Nakenshow slapstick

Apollon

av Florentina Holzinger

Scenografi Nikola Knežević

Ljuddesign Stephan Schneider

Black Box teater, Oslo, 24 januari

Apollon Musagète, är väl egentligen denna föreställnings namn, men också namnet på en ballett av Igor Stravinsky, med den mest kända koreografin i nyklassisistisk form av New York City Ballets grundare och mångåriga ledare Georges Balanchine. Premiären ägde rum i Paris med Ballet Russes 1928. Apollon Musagète betyder också Apollon, ledaren av alla muser. Denna referens är i sig stängd för mig när jag ser föreställningen, jag får läsa på och se några youtubeklipp i efterhand för att se vad det är Holzinger och hennes muser driver med.

Referensteater

Referensen är en sak, en annan att det ska vara underhållande också. Det är komik som eftersträvas här, trots det ibland groteska och fysiskt skrämmande i aktionerna. Men jag känner samtidigt att det finns en sorts redundans i dem, som för mig gör Apollon stum och massiv. En plan dramaturgi? Ja, visst, det är som en circusrevy, men allt verkar osorterat och likvärdigt. Att Holzinger har två dramaturger påkopplade på detta projekt förstår jag inte. Jag anser mig någorlunda bildad, både på scenkonstens område och andra fält, men det känns som att mycket går över mitt huvud.

Att Holzinger parodierar Balanchines koreografi från 1928 är det inga tvivel om. En del av de klassiska symmetriska grupperingarna är med, eller att dansa tre-fyra på rad, liksom att göra det i tåspets. Apollon som skepnad medverkar som en stor karnevalsdocka, som skrämmer slag på de helt nakna muserna i en märkligt ansträngd scen. Annars är det kvinnornas stund. Ensemblen har vänt på perspektivet: det är inte Apollon som är ämnet, det är muserna själva. Kanske vad de står för inom konsterna?

Circus från sidan

På scenen finns sex personer. Holzinger själv sätter tonen genom att med en hammare slå en spik in i en av sin näsborrar, och sedan dra ut den igen. En kvinnlig fakir gör detsamma strax därefter. Det är början på en lång rad nummer hämtade från avsidesattraktioner på tivolin, marknader och circusar, som också går under namnet «Side Shows». En annan variant är ju också «Freak Show», och man kanske kan se det så: ensemblen presenterar kvinnan som «freak», en förgörande, destruktiv kraft, ett lustfyllt monster, ett sexmissbrukande missfoster eller en skitande och pissande varelse, som visar sig från sina värsta sidor. Den skäggiga damen, den tatuerade damen, världens starkaste, westernflickan, rodeofilckan, mycket är med från denna sidokultur.

För mig blir det är för många komiska infall, för mycket groteskerier, lagrade på varandra som en revy. Med en långsam och krävande voice over, som inte visar på komik utan snarare förstärker draget av redovisning, nummer på nummer. Det är ett slags dystopi detta, med kvinnokroppen som slagfält. Det är lätt att se den folkliga eller kanske mer subkulturella formen här, ursprunget är ju en sorts scenkonst som är mycket obskyr, långt ifrån den officiella, klassiska baletten eller teaterkonsten. Den gamla vanliga manliga exhibitionismen är här utbytt mot en kvinnlig variant – och det är kanske där Balanchines och Stravinskys balett kommer in igen: en del av Apollons danser heter just variationer. Och den kvinnliga varianten av kroppshumor verkar ju helt mörk, medan det att skoja med manskroppen och dess bihang i de flesta fall står för det avväpnande goda, snälla, positiva.

Skräpmusik

Stravinsky skrev en nyklassicistisk musik, men här är huvudtemat en slags ickemusik i ljudspåret som återfinns inom amerikansk B-teveserieunderhållning. Eller som när man inte gett någon budget till musiken utan spelar upp köpta ljudklipp på en synt, till en annars påkostad produktion. Här finns hyperförstorade ljud, som när man blandar en drink, och ljuden läggs metalliskt högt över scenen.

Eller när någon, som jag nämnde, slår en spik in i näsan. De metalliska, uppmickade klicken förstärker obehaget. Star Wars är också med här: en naken Darth Vader promenerar på ett joggingband och utövar «The Force» till filmens klassiska ljudspår. Vissa ljud är överstyrda intill det outhärdliga och man får skärande hugg i innerörat. En sorts sinnenas tortyr åstadkoms. Äckel och smärta. Kanske vill de utforska klichéer? Jag får aldrig tag i det.

The Western Girl

Här finns bland annat en lek med den vilda westernflickan, som en Calamity Jane utstyrd med mustasch och luftgevär, som kommer för att blöda för sin publik, skär sig med knivar, blöder ner golvet, ger sig till och med upp i publiken och försöker provocera fram reaktioner. Kanske jag och flera andra (män?) inte tycker den fungerar just för att hon konfronterar oss så fräckt, och stöter sig fram med den nakna kroppen? Här kom min genans tillbaka, den som var där i början av föreställningen, tills jag vande sig med nakenheten, det som ju alltid sker med nakna kroppar. Att hålla henne ifrån sig fysiskt var svårt.

Som man är det bara att dra sig undan och erkänna att hon vinner. Hon drabbar en som ett oväder.

Flera av kvinnorna i publiken verkar väldigt roade av denna lössläppthet. Kanske mest av allt de yngre. Det måste ju kännas som en befrielse, i dessa tider. Jag är inte ironisk när jag säger det. För mig blir det som 50-årig Kulturman ännu en bekräftelse på hur dinosaurieaktigt blaserad jag är när jag ska ut och dricka vin efteråt och mingla med Oslos alternativa kulturskikt och ha meningar om föreställningen.

Burn baby burn

I alla fall en scen är verkligen fantastisk. När den nakna, tatuerade fakiren går fram med fyra ljus fastsatta på nålar instuckna i underarmarnas hud, och med en 1700-talsliknande peruk. Hon dansar fram och åter med ljusen, graciöst och i halvdunkel, medan de andra flankerar henne i trapetsliknande poser uppe under taket. Då finns det en vacker puls och vila. En kontakt med det klassiskt estetiska i föreställningen! Att skapa en värld med kvinnor, med bara muser (de var nio egentligen) och visa en symbolisk kraft i detta feminina, där man är både vacker, ful, destruktiv och skapande, allt på samma gång. Kanske föreställningens nyckel ligger här. Men tyvärr, den sitter för långt inne. För mig.

Mer Dionysosän Apollon

Tar man Nietzsches begrepp om det appolloniska versus det dionysiska konstverket, så är kanske Apollon en missvisande titel. För den visar ruset, oordningen, kaoset, och kanske framför allt lusten i både smärta och njutning. I Camille Paglias mening är den manliga, appolloniska kraften skapande och konstruktiv, medan den kvinnliga är destruktiv och kaotisk. Kvinnan står närmare naturen och det vegeterande, medan mannen står för kultur och byggande. Kanske det är här som Holzinger finner sin energi och idé. Det går att spekulera vidare: att upphäva det manliga och kvinnliga?

Lagspel

Det är som när ett bra lag inte spelar bra – och förlorar. Man vet varför de är bra och att de är vinnare, egentligen. Men så blir allt likgiltigt, allt går ur, energin, lusten. Det är inte ens en arbetsseger, ett vanligt begrepp inom teatern, då när man jobbar för publikens skull, medan man vet att det inte är den bästa kvällen. Men man bjuder på sig själv för att rädda föreställningen.

Det upplever jag inte att man gör här. Ett exempel: här är det liksom duktigt att pissa och skita på scenen, och att förevisa alla nummer i «The Side Show». Men att vara duktig på toaletten är ju något bebisar får beröm för. Är det på denna skrattretande nivå som detta befinner sig? Hade kvinnan som gör ifrån sig i en glasburk misslyckats hade hon haft mer av min sympati.

Det är där det börjar för mig och väcker min fantasi, i misslyckandet. Det är lite som när Baktruppen skulle få ett verkligt ägg att möta verklig sperma i Homo Egg Egg, men en av de manliga medlemmarna inte fick till det, i Stockholm för rätt många år sedan. Att föreställningen fick avslutas där, endast på grund av misslyckandet med en sädesavgång. Allt berodde på detta avgörande ögonblick – befruktningen. Då sätter man verkligen saker fysiskt på spel. Och ledde till alla möjliga tankar om det som man aldrig fick se.