Sommarteater - Jon Fosses Edda på Västanå

Edda

En scenversion av Jon Fosse

Översättning: Lars Andersson

Regi: Leif Stinnerbom

Originalmusik: Magnus Stinnerbom

Koreografi: Jimmy Meurling

Scenografi: Bo Jonzon

Kostym: Inger Stinnerbom

Ljusdesign: Daniel Kullman

ljudsesign: Hans Surte Norin

Dramaturg: Susanne Marko

Västanå Teater premiere 21 juni

Spilles til 8. september 2019

Tyvärr hade jag inte möjlighet att se Robert Wilsons uppsättning av Jon Fosses Edda på Det Norske Teatret för två år sedan, men jag har sett bilder och läst John Swedenmarks recension i Dixikonoch kan göra mig en viss uppfattning av den, och se den i förhållande till Leif Stinnerboms nypremiär på Västanå teater i Sunne. Enligt uppgift skall Fosse ha önskat sig Stinnerbom som regissör till sin pjäs på Det Norske Teatret och när det inte blev av så föreslog han att den skulle göras på Västanå. Nu är det realiserat.

Årets föreställning bryter traditionen med Selma Lagerlöf som har varit Västanås främsta mission, men den håller sig till den typiska Västanåestetiken: dansteater med nyskriven musik, (av Magnus Stinnerbom) ”berättande i tretakt”, som jag har kallat den i en tidigare recension, tillsammans med fantastiska dräkter (av Inger Stinnerbom) och masker (Torbjörn Alström), som fyller ut en minimal men effektiv scenografi (av Bo Jonzon) till färgsprakande upptåg.

Wilson och Stinnerbom

Swedenmark ser Wilsons uppsättning som en ”stiliserad uppsjö av häpnadsväckande visuella intryck och perfekt tajmade ljudeffekter”, men på bekostnad av språket, som han som översättare och islandskännare saknar här, eftersom han menar att Fosse ”briljant utnyttjar den nära släktskapen mellan nynorskan och fornnordiskan”. Fosse återberättar som bekant gudasagor ur den isländska poetiska Eddan, som tillkom på 1200-talet, och han gör det med sitt säregna klangliga språk. Men ingen ytterligare översättning kan återge släktskapen mellan norska och isländska och Lars Andersson har i sin svenska tolkning anpassat språket till normal svenska, med vissa inslag av värmländska för att markera platsen för framförandet i Sunne.

Vad beträffar det visuella och klangliga överdådet så stämmer nog Wilsons och Stinnerboms regi överens, men där upphör likheterna, för av bilder att döma har Wilson i vanlig ordning lagt på en mängd effekter och byggt bildkompositioner på scenen, medan Stinnerbom enligt sin tradition skalat ner scenografin till det minimala, för att all dans- och dräktuppvisning ska få plats.

Episk teater

Leif Stinnerbom startade som fiolspelare, blev dansare och koreograf och har under åren 1988-92 arbetat hos Peter Oskarsson i Gävle, som står för en visuell folkteater och har gått i lära hos Rudolf Penka och Giorgio Stehler, vilka i sin tur går tillbaka på Bertolt Brecht.

Så i årets teateruppsättning på Västanå kan man se ett spännande möte mellan en tradition som härrör från Brechts episka teater och Jon Fosses mer existentiella och poetiska form. Eller mellan Fosses stiliserade språk med undertext å ena sidan och å andra dess utfyllnad och illustration i den fysiska gestaltningen av texten, som ändå tas på allvar.

Att Västanå kallar sig för berättarteater går kanske tillbaka på den episka teater som Brecht står för, men medan Brecht har en stark politisk och argumenterande ambition, har Stinnerbom lagt vikt vid själva berättandet (ofta av skrönor, vilket har passat bra med Selma Lagerlöf). Därmed inte sagt att det politiska saknar betydelse, åtminstone har det i de flesta föreställningar jag sett lyfts fram ett budskap. I det här fallet handlar det om katastrofen som kommer, eftersom asagudarna (som är projektioner av människorna med sina egenheter, tillkortakommanden, tvister och gräl) har rubbat balansen i naturen och den värld som bebos såväl av dem själva som människor, jättar och andra väsen, vilket åstadkommer världens slut: Ragnarök. Ett alarmerande budskap för vår tid.

Ragnarök

Det är ett budskap som inte behöver skrivas på näsan, vilket föreställningen inte gör, men som ändå ligger där i förlängningen. Ragnarök förebådas ett antal gånger, den finns redan i Skapelsen, eftersom världen uppstår genom ett dråp: när överguden Odin dräper jätten Ymer och skapar kosmos ur honom. Sedan är det mordet på den ljusa guden Balder som genom Lokes list drabbas av den enda pil som kan skada honom. Och när till sist Loke straffas genom att de fjättrar honom och sätter honom under en giftig orm som dryper etter på honom, för att han har sått split och hetsat de andra, så vrider han sig av smärta så att jorden skakar till varje gång hans hustru inte kunnat hålla det skyddande fatet över honom. Detta är också ett tecken på den obalans i världen som påskyndar Ragnarök.

Myter

Myter är ju berättelser som ska svara på frågor som människorna ställer sig: hur skapades världen, varför finns gott och ont, vad styr våra handlingar? Olika religioner och kulturer svarar med sina historier, men i botten finns människans undran över tillvaron. I de nordiska myterna och gudasagorna finns både Skapelsen och dess slut.

Leif Stinnerbom har tillsammans med den ständiga dramaturgen Susanne Marko lyft fram teman och kortat ner pjäsen men hållit sig till Fosses struktur, som är Völvans återberättelser av gudasagorna bakåt och hennes siande om framtiden. Dessa återberättelser får så sin fysiska illustration på scenen.

Musiken och det visuella

Musiken spelar en viktig roll på Västanå. Den folkviseaktiga polska som dominerat Magnus Stinnerboms komposition har här brutits upp med mera moderna tongångar till en varierad palett; basdunk från rockmusik och återklanger av äldre musik med inslag av exotiska klockor framförs av en livlig orkester på fem personer. De eleganta kostymerna av Inger Stinnerbom hänger till en början på galgar, vilket i brechtsk anda också kan ses som påminnelser om att vi är på teater, men sedan när de kommer i sving slås man av all prakt och alla finesser och detaljer; alla gudar och gudinnor bär av- och påtagna kjolar och rockar i diverse kulörer och utsmyckningar, som kan leda tanken till pekingoperan, liksom masker och peruker, och där har Torbjörn Alström haft hjälp av Västanås egen Pekingoperainstruktör Bai Tao. Särskilt huvudbonaderna i sin blandning av hjälmar och fantasifulla kronor anspelar på gudavärlden. I fonden ligger den stora Midgårdsormen och ruvar, luckor ur underjorden öppnas och släpper fram rök som ett förebådande av vad som skall komma, medan gudar och jättar utför sin akrobatiska dans till orden som bär dem.

Roller

I många religioner finns en s.k. Trickster, som är handlingens motor i och med att han ställer till med ofog och missdåd, och här finns han i Lokes gestalt. Jacob Hultcranz Hansson har hittat ett eget sätt att med små medel utvinna hans karaktär, bland annat genom att sminka honom med ögonbryn vinklade i trekant som uttrycker: who me?Jag har inget gjort!

Överguden Odin står i centrum för både dramat och världsskapelsen, och han spelas på perfekt svenska av en ståtlig Paul-Ottar Haga, en av de många norrmän som hämtats in för denna föreställning. Margit Myr, som förra året hade huvudrollen i Anna Svärd förekommer i två roller: asynjan Siv och jättekvinnan Gerd, liksom Evy Kasseth Røsten och Ådne Geicke Kolbjørnshus i ett flertal roller. Veteraner som Björn Söderbäck som asaguden Brage och Britt-Inger Ekelund visar uttrycksfullt sin mångsidighet. Daniel Lindman Agorander som Tor, och Nadia Mirmiran som bland annat Freja, har vi nyligen sett i huvudroller i Den Löwensköldska ringen, där de visat sig behärska både spel och dans på Västanåsätt, särskilt Agorander verkar vara som klippt och skuren för den fasta ensambeln med sin vighet och akrobatik.

En särskild gestalt i föreställningen är Völvan, suggestivt och skrämmande framförd av en mästerlig Hanna Kulle, assisterad av de tre nornorna: forntid (Urd) nutid (Verdandi) och framtid (Skuld), som virvlas fram av tre unga kvinnor i den virtuosa dansensambeln. Völvans roll blir att vara ett slags konferencier som binder ihop de olika händelser som Fosse har hämtat ur gudasagorna; hon återberättar skapelsen och siar om dess slut, med instuckna episoder om kamper mellan gudar och jättar, kärleksbestyr, rov och trätor, ibland humoristiska, ibland ödesdigra. Hon håller ihop det hela ända till slutet i sin magnifika gestalt, halvt liggande, ibland krälande men alltid med resning.

Vår tid

Dagens barn är som bekant mycket upptagna av det som idag hotar vår värld och Västanå tar detta hot på allvar genom att visa hur rubbningar av balansen i naturen, vare sig de åstadkoms av gudar eller människor, kan skapa en katastrof. Slutscenen med Ragnarök är storslagen, musiken är stämningsfull och består bland annat av slagverk och klockor, gudahjälmarna har fallit av, gudadräkterna avkläds och rödklädda människor dansar med dessa likt eldslågor, rök väller in och allt blir svart.

Premiärpubliken tror att det hela är slut och börjar applådera, men snart tänds ett svagt litet ljus och Völvan håller upp en brinnande tändsticka medan hon siar om en ny jord som skall stiga upp. Slutrepliken som är ett omkväde lyder:

- Vet ni nu nog, eller vad? (Fosses: Veit de no nok eller kva?)

Så får vi lämna teatern med ett hopp och med en upplevelse av totalteater och fest som alltid hos Västanå.