Undersökande scenkonst

Den pågående saken kring föreställningen Ways Of Seeing och Norges justitieminister Tor Mikkel Waaras familj fick ny fart under de

Oslo Internasjonale Teaterfestival, del 2

Findlay//Sandsmark lowlands (FL)

Juli Apponen Life is hard and then you die - part 3

Ingeleiv Berstad och Pernille Holden Somatøs Samling

Begüm Erciyas Voicing Pieces

Eisa Jocson Macho Dancer

Sorour Darabi Farci.e

Iggy Lond Malmborg Physics and Phantasms

Gisèle Vienne Crowd

Black Box teater, Jacobs kirke, Grønlandsleiret, Dansens Hus, mfl platser, 11-16 mars 2019

sista dagarna av Oslo Internasjonale Teaterfestival (OITF). Att Black Box Teaters egen konstnärliga ledare Anne-Cécile Sibué Birkeland, tillsammans med ansvariga för produktionen, står misstänkta för brott präglar debatten just nu. Den här artikeln ska inte handla om det. Men det är tydligt hur föraktet för konstnärliga undersökningar också visar sig när det bränner till, när hastigt generaliserande uttalanden om konst av politiker och debattörer får styra samtalet. I debatten är det över huvud taget lite av eftertanke och vilja till förståelse, verkar det som, det är populistiskt och ideologiskt styrda uttalanden. Samtidigt drabbar det en, trots allt, ekonomiskt ganska svag och utsatt grupp i samhället: konstnärerna.

Konstnärernas speglingar

OITF präglas 2019 av just en vilja till att undersöka hållningar, kanske framför allt ideologiskt-politiska, av att se fakta och spelet med fakta och fiktion med kritisk blick, och att fokusera på den politiska kroppen hos dansare och utövare. Samt, inte minst, vad det egentligen är som representeras i scenkonsten.

Under tio dagar har det visats både nyare och etablerade norska, skandinaviska och andra internationellt verksamma konstnärer. Det är styvt gjort och jag måste ge en applåd till det arbete som hela tiden görs för att förmedla detta av festivalledningen och medarbetarna. Om förra året tog sig an det konkreta, omgivande samhället, genom ett utforskande av den urbana erfarenheten, gick man denna gång inåt i intimsfären för att visa på hur konstnärerna reflekterar de inre konflikterna i vårt varande i världen. Jag är övertygad om att vi som besökt festivaldagarna nu ser världen på en del nya sätt. Vi har framför allt konfronterats med oss själva och våra självbilder.

Personligt reflekterande

Iver Findlay, som kommer från Florida, har med sin konstnärskollega Marit Sandsmark och medarbetare gjort en mäktig föreställning om erfarenheten att komma från en viss geografisk plats, och hur den präglar de erfarenheter som görs senare i livet. Till formen påminner lowlands (FL) lite om Verdensteatrets reflexiva konsertföreställningar, som ofta utspelas just i en geopolitisk kontekst, och musiken på främst violin och gitarr påminner om Neil Youngs musik till Jim Jarmuschs film Dead Man. Den dubbla amerikanska erfarenheten av misär och positiv framåtanda spelas upp, och det råder meditativ stämning, med återkommande dans av Sandsmark. Man bjuder publiken på Frozen Margharitas, arbetar med långa sekventiella «tagningar» (som det filmiskt känns som), och videoprojektioner som repetitivt visas i en bokstavlig «split vision» av Daytona Beach över scenen. Det är med en välkommen långsamhet allting spelas upp, och det depressiva i vad som verkar vara polisrapporter om personer som har anmälts eller som vill avlägga vittnesmål, visar på en långtgående splittring mellan människor i det amerikanska samhället. Detta står i kontrast till det vackra och mörkt behagliga i det visuella på scenen. Det är bara synd, att bekvämligheten för publiken inte tagits tillvara bättre. Att sitta på mattklädda podier i 120 minuter skapar tills slut en outhärdlig påfrestning och otålighet hos mig. Jag är ledsen, detta brukar inte vara något jag nämner: men det påverkade avsevärt min behållning av denna mycket personliga föreställning.

F460

Även om Juli Apponens Life is hard and then you die - part 3 redan omnämnts i artikeln om Oktoberdans 2018, måste några ord sägas om hennes ovanliga rapport från könsbytets helvete. På en mottagning för psykisk undersökning i västsvenska Alingsås gör Juli Apponen ständiga besök under sin tid av transformering till ett annat, tredje kön. Beteckningen transsexuell blir alltid förd in i protokollet, med beteckningen F460. En siffer- och bokstavskombination i en journal som förs under flera år. I östra Sverige begår hon ett antal operationer av underlivet för att få vagina. Det innebär också komplikationer som under 20 år har plågat Apponen rent fysiskt. Det här är en föreläsningsperformance där Apponen sitter vid ett bord och läser sin text, visar pedagogiskt med olika papperslappar hur exempelvis penetrering mellan anus och vagina skett, när hon har fått en fistel som brutit upp väggen däremellan. Det är med saklighet och lugn som hon berättar om intima detaljer, bland annat om de första orgasmerna med nytt kön. Inflikat är små historer från barndom och familj, framför allt hur alla djur som familjen ägt har dött i förtid. Med en speciell torr humor framför hon det som nästan verkar som fysiska övergrepp. Ett lidandets liv berättat så in-yer-face som gör att man tappar andan. Delad erfarenhet är dubbel erfarenhet.

I en butik på Grønland

Algenat heter ett förtjockningsmedel som Ingeleiv Berstad och Pernille Holden blandar ihop med vatten, för att sedan smörja på delar av sina kroppar. Föreställningen Somatøs Samling försiggår i en nedlagd butik på Grønland, Oslo, och golvet är täckt med ett tyg som dragits upp mot väggarna i krokar, med mönster som av ett mångfärgat Rorschachtest. Publiken sitter på låga bänkar i lokalen, några lampor i taket ger stämning.

Detta är något helt annat än systrarna Solberg några dagar tidigare. Om Julie och Cecilie Solberg i Songs of Entanglement tematiserade tvillingsystraskap, hur både symbiotiskt och bortstötande en nära relation kan vara, men genom sin tematik blev för långdryg, då den byggde alltför mycket på variationer, så är detta mer av ett förvandlingsnummer, som aldrig upphör att fästa åskådarens blick och upplevelse vid att följa och upptäcka rörelsen, uttrycket, själva aktionen på scenen. Den gegga de smörjer in sig med stelnar till slut, och faller av i deras oupphörliga rörelser. En av dem dyker så ner under golvtyget för att så att säga anfalla den andre, det blir en andra hud som klistras fast, och så fortsätter det. Teatrala inslag av Grotowskiliknande steg och skakande av kropp förekommer, till en väldigt sparsmakad och finstämd musik av Martin Langlie. Slutet är lika enkelt som publikfriande, men öppnar upp mot omvärlden: de har i början dragit för ett tyg för butiksfönstret, nu dras det ifrån och folk som passerar förbi på gatan reagerar på hur dansarna sitter och ser på dem, och att vi i publiken finns där. Sedan släcks ljuset, och folk utanför ser oss inte längre, de passerar bara. Det är ett meditativt slut på en föreställning som just har slutat förvandlas, och som visar på att det somatösa-kroppsliga fortsätter där ute. En dansföreställning som inte är uppladdad med referenser, utan finns till för att betraktaren kan vara med att upptäcka och betrakta. Underbart.

Manipulation av frihet

Det ligger en stilla stämning över Jacobs kirke, och jag går ensam in för att presenteras för ett verk där man i allra högsta grad investerar sig själv. Begüm Erciyas står för den strålande enkla idén och det vansinnigt säkra utförandet i Voicing Pieces.

Man kan inte utföra något annat än det som texten man läser säger att man ska göra, samtidigt är man fullständigt fri att göra som man vill. Verket har tre stationer, där man först tar på sig hörlurar med mikrofon, och dyker in i ett äggliknande svart tält som hänger fritt från taket. Därinne börjar besökarens läsande av text, som fångas upp och kastas tillbaka till hörlurarna av föreställningens tekniker. Textens innehåll är i början att man just nu läser en text och att den pågår och att verket ska ta sin början här. Metaaspekten är avgörande för att man ska förstå vad som händer, samtidigt som man själv upptäcker metoden och applicerar den.

På nästa station är man mer i spel, och bygger en miljö med sin egen röst, ett torg eller en gata med människor, samt om man vill börjar sjunga en välkänd låt. Jag kommer inte längre ihåg vilka låtar det var, men pappren som hängde framför mig, och som passerade automatiskt när jag hade läst slutet av varje ark, gjorde att jag tog mig an nya uppgifter hela tiden, utan att hinna tänka efter. Här krävs hyperkoncentration. De gör sin performance genom att mata på med ljudeffekter som är bearbetningar av din röst, när du som besökare bestämmer dig för att gå vidare i texten.

I sista stationen möts jag av en text som handlar om en författare som bara skriver när han är påverkad av alkohol. Rösten blir förvrängd så att jag låter drucken, och tempot sackar, alla stavelser blir dubbla diftonger eller staccato. Det blir svårare och svårare att hålla koncentrationen, samtidigt har jag de senaste 20 minuterna tränats upp i att möta just dessa svårigheter. Jag känner mig totalt manipulerad och helt fri på samma gång.

Det är en omtumlande upplevelse, där i alla fall jag får känna på en stress i att prestera, inte förstöra verket utan göra som det är tänkt enligt instruktionen. Vara duktig och flink. Jag är med om att göra mig själv till ett objekt som jag kan se på utifrån. En slags inre bild av den ultimata individualismen: man går in och gör en sak med ett par teknikers hjälp och allt tjänar egot och ens egen beundran för den egna förmågan att göra en performativ akt. Också en tveksam känsla av att befinna sig på ett tivoli. En misstanke om att de kanske har spelat in allt, och paranojan över att de kommer att använda sig av det, kanske till och med emot mig, finns där. Jag får en egotrippad idé om att jag ska fråga efter en kopia av inspelningen, men låter bli. Det var troligen klokt.

Representation av manlighet

Eisa Jocson från Filippinerna arbetar enligt programmet med kroppens politik inom service- och nöjesindustrin, och i Macho Dancer visar hon en manlig form av showdans, som är vanligt förekommande i hennes hemland på klubbar. Klichéerna är många, och dansen är en blandning av bodybuilding, striptease, och showdans. Till popmusik från främst 1980-talet, samt hårdrock och inhemska popartister, visar mannen sin kropp i lättklädd form, och det är ett totalt fokus på kroppen och dess erotiska uttryck.

Bara detta att långsamt ta av sig en t-tröja på ett sådant sätt som hon gör, måste få både män och kvinnor och andra personer av obestämbart kön att dra en suck. Det är den handling i föreställningen som för mig har allra mest sexuell laddning. Det verkar som att hon drar på objektifieringen och uppmuntrar den. Här får man tillfälle att se på och studera dess uttryck, verkan och betydelse. Varför är det att ta av sig en tröja sexigt? När man vant sig vid nakenheten, (hon behåller trosorna på) visar hon upp en stor penisatrapp under tyget, uttrycket blir en studie i en mix mellan manlig kraft och kvinnlig svaghet, eller mannens vilja att visa styrka och hans förakt för kvinnlig svaghet. Samtidigt precis det motsatta, eftersom mannens erotiskt laddade kropp också innebär skörhet och utsatthet, särskilt när rörelserna, som här, görs av en kvinna. Man kunde tro att Jocson kopierar stilen av manlig nattklubbdans, men här går hon helt in i den. Hon representerar den manliga erotiska och objektifierade kroppen. Korsningen mellan manligt beteende i dansen och den smäckra, mörkbruna och välproportionerade kvinnliga kroppen gör en brydd och förtänksam. Antingen är detta erotik på högsta konstnärliga nivå, eller så är det ett fokus på det politiska i kroppen, hur vaneseendet styr vårt sätt att se. Båda är lika sanna. Eisa Jocson balanserar på gränsen.

Hennes andra föreställning under festivalen, som jag inte får sett, är Corponomy, som är en dansad performance lecture om flera av hennes verk. Eisa Jocson arbetar med den representativa kroppen i Disneyvärdinnors, sjuksköterskors, pole-dancers och andra servicepersoners hårda arbete för att tillfredsställa en blick, en önskan, och ett begär från någon som betalar för det. Antalet sjuksköterskor och dansare från Filippinerna som rest ut i världen för att arbeta, och ofta sända pengarna hem till familjen, är många. Därför rör detta också temat migration. De är en del av det kommersiella systemet av fri handel. Systemet innebär också att man säljer sin kropp, sitt subjekt, och blir till objekt, framför allt för västerlänningar. Eisa Jocson är en danskonstnär som väcker respekt. Hennes undersökningar innebär reflektioner av verkligheten för en global arbetarklass.

Representationen av språk

Iranske Sorour Darabi spelar med en teatralitet och stark expressiv repetition i Farci.e, som beskriver språkets representativa makt i en föreläsning som endast resulterar i ett uttalat «Hello!» och sedan «Good bye!» från scenen. Däremellan tuggar han bokstavligen i sig texten framför våra ögon, mosar in den i bordet framför sig och använder den som en trasa när han har spillt vatten. Hans sätt att spela på är som en väldigt full människas försök att inte somna, vilket påminner om det automatiska eller konceptuella skådespeleri som The Nature Theatre Of Oklahoma har specialiserat sig på. Kroppen är en maskin som framför det som redan blivit förvandlat till något annat därför att kroppen representerar något som kanske inte längre har någon funktion. Vi tror inte på kroppen eller språket som den fömedlar längre. Den har blivit ett löjligt eller dekonstruerat redskap för något annat. Titeln Farci.e anspelar på det persiska språket och dess frånvaro av genusbestämningar. Sorour Darabis dagliga konfrontationer med den franska verkligheten i Paris innebär att precis allting har ett kön.

Representationen hos skådespelaren

På en tom och upplyst scen möter publiken i svenske Iggy Lond Malmborgs Physics and Phantasms, och han börjar med att prata bakom en ridå. Han beskriver vad han gör, hur han står och hur han ser ut. Så kommer han ut på scenen, som blir mörk, och han fortsätter tala i mörkret. Så går ljuset på och han blir stilla, länge. Jag får en känsla av att han spelar över, spelar skygg, försagd, kanske förtvivlad. Så börjar han prata igen och beskriver publikens egen upplevelse av att komma till Black Box Teater denna kväll. Han tar om, och om igen, går tillbaka i texten lite, och sakta beskriver han imaginärt hur publiken rör sig in på teaterscenen för att där möta honom. Han modererar hela tiden berättelsen, förändrar den för varje omtagning.

Så håller han på, och det blir mer och mer uppenbart att han driver ett manipulativt spel med oss, där vi försöker följa och förstå vad hela meningen med detta är. Det metateatrala går över i en beskrivning av alternativ. Vid en punkt börjar det snöa, vid en annan beskriver han hur han går bakåt och vänder sig mot mitten av scenen, vilket han samtidigt utför, då ett föremål sänks ner frå taket. En bomb briserar plötsligt, mitt på scenen. Han har tidigare spelat upp hur en 11-årig pojke kommit till teatern denna kväll och som påstår sig gilla våld, och har apterat en bomb. Chockverkan av explosionen får pojkens historia att komma tillbaka i vårt medvetande. Men Malmborg går vidare. Det är ett spel med förväntan och det reella som är framfört med nästan barnslig förtjusning och charm, med skådespelarens förmåga att skapa illusion, tills han kommer fram till beskrivningen av en fantasi han har haft som liten, och som man inte heller vet om den är sann: han fantiserade om att någon skulle förgripa sig på honom sexuellt.

Physics and Phantasms visas parallellt med Dansens Hus visningar av Gisèle Viennes Crowd under festivalens två sista dagar. I den senare visas levande tablåer av ungdomar på raveparty på något som liknar en strand, där grundtempot är långsamhet, rörelser i slow motion, och historierna berättas individuellt respektive kollektivt. Det blir alltförför långt och lite för perfekt för mig, alltför duktigt och flinkt kanske. Det ryckiga i rörelserna, när de gång på gång kommer igång med en gemensam dans till musiken, och rör sig som när kameror tar snapshots av en rörelse, är bäst. Men när berättelserna om personerna blir lite av detsamma hela tiden så blir de visuella tablåerna hela behållningen. Kollektivets tyngd mot individen, dess frihet, olycka, lycka och extas. Livet är kanske inte bara en fest – trots allt. Vi gör våra val. (Publisert 19.03.2019. Dette er en revidert versjon av teksten som ble lagt ut 18.03,2019, red. anm.)