Att säga adjö

Det är något med programmet på Black Box teater denna höst. Plötsligt är det några litet äldre produktioner där, samt en

Adishatz/Adieu

Koncept och framförande Jonathan Capdevielle

Ljus Patrick Riou

Konstnärlig samarbetspartner Gisèle Vienne

Konstnärlig rådgivare Mark Tompkins

Musikregi Sylvie Golgevit

Med medverkan av ECUME university choral group of Montpellier Paco Lefort, Jean-Luc Martineau, Pierre-Yves Bruzzone, Olivier Strauss, Benoit Vuillon.

Black Box teater,Sstora scene, 18. september 2018

som redan har spelats för flera år sedan, som kommer i repris. Varvat med nya saker förstås, av återkommande gäster. Det är givetvis en högst medveten programmering, och när säsongen är över får den som har sett allt, eller nästan allt, på BBT kanske svaret på giltigheten i det. Gisèle Viennes Jerk spelas i oktober, med Jonathan Capdevielle som ensam dockspelare på scenen. Den var här redan 2010. Han själv presenterar i september ett verk som hade premiär samma år som Jerk, och som tidigare har spelats på BIT (januari 2011): Adishatz/Adieu. Det är en del av Ultimafestivalen 2018, och föreställningen innehåller till en viktig del musik, eller en uttalat musikalisk form, och är på så sätt i sin form av enmansframförande, utan ackompanjemang, en sorts trans- och popvariant av något ganska bekant. William Kentridges version av Kurt Schwitters Ur-Sonate framförs ju också på festivalen. Men bara det faktum att det är en person på scenen som gör saker med sin röst gör ju inte att traditionen från kubister, dadaister och surrealister är vidareförd. Det finns många som jobbar sceniskt med detta: en slags varianter av röst- roll- och hörspel, jag tänker också på performers (som man väl får kalla dem) som Alex Nowitz och Jaap Blonk. Eller varför inte Norges egen Lisa Dillan.

Ensam mann

Men vad är det egentligen som gör en ensam människa (man) på scenen intressant, där han imiterar delar av sin familj, sina vänner och sjunger madonnalåtar som potpurri, medan han klär sig i kvinnokläder, som en bedagad transvestit som längtar efter samhörighet, eller sin barndom? Han verkar avskärmad från sin egen handling när han gör det, nästan passiv, som att han inte vill något med sin publik. Han bara gör det, som att det sker på rutin. Kanske känslomässigt hämmad? Han är bortvänd, verkar ointresserad av att förmedla, eller är helt enkelt trött på att vara showmannen som står för den glittriga och komiska underhållningen. En nylig parallell är Trajal Harrels patetiska ensamshow på OIT under vintern, som drogs åt hållet drag och popkultur, men där skådespelaren vred sig som en mask på scenen, och visade på ödet att vara homo, svart och samtidigt kravet om att vara underhållande och fun. Är det verkligen nostalgi som utforskas i Adishatz/Adieu, som det talas om i pressinformationen, eller är det något annat?

Madonna potpurri

Låt mig ta föreställningen steg för steg. Jonathan Capdevielle ställer sig på scenen längst fram i jeans och tröja och framför, a capella, utdrag ur ett antal av de mest kända låtarna i Madonnas repertoar, från början av hennes karriär till i alla fall 2000, med låten Music. Han gör det som sagt med kraftig understatement, inte heller avslöjar han vad han vill med det. Det är omkring halva föreställningen i längd. Ljuset är vitt och flackt och han är, trots att han står i mitten, inte fokuserad. Mörk i ansiktet. Underhåller inte.

Så ringer hans pappa mitt under showen – vilket är en fantastisk imitation av faderns röst så vitt man kan förstå. Pappans småskrattande, generade tonfall och lantliga franska, och Jonathans svar som är tålmodiga och förklarande. En hörbild av en relation mellan far och son som befinner sig på ett stort avstånd ifrån varandras olika liv. Capdevielle går till ett sminkbord längst bak på scenen och sätter sig. Han pratar med sin syster Nathalie, vi förflyttas till ett sjukhus någonstans i Frankrike. Hon är svårt sjuk, kanske lunginflammation, eller kols/kol, och kan knappt andas. Hon bönar och ber om en cigarett. Jonathan, som sitter vid hennes säng, säger att hon har en timme till nästa. Hon har bara tillåtelse att röka var tredje timme. Den intima känslan av samförstånd, en familjekonspiration, en syster och en bror inför döden. Capdevielle sminkar sig under tiden med ryggen vänd mot publiken. Det kunde lika gärna ha varit en ljudinspelning, tänker jag, men jag lyssnar, spänt, hela publiken lyssnar spänt, på de karaktärer han skapar med sin röst. Sårbart, ensamt, övergivet, varmt.

Lyckan som frusen dröm

Sedan är det flera röster på en klubb, eller en konsert. De överbjuder varandra i idéer och tankespår, som man gör i sådana situationer, utan att det är särskilt sammanhängande. En ljudbild av den sociala handling det innebär att vara tillsammans på en sådan plats. Gängets logik och gemenskap. Efter att han är klar vid sminkbordet går han runt i kvinnokläder på scenen, poserar och dansar, men lamt och långsamt, han sjunger med i olika 80-talslåtar. Denna gång är det inte Madonna - mer disco. Han verkar pröva att glittra och få upp humöret, men han gör det sorgset, som om ensligheten på scenen också gör att hans handling att leva ut som transvestit och sjunga dessa sånger är det enda som håller honom uppe.

Föreställningen, som nu varat i cirka 40 minuter, avslutas med en manskör på 5-6 personer som kommer in som skuggor i mörkret, och som sjunger med i en av låtarna. De sjunger så en sång från de franska Pyrenéerna, en hyllning till naturen och till lantligt liv, långt ifrån städernas larm. Kanske en jägarsång. Jag uppfattar det som lyckan i att sjunga, en hyllning till bergen, vilket verkar som en stark kontrast till det förmodat mycket mer komplicerade liv som Capdevielle lever själv. Kanske det är detta han egentligen vill, att leva i lugn och frihet, i kontakt med naturen, men att han har fastnat i motstridiga förväntningar och viljor. I sociala krav och i sina egna ambitioner. Sången är en dröm, som all vacker musik som väcker känslor som man inte kan leva – bara belyssna. Medan kören sjunger står han i skenet av strålkastarna i en frusen position, som om han just då blir skjuten. Är han träffad av jägares kulor?

Madonnadrömmen

Jag har aldrig varit något större fan av Madonna, men den här föreställningen gör att det blir viktigt att se lite över vad hon har för faktisk betydelse. Det jag fått med mig i snacket om henne i olika spalter är att hon med sin form, sin utspekulerade vampform, sin femme fatale, sin Marilyn Monroestil, samt i rollen som den oskuldsfulla, katolska flickan som kommer ut som erotiskt promiskuös och börjar ta för sig, också har kritiserats en hel del för att hon brutit med tabun och arbetat alltför medvetet för att provocera fram reaktioner, mest för att bli känd och berömd och tjäna en massa pengar. Hennes iklädda roller kan i mångt och mycket ses som ett spel med klichéer. Hennes musikvideos är alltid uttalat teatrala. Ryktet som Madonna bär med sig är att hon är megaloman, hon vill dominera musikvärlden. Det har hon ju för så vitt också lyckats med. Hennas kyliga, distanserade stil och sexiga framtoning (även som äldre så kallad popdrottning) ger henne en air av kapitalism. Hon är affärskvinnan som vet hur man gör.

Madonna motbilden

Men vad om det är tvärtom? Att hon har ett engagemang, som också är politiskt? Att hon ger kvinnor, ja även män, självförtroende att stå upp för sig själva? Att hon faktiskt är en politisk popstjärna? Ta en av de första musikvideos hon gjorde – man får förutsätta att hon styrde innehållet hårt redan som ung – Like A Prayer (1989), där hon kliver över flera tabun, och verkar påstå att Jesus var svart, att hon på ett katolskt magiskt-tänkande-manér lyckas väcka en skulptur till liv och ha sex med honom. I videon en dröm och Jesus som frälsare och erotiskt objekt, och den unga kvinnan som väcks till liv av sin lust, backad av en kvinnlig gospelkör som är med i bejakelsen av den kvinnliga sexualiteten.

Ta sedan en senare video som Music (2000), där komikern Sasha Baron Coen spelar en ivrig Madonnafan och är hennes privatchauförr för en kväll, i guldfärgad limousin. Madonna leker den rikes liv i päls, smycken och pengar som gräs, går på en strippklubb och får en lap dance, allt som den värsta ”pimp” i en rapparvideo. Som att kvinnans plats i den kulturen är försvinnande liten, helt reducerad till lättklädd bimbo, som de svarta kvinnor hon också omger sig med i limon. Det är en underhållande musikvideo, på samma gång en motbild mot klichéen om den rike, sexuellt utlevande mannen. Mee To före sin tid och förvridet som grimas.

Vad är det då Jonathan Capdevielle gör med sin Madonna, och hans bilden av den unge man som han var och som lär sig hennes låttexter i pojkrummet? Framför allt får han en att lyssna till texterna som att de vore de statements, politiska och av så god kvalitet att de öppnar för vidare tolkningar. Bilderna från de världsberömda musikvideosarna bär vi ju inom oss ändå. Music/makes the bourgeoisie/ and the rebel.

När han går runt i högklackat, vilset sjungande på andras texter, blir det en bild av smärta, att inte höra till, att vara utanför. Manskören utgör därför både ett hot, som en grupp som pekar ut utanförskapet och förstärker det, men också understödjer det.

Nostalgins smärta

Adishatz/Adieu är en av dessa föreställningar som man kan kalla öppna, som är utan pekpinnar, fulla av understatements. Jonathan Capdevielle är briljant, men helt olikt idolen Madonna är han inte det minsta teatral. Han går in i anti-teatertraditionen, där viljan att briljera är borta. Inte heller vill han imponera. Föreställningen arbetar på ett plan där var och en i publiken får låta de egna referenserna komma till liv.

För mig blir Adishatz/Adieu starkast i förhållande till nostalgin. Det är ju ingen fin och upplyftande känsla. Nostalgin är sorgetung och fylld av en förgörande kraft. I konsten en sorgens estetik. Det är en inre och yttre exil. Filmskaparen Andrej Tarkovskij och hans film Nostalghia är det som för mig kommit närmast den starkaste känslan av nostalgi, den som är lika delar av både sorg och smärta. Nostalgin gör en förlamad.

Ja kanske ligger det där, drömmen om frihet, att slippa ifrån de tvingande banden. Framför allt barndomen. Adishatz/Adieu är en föreställning som tar avsked. Men sedan? Efter detta Adjö?