Årets forestilling

Hedda Fredly:

Panini-BoysRoom, Festspillene i Bergen

Nå, sju måneder etter jeg opplevde Vinge/Müllers Panini-BoysRoom i Sentralbadet under Festspillene i Bergen, kan hårene fortsatt reise seg når jeg plutselig kommer på øyeblikk fra forestillinga. Panini-BoysRoom var for meg en overveldende og euforisk opplevelse. Referanserikdommen i sammenstillingen av fotball, Ibsen, kritikk av kunstens vilkår i Norge, synthrock, opera, gaming på gutterommet etc og de tankeprosessene denne setter i gang er én ting. Men det er hvordan storverket rørte rundt i underbevisstheten som står klarest fram.

                  De seks timene i Sentralbadet opplevdes som et massivt bombardement av alle sanser. Jeg vekselvis hikstet av lykke, begynte plutselig å gråte og heiv meg dansende ut på gulvet. Jeg fikk angst i det ene øyeblikket og følte meg så trygg og omfavna at jeg sovna på publikumsradene i det neste. 

   I ettertid har jeg har en anelse om at noe av det som virket så sterkt er det menneskelige Vinge/Müller løfter fram inni all staffasjen. At de (også bokstavelig talt, som kjent) bringer den menneskelige skiten inn på scenen, gjør at det blir rom for også hele menneskelige meg, inkludert all min skit. Når dette blir opphøyd i et slikt storverk føler jeg meg anerkjent. Samtidig som de hyperkomiske og banale scenene drar oss ned på jorda igjen, og lar oss se skiten i samtiden med nye øyne.

                  Jeg opplever Vinge/Müller som usedvanlig generøse kunstnere – med et ønske om både å underholde, oppskake og utforske sammen med sitt publikum. Selv om de er sjeldent rutinerte og ambisiøse, beholder de noe lekent, risikofylt og utprøvende i arbeidet. Det er til å bli overveldet og rørt av.

Svante Aulis Löwenborg:

Kunsten å spørre, Nationaltheatret

Kunsten å spørre på Nationaltheatret, den första Handkeuppsättningen efter Ibsenpriset och den påföljande Handkedebatten. För vad den försöker göra med teatertexten och poesin i språket. Nationaltheatret som trots allt vågar ge plats åt något som visar på teaterns förmåga att vara unik som upplevelse, just för att den ställer frågor. Och för att denna uppsättning av Melanie Mederlind visar på varför Peter Handke är en så viktig röst. Med en härlig ensemble som förstår vad den har att förmedla. Eller, uttryckt i min recension från premiären 18 oktober 2018: ”Handke ställer absoluta krav till teatern. /…/Det är med stor klokhet teamet och ensemblen försöker vinna publiken över på sin sida, det vill säga den som är frågandets – och poesins.”

Elin Lindberg:

MUMIEBRUN, av Susie Wang

De erfarne medlemmene bak denne teatergruppa som samlet seg bak Susie Wang-navnet i 2017 (Trine Falch, Bo Krister Wallström, Martin Langlie og Mona Solhaug) leverer igjen! MUMIEBRUN, som er den andre i en horror-trilogi om menneskenaturen, er både mørk og munter, sympatisk og supergrotesk.

            Scenerommet i MUMIEBRUN er et rom i et museum. Alle flatene er i «marmor». Objekter står utstilt på marmorblokker. Det er artefakter som kan være kunst eller skal representere kunst, men her representerer objektene noe mystisk – enten er de fra verdensrommet eller fra en fjern fortid. De knyttes til drømmens logikk eller dramaturgi. De bisarre hendelsene som oppstår, behandles rolig og tilforlatelig. Ting forandrer mening og betydning. Susie Wang undersøker det teatrale med denne drømmens dramaturgi, det gjør hele verket herlig lekent og uforutsigbart.

            Måten Susie Wang tar fantasien på alvor på er rørende og berørende. Fantasien blir en egen kraft og den oppmuntrer og forsterker vår evne til å se på menneskelivet i perspektiv. De sære, rare og groteske historiene inviterer til erkjennelse gjennom andre veier enn det rent intellektuelle. Susie Wang tar ikke bare fantasien på alvor, men også kunsten, teateret og det som kanskje ligger på bunnen av det hele: leken.

Ragnhild Freng Dale:

Ways of Seeing, Black Box teater

Ways of Seeing av Pia Maria Roll, Hanan Benammar, Sara Baban og Marius von der Fehr er en modig og særdeles viktig forestilling som viser at det politiske teateret fortsatt har slagkraft. Med en visuelt vakker og underfundig scenografi som står i stil til forestillingens mange røde tråder, utforsker den nettverkene av ytre høyres mesener og trekker linjer mellom overvåkingssamfunnet og rasisme som sjeldent snakkes om i offentligheten.

         Mens kunstnerne lette etter måter å snakke om samfunnsutviklingen på, illustrerte mottagelsen akkurat hvor lite opptatt ytre høyre egentlig er av ytringsfrihet: Christian Tybring-Gjedde med flere fôret kommentartrollene på Facebook og skrev debattartikler om utsagn som aldri var sagt på scenen, Oslo FrP ønsket å trekke støtten til Black Box teater, og kulturministeren måtte på banen for å forsikre om at kunsten skal være fri til å lage ting ikke alle liker. Ways of Seeing utfordret både de intolerantes toleranse og sentrum/venstres tro på at trollet sprekker i solen. Jeg lo, jeg gråt, og jeg ble uroet dypt inn i sjela.  

Wenche Larsen:

Panini-BoysRoom, Festspillene i Bergen

Jeg er imponert over Pia Marie Roll og Marius von der Fehrs teaterintervensjoner, og har opplevd en Handke-oppsetning i Wien, men med Panini BoysRoom overgikk Vegard Vinge og Ida Müller til og med seg selv! Materialet var ufattelig rikt. De brukte flere medier, det estetiske registeret var utvida og de brukte rommet på nye måter. Som tidligere, tok de utgangspunkt i et Ibsendrama som de skjærer til beinet basert på identifikasjon med barnet, men Vegard har frigjort seg fra far Ibsen og var mer personlig enn før. Han løfta fram avslaget fra Kulturrådet, og situasjonen speila barndommens nederlag overfor en ufølsom mor. Kunstneren redder seg gjennom estetiske uttrykk for regresjon (aggresjon, splatter, anal- og fekalkunst). Foruten at mor-sønn-motivet knytter an til Peer Gynt, brukte de clubbmusikk, operafilm (Tosca), maskeperformance (Dag Solstad-imitasjon) og en imponerende installasjon – the panini boys-katedralen med Vegards malte kopier av fotballkort som mora skal ha kasta da han var liten. Den relasjonelle estetikken og det emosjonelle club-konseptet løfta oss over nederlaget.

Lillian Bikset

Utafor, Det Norske Teatret

I likhet med årets aller mest omdiskuterte teaterforestilling (Pia Maria Roll, Marius von der Fehr, Hanan Benammar og Sara Babans Ways of Seeing) så Det Norske Teatrets Utafor utenforskapet innenfra. I motsetning til Ways of Seeing, klarte Utafor å vekke bred forståelse for sitt tema - blant unge og voksne, utenforstående og innforståtte. Forestillingen fulgte fire unge menneskers opplevelse av å skille seg ut, med tydelig beskjed om hva slikt utenforskap kan føre til: Utøya-overleveren Siri Sønstelie. Jødiske Tor Itai Keilen, som pleide å skjule at han er jødisk. Den hijabkledde sjiamuslimen

Faten Mahdi Al-Hussaini, og sunni-konvertitten Yousef Bartho Al-Nahi, født Per Hansen, med diagnose Aspergers. Rundt dem opptrådte en gruppe ungdommer som mengden, dels en uproblematisert «normal», dels utenforstående av andre grunner. Ikke bare var innholdet vesentlig. Formen var også rik, mangfoldig og vital, og dette er en av de teaterforestillingene jeg kommer til å huske lengst av alt jeg så i år.

Willy Walder:

VI, FOLKET, Bastardfestivalen, Teaterhuset Avantgarden, Trondheim.

På en trang svart scene viser det seg at kaninhullet er i Olav Tryggvasons gate, at kaninen er Espen Klouman Høiner, og at vi ramler med ham dypt ned i hullet som er Amerika. Et Amerika som er en fortelling om Rose og fortalt gjennom henne, om mannen John og barna Domenic og Gina. En hvit country&western-kanin sittende på en amerikansk krittsirkel, der den gamle verdens arv og tradisjoner betyr mindre enn muligheten til å skape sin egen virkelighet, selv med små og få midler. En fortelling om en industriarbeiderfamilies levnet i det sørlige Illinois til å bli klok av.

                  Espen Klouman Høiner spiller rolig og dempet, stilisert og stille, men direkte, uten store ord og følelser, og nettopp derfor full av følelser – stolthet, kjærlighet og håp. Camilla Barrat-Due spiller trekkspill og synger. Blant annet datteren Ginas egne haikudikt fra arbeidsplassen sin: Snow covered tractors/the pinging of my hammer/like a Buddhist’ bell.

                  Dette var en gjennomtenkt og velspilt forestilling: Det minimale som med få virkemidler finner det store og viktige, og gir gjenklang hos publikum i lang tid etterpå.

Tormod Carlsen:

The Great Outdoors, av Annie Dorsen, BIT teatergarasjen/ Festspillene i Bergen.

Da jeg krøp inn i Annie Dorsens oppblåsbare planetarium på KODE hadde jeg ikke forestilt meg at dette skulle bli en av de mer tankevekkende produksjonene jeg var vitne til dette året. I likhet med flere, var det en mer sensasjonell forestilling jeg håpet skulle innfri på Festspillene i Bergen i år (bare så det er sagt; den var god den òg). Men det var Dorsens mer beskjedne verk som ga meg en opplevelse av at teateret er en måte å tenke om samtiden. Mens en ensom skuespiller leste opp tekst fra ulike kommentarfelt på internett, lå jeg og studerte en computerredigert stjernehimmel som sakte ble mørkere og mørkere. Tekstene var klippet sammen av en algoritme og bare tidvis oppstod det fragmenter av at narrativ. Det var en stillferdig forestilling som overlot mye til betrakteren.

          Selv om opplevelsen i seg selv var passiviserende, aktiverte den stillferdige reisen refleksjoner. Det var vanskelig å ikke sende varme tanker til alle de som trofast sender sine meninger ut på det store internettet hver dag. I den lukkede kokongen oppstod tillit til de uante mengdene med informasjon og mening vi omgir oss med. Jeg reflekterte over at det er i det ukjente; i naturen og på internett, vi ofte frykter at makten ligger i dag. Tanken på uendeligheten i både internett og universet vekket en sublim følelse og et emosjonelt spill mellom frykt og tillit. Et estetisk spill som skapte lyst til selv å delta i samtalen. Samtidig en ærefrykt for den påvirkning selv små tanker har i universet av mulige ytringer. 

          I alle de store teaterbegivenhetene og samtalene om teater dette året, har jeg savnet fortellingene om teaterets evne til å antyde det ukjente; en varhet i samtalen for fornemmelser som ennå ikke har fått sitt språk. Annie Dorsens The Great Outdoors antydet i stillferdighet dette. Derfor fremstår den som et av de klare høydepunktene i teateråret 2018.  

Laura Luise Schultz:

Orlando på Betty Nansen Teatret og Black Madonna på Sort-Hvid.

Årets mest debatskabende forestilling i Danmark var uden tvivl Madame Nielsen og Christian Lollikes Black Madonna på teater Sort-Hvid. Forestillingen fik i foråret sat racialisering på dagsordenen i det farveblinde danske samfund, der fortsat er ude af stand til at forholde sig til såvel sin kolonialistiske fortid som til racistiske strukturer i nutiden. Stykkets forsøg på en queering af racisme og racialisering ramte kunstnerne og teatret som en boomerang, da forestillingens egen brug af racialiserende klicheer fik voldsomt modspil fra minoritære grupper, uagtet at forestillingen anvendte disse klicheer i kritisk øjemed.

            Knap så skandaleombrust – men af mindst lige så stor kulturpolitisk betydning – fremstår efterårets åbningsforestilling Orlando på Betty Nansen Teatret, som fra sæson 2018/19 ledes af makkerparret Elisa Kragerup og Eva Præstiin. Baseret på Virginia Woolfs picareske roman af samme navn var Kragerups Orlando et festorgie af stærke kvinde- og queer-figurer. Forestillingen indvarslede en sæson, hvor queer-perspektivet diskret og selvfølgeligt stod i centrum for Betty Nansen Teatrets forestillinger. Helt uden provokationer og debat, men med en suveræn demonstration af, at hovedsporet har rykket sig, og at kvindelig ledelse giver plads til kvindelige og queer perspektiver, fremkaldte det nye hold på Betty Nansen Teatret de minoritære perspektiver, som allerede ligger indlejret i teatrets kulturelle funktion og arvegods.

Knut Ove Arntzen:

Kongens fald, Det kongelige teater/Skuespilhuset.

Kongens fald er en produksjon basert på Johannes V.- Jensens roman med samme tittel, og med premiere 16. november. Romanen regnes som det 20. århundrets beste danske roman, og er dramatisert av Henrik Szklany. Den spansk-kartalanske Carolus Pedrissa har regi og scenografi. Padrissa har bakgrunn fra det katalanske kompaniet La Fura del Baus, kjent som sin sterke og visuelle måte å bruke rom og virkemidler på. Det er en spektakulær produksjon, nesten med et anstøk av Hotel Pro Forma. Forestillingen er kanskje noe klisjéaktig i enkelte scener. Det ser ut til at det kongelige/ Skuespilhuset utvikler en visuell stil som kan minne om, men uten å være like konsekvent, om det postavantgardistiske teater på 1980-tallet, med Robert Wilson og Kirsten Dehlholms Hotel Pro Forma. Det er interessant hvordan også dansk institusjonsteater begynner å plukke opp denne estetikken i behandlingen av eldre dramatikk og historisk materiale. I Danmark ser dette ut til å korrespondere med en sterk historisk interesse hos det alminnelige publikum. noe som kanskje skyldes både tiden vi lever i, med oppløsningstendenser i EU, som Danmark er medlem av, samt migrasjonsproblematikk. Identitetsutvikling i et historisk perspektiv, er noe danske historikere ser ut til å være opptatt av for tiden, og det smitter over på teatret.

Theresa Benér:

Wajdi Mouawad: Tous des oiseaux, La Colline – théâtre national, Paris.

Fyra språk talas på scen i Wajdi Mouawads pjäs Tous des oiseaux: engelska, tyska, hebreiska och arabiska. Stycket rör sig mellan New York, Jerusalem och Berlin och handlar om människors migrationer, sammansatta kulturella identiteter och nedärvda ansvar gentemot sina egna folk.

Kring det unga judisk-arabiska kärleksparet Eitan och Wahida diktar Mouawad en tät dramatisk väv som konfronterar dem med deras ursprung och dagens terrorism. Har de en framtid tillsammans, även om delar av hans tyska släkt har förintats i Holocaust och hennes folk i dag förtrycks i Ramallah?

            Mouawad har fåglar som poetiska metaforer för människors rörelser genom historien och över gränser. Hur upprättar vi kulturer och samhörighet? Varför? Eitan hävdar att vi bara är 46 kromosomer, inget i våra kroppar påverkas av förfäders kamp, minnen eller lidanden.

            Ändå visar Mouawads inkännande, nyansrika skildring hur svårt det är för människan att göra sig oavhängig av sitt ursprung, utan att förlora sig själv.

Thomas Irmer:

Requiem pour L. av Alain Platel, musikk av Fabrizio Casoll, Les ballets c de la b

En europeisk produksjon som er vist i en rekke land, og som kan stå for hva teatret kan bli i kontekst av det tidlige 21. århundret. Forestillingen kombinerer Mozarts Reqiuem med afrikansk musikk og instrumenter i en hybrid performance av teater, dans og musikk, som omhandler sorg og død. Den flameske koreografen Alain Platel og komponisten hans, Fabrizio Casoll, har sammen med en ensemble bestående av sangere, dansere og musikere, skapt et i sannhet transnasjonalt stykke samtidsteater. (oversatt av red.)

Roland Lysell:

Anima ardens av Thierry Smits, Avignonfestivalen 2018

Med minimalistiska rörelser – huvuden som lutas, axlar som böjs – närmar sig de elva gåtfulla vita gestalterna i belgaren Thierry Smits och hans dansgrupp Compagnie Thors iscensättning Anima ardens oss i trans, eller drar sig bakåt, ända tills en av dem kastar sitt skynke och rusar naken ut i en golvnära break-dancekoreofi. Strax följs han av de övriga tio. Efter en stund bildas akrobatiska grupper likt rörliga. De grova rösterna skapar en allt mer högljudd rytmiserande kör, medan det sensuella rörelsespråket kan föra tankarna till djur i flock eller träd i storm och musiken påminner stundom om bins surranden. I en scen virar männen sina lakan runt en medaktör.

         Svettiga och utmattade drar sig aktörerna bakåt till högra scenhörnan och börjar torka av sig själva och varandra med lakanen. Vi hör lättnadens suckar. De bildar nu en enda grupp genom att aktör efter aktör långsamt vandrar över kamraternas ryggar för att till sist ställa sig på alla fyra i den levande bro som byggts. Aktörerna lägger sig i ring med armarna om varandra och ansiktena inåt och reser överkropparna i ett gemensamt rop. De lyfter, allt medan de knappt hörbart talar olika språk, upp en efter en av tre kamrater ovanför den tätt sammanhållna gruppen. Efter jublande segergester, förande tankarna till idrottsevenemang, springer de runt scenen i en allt mer yrande dansimprovisation.

       Med de seniga muskulösa kropparna gestaltas en själslig schamanism där dansarna hypnotiskt suggererar varandra in i allt mer gemensam akrobatisk aktivitet. Här föds en ny rit av aktörer från världens alla hörn ur skilda urbana kulturtraditioner. Poängen är klart politisk – Thierry Smits har länge uttryckt sig kritiskt mot belgisk extremhöger och polsk nationalism, och nakenheten är en svindlande protest mot nypuritanism och kommersialism. De tragiska konflikterna, som dominerade årets Avignonfestival, tycktes, åtminstone för ögonblicket, vara satta inom parentes.

(Publisert 30.12.2018. Oppdatert 01.01.2019)