Oro för konstens plats

Klockan 8.30 måndagen den 8 april 2019 beslöt styrelsen för Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm att avsluta Eirik Stubøs anställning som teaterchef och VD (direktør, red. anm.). Han efterträds under det att rekrytering av ny teaterchef pågår av Vice VD Maria Groop Russsel, verksam på teatern sedan hösten 2018. Samtidigt uttrycker styrelsens ordförande Ulrika Årehed Hagström en önskan om att Stubø i framtiden återkommer som regissör. Som konstnärlig ledare har han enligt henne fungerat väl, bland annat har teatern internationaliserats och hans egna regiarbeten har uppskattats, men som arbetsledare och VD har han visat brister.

Det är ingen enskild incident som ligger bakom styrelsens beslut och styrelseordföranden förnekar bestämt att beslutet skulle vara föranlett av dokumentärfilmen om Josefin Nilsson och den misshandel hon utsattes för av en Dramatenskådespelare på 1990-talet

(se http://shakespearetidsskrift.no/2019/03/stormer-rundt-dramaten, red. anm.) . Upprepat hävdade hon att beslutet stöddes på en «sammantagen bedömning».

#metoo

Allt sedan #metoo-debatten i november 2017 har man på Dramaten samlat in och bedömt material om sexuella trakasserier och andra omständigheter som försämrat arbetsmiljön och bedömt detta. Man har också upprättat dokument, samlat chefer för information etc. för att förändra atmosfären och enligt Groop Russel komma bort från den «genikult» som tidigare präglade teatern och som medgav att vissa konstnärliga medarbetare tilläts trakassera kolleger och annan personal.

Bakom beslutet ligger inte någon typ av krav från facket och inte heller från medarbetarna. Många i ensemblen har enligt Groop Russel uttryckt vrede och sorg och oroar sig för teaterns konstnärliga framtid. Groop Russel markerar också att de berättelser hon fått in från medarbetare går i helt olika riktning och icke kan sammanfattas till en gemensam hållning. Hon beklagar också att det skett en sammanblandning mellan aktuella skildringar av Dramaten, som numera enligt henne fungerar på ett helt annat sätt än tidigare, ständigt sammanblandas med skildringar av Dramaten på 1990-talet och att den bild man får av teatern i dagspressen icke motsvarar de verkliga förhållandena.

Avtalade gästspel, exempelvis med En natt i den svenska sommaren (regi: Eirik Stubø, red anm.), berörs inte av beslutet.

Kvalitetshevning

Det är dessvärre alltför enkelt att «dekonstruera» styrelseordförandens yttranden på presskonferensen. Hon talar så ofta om styrelsens omsorg om teaterns konstnärliga kvalitet att det börjar väcka misstankar om att det trots allt blir den som får ge vika. Hennes höga värdering av alla de produktioner som nu visas på teatern torde inte delas av kritiken, men det enastående med Stubøs verksamhet är just att han inlett konstnärlig kvalitetshöjning och internationalisering. Vilken framtid detta inledande arbete har vet ingen idag (mer än att några av dem som tidigare varit föreslagna som teaterchefer skulle sakna förmåga att fullfölja det).

Styrelseordföranden har menat att en «omstart» är nödvändig, på grund av den sammantagna bedömningen. Groop Russels tro att Dramaten skulle kunna frigöra sig från arvet från 1990-talet är att beklaga. Som alla andra institutioner måste Dramaten leva med sin historia och ta lärdom av sin historia för att skapa en bättre framtid.

«Genikult»

Ett problem är att Dramaten är ett statligt bolag och att regeringen tillsätter en styrelse som i sin tur förordnar en VD (direktør, red. anm.). Man måste sålunda följa samma, ofta byråkratiska, bestämmelser som annan statlig verksamhet. Som vi alla vet bygger konstnärlig verksamhet på det motsatta: hängivelse, uttrycksvilja, idealism och kanske ett inre tvång.

Ledsamt är också att «genikult» i svensk debatt numera tycks implicera acceptans av fysisk och psykisk misshandel av kolleger. Ledsamt är också att den skådespelare som dömdes för misshandel av Josefin Nilsson (och som trots senare inträffade sexuella trakasserier tilläts medverka i iscensättningen av Tennessee Williams Orfeus stiger ned) ibland förklaras som skådespelargeni. Det var han inte. Många av oss teaterentusiaster bedömde hans insatser som tämligen mediokra. Trots att styrelseordföranden förnekar detta är det svårt att undgå misstanken att det är offentligheten kring dokumentären om Josefin Nilsson som utlöst den händelsekedja på Dramaten vars sista länk vi ännu inte vet något om. (Publisert 08.04.2019)