Det finns inget mer att förstå

Rettsstridig forføyning

av Lena Andersson

Dramatisering Karin Parrot-Jonzon

Regi Alan Lucien Øyen

Scenografi och kostym Åse Hegrenes

Ljus Martin Flack

Oslo Nye Teater, Centralteatret, 8 november 11 2018

I sin roman från 2013, som på svenska heter Egenmäktigt förfarande, vänder och vrider Lena Andersson på förälskelsens väsen, samtidigt som en bild framträder av samtidens svenska huvudstad, åtminstone den del som utgörs av kulturskiktet av konstnärer och intellektuella på det rika Östermalm och det intilliggande Kungsholmen. När jag läser denna mycket kritikerrosade roman inför premiären, en bok som också fått Augustpriset, slås jag av hur tomt allting skildras och hur ointressanta människorna är. Huvudpersonen är en riktig torris, vilket första kapitlet också beskriver. Och det må vara hänt, det finns ju de som genom kärleken väcks ur en slags sömn. Men den stora frågan är, beror det bara på att världen ter sig ointressant för den som är mitt uppe i förälskelsens storm, att man bara har ögon för förälskelsen, avstängd från allting annat, eller är det faktiskt så att Stockholm är förbannat tråkigt?

Sömngångare

Det finns ett grundproblem med Lena Anderssons bok, och som hon själv träffande beskriver i en intervju i programbladet, att det liksom måste finnas något att skriva om som har ett större och mer publikt intresse. Hon satte sig ner och skrev om förälskelse, efter att ha insett vad hon och hennes väninnor hade pratat om under en period. Utan att veta det själv, hade hon genom dem gjort en grundlig research. När boken kom ut sålde den slut och gjorde henne omtalad nästan över en natt.

Tanken som slår mig är, att den geniförklarade Andersson kanske förmår skildra den intellektuella eliten i dagens Stockholm som navelskådande, likgiltiga och självrättfärdiga sömngångarmänniskor. Förälskelsen som drabbar en av dem, huvudpersonen Ester Nilsson, är revolutionerande för den människan, men ändar i just ett egenmäktigt förfarande. Hon hamnar med andra ord i ett brottsligt och klandervärt beteende. För att dra några extra växlar på det: allt detta skulle i princip kunna vara orsaken till högernationalismens frammarsch i svensk politik.

Romantik?

Men Lena Andersson är inte där. Hon beskriver inte ett samhälle på vippen att förklara sig ointresserat av sig självt och i ett politiskt vakum. Problemet är att även romanen i längden är lika tråkig som de inflyttade eller infödda stockholmare som befolkar den. Ja, lika tråkig och korkad som den så kallade väninnekören i boken anser att huvudpersonen Ester Nilsson är. Tanken med de människor som finns här, är att man ska känna igen sig i dem. Varken mer eller mindre. Det är som en avancerad, för all del välskriven, kioskroman. Jag underskattar inte berömmelsens eller kommersens makt när det gäller litteratur. En säljande roman måste ju ha en del ingredienser. Med tanke på kiosklitteraturens romantiska genrer som gärna kryddas av bildade diskussioner, eller referenser till «den fina världen» och konstverk, så är Anderssons roman en anrättning som är alltför överkryddad. Det händer inte så mycket mer än att man får en enda smakupplevelse. Som Får i kål som smakar för mycket Kulturkofta, om den referensen kan tas för god av NST:s läsare.

Illustration

Ytterligare ett problem är väl då att uppsättningen på Oslo Nye Teater inte lyfter romanen till de ögonblick som just teaterkonsten är så bra på, den snarare följer historien slaviskt, och med val av vägande scener, samt med en berättarteknik som bygger mer på illustration istället för att visa fram situationer. Dramatiseringen uppmuntrar till detta. Situationer är svåra att bygga, rakt berättande är enklast. Vänninnekören (Anne Guri Tvedt och Henriette Faye-Schjøll) är i början av föreställningen berättare, medan Ester Nilsson (Ingvild Holthe Bygdnes) och hennes kärleksobjekt, konstnären Hugo Rask (Anders Mordal) visar fram det som ska till. Det är habilt regisserat, välspelat och stiligt, men lika intetsägande som i romanen. Särskilt som berättandet delvis övertas av de båda andra så småningom, så att strukturen blir otydlig och revyartad genom fyra berättare, vilket bidrar till att mycket känns banalt. Tillfälligt.

Men alltså, jag tror detta mest har med historien att göra. Det är inte utövarnas fel. Möjligen kan man kritisera regissör Øyen för att göra för mycket, enligt uppgift är detta hans 11e uppsättning under året (!). Det finns inga geniala grepp här, inga berättartekniska innovationer som man inte sett många gånger förr. Om det är Øyen som valt material, är dock osäkert.

Småkul

De gör vad de kan för att få berättelsen att verka humoristisk, vilket får det att likna en privatteaterföreställning med bred appell. Frågan är bara vad som avhåller de älskande från att inte genast gå i säng med varandra. I romanen får man snart veta att Ester vill vänta på att Hugo gör sig av med sin älskarinna, hon avslöjar tidigt hennes existens när hon snokar igenom hans jacka. Hon har principer. Här på scenen kvarstår frågan om att ligga alltför länge, Ester är som en tonåring, sexuellt frustrerad, intellektuellt distanserad och kåt. Att hon skulle kunna dela honom med en annan kvinna verkar inte otänkbart. När de väl har sex och berättelsen går vidare till hennes långa väntan och längtan efter kontakt med denna kroniskt självupptagne man, infinner sig åter frågan hos mig: är det stockholmarnas eller Lena Anderssons eller mitt fel att jag inte känner den minsta sympati? Jag känner inte ens igen mig.

Det finns inget mer att förstå, som Ester säger när hennes resa är slut och kärleken är borta. Då är romanen och föreställningen slut, lika abrupt som den började. Alan Lucien Øyens uppsättning är som ett långt avsnitt av humorserien Solsidan, fast utan den milda absurdismen. Det är trevligt och småkul och meningslöst. (Publisert 9.11.2018)