Kropp: sedd objektivt

Shredder

Koreografi, dans, idé och koncept Ofelia Jarl Ortega

Musik, ljus och koncept Patrik Patsy Lassbo
Koreografi, dans och koncept Alexandra Tveit

Black Box Teater, 30 - 31 januari

I början är det som att kropparna befinner sig i rörelse utan att huvudet är med. Dansarnas ögon verkar registrera och betrakta rörelserna, som liksom pågår av sig själva, vilket har en robotliknande effekt. Dessutom är de starkt sexuellt laddade, där Alexandra Tveit och Ofelia Jarl Ortega rör sig kattlikt, med framför allt rumporna utmanande för publikens blick. En närmast total objektifiering, med kläderna på, och utan någon humor. Ett redovisande av kroppens sexuella rörelser, fast utan kopierade klichéer från strippshowernas verktygslåda.

Objekt

Dansarna är klädda i två lite löst sittande «bodies», Ortega i en rosa, helfärgad och halvt genomskinlig, Tveit i en barnslig, som är som t-tröja och pikétröja i ett, och som har mönster med katter och hus. Båda har sneakers på fötterna, samt vita sockor, vilket antyder träningsstudio. Hade de varit nakna hade det ju varit en annan sak, här blir «sexy» detsamma som att låta kläderna fokusera på rörelserna, där kläderna förstås döljer på förväntan. Fokuset på kroppen är samtidigt barnsligt, jag kommer att tänka på flickrummets kramdjur, de som gärna stannar hos tonåringar långt upp i 20-årsåldern, kanske av nostalgi över en barndom som är över för alltid. Detta flickrum som har beslagtagits av de (manliga) vuxna, som slagit mynt av det, och som har sexualiserats och sålts vidare. Det här är två unga kvinnor fasta i den manliga blickens universum.

Shredder, som titeln antyder en föreställning som har strimlas och delas upp, går igenom olika faser. På en i stort sett tom scen där tre mindre skärmar hänger på sidorna, och bitar av en röd matta upptejpad på golvet. Jag associerar till de svenska socialemokraternas röda ros, liksom till en knuten röd näve. När jag ser närmare på det ser sossarnas ros faktiskt ut lite som en näve. Det finns hur som helst någon form av aktivism här. Och kanske att man kommer från en bakgrund, som inte stämmer med den politiska överbyggnaden, hur mycket man än skulle vilja. Finns det ett svek? Vad står de röda fälten för, egentligen? Socialistisk kitsch? Visar näven till och med fingret? De dansar och rör sig av och an över de olika fälten, ibland inne i det röda, oftast utan att ta hänsyn till att det finns där.

Musikaliskt koncept

Patrik Patsy Lassbos musik är med redan från de första rörelserna. Jag får en bild av informationsfilmer från 1980-talet om framgångsrik svensk instrustriell produktion, som jag och mina klasskamrater fick se på en verkstadsmekanisk utbildning: med blänkande och hel- eller halvautomatiserade maskiner och industrirobotar, som gjordes attraktiva med klippteknik och tafflig elektronisk musik. Lassbos musik är självklart så mycket mer: den är intelligent, lyssnande, men samtidigt en självständig enhet i föreställningen. Dansarnas kroppar agerar lika mekaniskt i den sexuellt tillgjorda atmosfären som maskiner, men musiken lyfter Shredder till en, skulle jag vilja säga, hallucinogen nivå. Trots att dess elektronika är satt på «Play», med honom själv närvarande vid rodret uppe vid teknikbordet. Musiken verkar kompa som på tomgång, som i de där industrifilmerna, men driver också allting framåt. Framsteg, framtid, optimism. Musiken är helt enkelt fantastisk. Det är sällan man ser dansföreställningar där musiken är en så avgörande del av konceptet.

När Ortega klättrar upp på den på rygg liggande Tveit, börjar de leka med kropparna och föreställningen går över i det absurda. Det blir samtidigt ett påtagligt befriande av blicken från det sexuella. De klumpiga rörelserna skapar absurdism i de mekaniska, dockliknande kropparna. Ortega balanserar en god stund uppe på sin kollegas armar och ben, försöker att flyga och posera, blir till slut sitande på huk medan Tveit går som en krabba över golvet. Det är en «Comic Relief» som pekar i en riktning, kanske mot frigörelsen av kroppen från blickens herradöme?

Carry Me

De börjar bära runt på varandra, och föreställningen förändras, steg för steg. Det finns en lätthet, en medvetenhetens blick, en utsatthet och en framåtdrift, som är svår att uppnå på en scen. Det lyckas Olfelia Jarl Ortega och hennes medarbetare med. De är alla tre, Tveit, Ortega och Lassbo, lika viktiga delar för att få detta att fungera.

I Shredder blir kroppen paradoxalt fri igen. Den visar en begriplig linje, i en slags konsekvensens dramaturgi, mot långsam frigörelse, och slutar i en blick på publikens blick. Utan utagerande nakenhet, som hos den välförpackade Florentina Holzinger förra veckan på samma scen. Eller som i Mette Ingvartsens explicita och ofta lika avklädda undersökande av pornografi och sexualitet i det offentliga. Här är det förpackningen som medvetandegörs, och kommer ut som en njutningsfull kropp – den kropp som de till slut vänder blicken mot publiken. Och det här klarar de utan att pretentiöst ifrågsätta publikens voyeuristiska blick. Publiken har på sitt sätt fått vara med på vägen, genom att få erfara att blicken förändrats.

Autonomi

Shredder är verkligen som en bekräftelse på «The fake autonomy of the dancing body», som teoretikern Bojana Kunst kallar det. Dansarens kroppsliga arbete är för henne likt den moderna kontorsslavens. Arbetet i sig blir på alla områden alltmer utan mening, för att det inte gör någon nytta, och med marxistisk logik så blir därmed också konstnären alienerad från det. Ergo är kroppar som producerar mening för en marknad inte autonoma, hur mycket marknaden än vill få dem att framstå som det. Kroppen är bunden av sitt meningsskapande, men just därför paradoxalt nog slav under marknaden och utan autonomi.

Men det finns en viktig skillnad, och det är själva glädjen i att arbeta, och här vill det säga själva dansen. Detta känner alla som har dansat, för nästan alla har känt den glädjen. Den äger ingen annan nytta än sig själv, i sin egen njutning. Den är självständig, autonom. Jag tycker att Shredder visar det.

Post Dance

Post-Dancekonferensen i oktober 2015 på MDT i Stockholm samlade bland många andra Bojana Kunst, Florentina Holziner, Mette Ingvartsen och Ofelia Jarl Ortega. Så det är verkligen aktuell danskonst som presenteras på Black Box under vårsäsongen. Det ska vi vara tacksamma för. Konferensen hölls i sista stund, innan allt började förskjutas, innan det nuvarande tillståndet av Post-MeToo och Post-September 18-brevet till mästerkoreografen Jan Fabre.

Det är kort sagt en hel del som har hänt sedan 2015. Det finns dessutom gott om tankar i svang idag om dansens mystik, att dansen i sig skulle visa fram en potentialitet, ett «som om», något utopiskt som den är på väg mot, men som den (ännu) inte är. Som hos Mårten Spångberg, en annan Postdance-deltagare. Här befinner sig Ofelia Jarl Ortega på väg. För mig, som mest skriver om teater, har hennes antydningar i alla fall mer att säga än säljbara «statements», som förra veckans Holzingershow var ett prov på. Jag anser helt enkelt att utforskandet av sexualiteten och av blicken är mer spännande i Ortegas tappning. Det är nästan som att Konsten tjänar mest på att arbeta med antydningar, inte raka påståenden, tydliggörande liknelser, eller metaforer. (Publisert 31.01.2019. Revidert versjon: 01.02.2019)