducerats till marginaliserade, besegrade underhuggare, förbigångna av en utveckling som vi aldrig trodde kunde underminera våra goda, liberaldemokratiska värderingar.

Politiskt utmanande

Fram till denna punkt är monologen tät, välskriven och briljant framförd i ett starkt fysiskt scenspråk. Det finns dock anledning att fundera allvarligt över den politiska analysen: är den europeiska högerpopulismen verkligen framdriven av hunsade förlorare som «Rocky»? En Pia Kjærsgaard? En Jean-Marie Le Pen? En Anders Lange eller Carl Ivar Hagen? Ingen av dessa ledargestalter stämmer in på Rockymetaforen. Men det gör ju delar av deras väljarskaror.

Tue Biering är heller inte så självgod att han nöjer sig med utsagan i sin egen dikt. Som en epilog öppnar han scenen för Cheanne Nielsen, ung politiker i Dansk Folkeparti, som blev polisanmäld för ett tal 2016 inför sitt parti där hon i synnerligen grova ordalag talade om utlänningar i Danmark som «svinade ner, svindlade, våldtog» etc. Här på Husets Teater får hon ta till orda och förklara närmare varför hon engagerat sig i DF och ta upp vad hon ser som svåra utmaningar mot Danmarks välfärdssystem.

Cheanne Nielsen blir som en readymade av sig själv. Jämfört med de Rockypopulister som pjäsen beskrivit framstår hon ganska tam. Det blir framför allt en kontrast mot Morten Burians professionellt fokuserade scenenergi. Hon har ingen retorisk slagkraft som en Pia Kjærsgaard och har troligen som målsättning att här på scenen tona ned publikens eventuella fördomar mot DFs främlingsfientlighet.

Verklighetsteater

Inslaget med DF-politikern är helt i linje med Tue Bierings sätt att låta teater konfrontera verkligheten. Med sitt produktionskollektiv Fix & Foxy har han iscensatt Et dukkehjem dokumentärt med vanliga gifta par i deras hem. Han har gjort Pretty Woman med prostituerade i Köpenhamn. Och Twin Peaks som «landskapsteater» där publiken skjutsades runt i privatbilar och mötte lokala invånare i Odsherred, nordvästra utkanten av Själland.

Tue Biering avskyr teater som ett slutet ekorum för liktänkande människor. Med Rocky! undersöker han hur ett «vi» förhåller sig till «de andra». Kan vi mötas och förändras i dialog? Vill vi över huvud taget se varandra? Dessa frågor lyfts – och följer med publiken ut från teatern.

Rocky!

Text, regi: Tue Biering

Scenografi: Peter Schultz

Medverkande: Morten Burian och Cheanne Nielsen

Husets Teater, Köpenhamn