Slitstark kvinnlig vänskap

Att som publik umgås med Maja Rung och Ruth Vega Fernandez som de fantastiska väninnorna Elena, eller Lenù, och Lila – ta del av

Min fantastiska väninna

Baserad på Elena Ferrantes romansvit

Dramatisering: April de Angelis

Regi: Maria Sid

Scenografi: Zofi Lagerman Nilsson

Ljus: Sofie Gynning

Ljud: Magnus Ericsson

Koreografi: Catharina Allvin

Kulturhuset Stadsteatern, som spelar i Årsta folkets hus teater, 1 mars 2019

deras relation och prövningar genom livet – under nära fyra timmar är bitvis omtumlande och hela tiden intresseväckande. Hur dessa väninnor anstränger sig för att bli fria, självständiga, men likväl hamnar i kvinnofällor där männens behov tycks ha företräde, i en värld där ”penisen styr allt”. Männen sviker dem nästan alltid i slutänden, men de två väninnorna har ändå varandra.

I en scen som återkommer i Min fantastiska väninnastår Elena och Lila mitt emot varandra, håller upp sina händer i luften, nära, utan att nudda. Med spretande fingrar speglar de varandras rörelser. Så ser Elenas och Lilas vänskap genom livet ut; de förhåller sig hela tiden till varandra, behöver varandra, är på ett plan oskiljaktiga. Eller som Lila uttrycker det: ”Vi måste höra våra galna tankar i varandras hjärnor.” Samtidigt som de ofta konkurrerar, bland annat om männen. Det är långt ifrån någon okomplicerad vänskap.

Elena Ferrantes Neapelsvit har nått läsare världen över. Här ryms ett episkt berättande med stort sug och mycket riktigt var hela spelperioden för Min fantastiska väninnaslutsåld redan innan premiären på Årsta Folkets hus, en av Kulturhuset Stadsteaterns tillfälliga spelplatser under den renovering av teatern som pågår just nu. Det passar bra att söka sig utanför citykärnan för att se denna föreställning, även om Årsta inte alls har samma ruffiga karaktär som de arbetarkvarter i den Neapelförort där denna berättelse till stor del utspelar sig.

Klass och kön

April de Angels dramatisering täcker alla fyra böckerna i Neapelsviten. Det är en berättelse som lämpar sig väl för teatern eftersom publiken får följa två färgstarka människoöden, och genom dem ta del av en samhällsutveckling där fascister strider mot kommunister, där klasskamp och kvinnofrigörelse växer fram … Framför allt är det en historia om klass och kön, och att som kvinna försöka hitta sin väg bland normer och förväntningar.

Lila och Elena finner varandra när de kastar ner sina tygdockor i gangstern Solaras mörka, hotfulla källare – de liksom utmanar ödet tillsammans – och följs sedan åt genom livet. Så småningom blir de gravida, samtidigt … Vi får följa dem från barndomens 50-tal fram till nutid då de är i 60-årsåldern.

Det blir under föreställningens gång tydligt att trots båda väninnornas strävan vidare så dras de ständigt tillbaka till sina barndomskvarter, sin bakgrund, de tycks inte komma loss. Även om Elena lyckas genomföra sin dröm om klassresan, bli författare, medan självlärda och blixtrande intelligenta Lila förblir kvar. Hon skriver inte, likt Elena, om klasskamp – hon lever den. Det slås in en spricka mellan dem. I en metascen där Elena blir intervjuad om sina självbiografiska böcker säger hon att hon har skrivit böckerna för att ”hålla kvar Lila”. Det är på sätt och vis detta som är själva motorn i berättelsen – Elenas kärleksfulla men också avundsjuka blick på Lila.

Tempot i Maria Sids regi är ofta högt, det går undan i berättandet utan att det känns hafsigt, för de centrala scenerna ges utrymme. Regin får både till fördjupning i berättelsens betydelsefulla ögonblick och ett intensivt, brusande myller i de kollektiva scenerna som skildrar Neapels gatuliv, nyårsfirande, bröllop, fester …

Scenografin är avskalad, kal och skapar flexibilitet med sina rullbara skärmar och trappor – de sistnämnda liksom understryker berättelsens olika hierarkier, spelet mellan över- och underordning. Scenerierna förflyttas snabbt och smidigt från hyreslängor, skolsalar och skumma källare till solstekta sandstränder …

De många dans- och rörelseinslagen på scen, i Catharina Allvins koreograf, lyfter iscensättningen – där olika dansstilar förflyttar oss genom decennierna – och skänker även viss komik. Som när några i ensemblen, med Peter Gardiners mafioso Marcello i täten, intar scenen med matadorliknande hållning, bröstar upp sig i machoattityder – kvarteret där Elena och Lila växer upp styrs av camorrafamiljen Solara. Här förekommer också, utöver dansscenerna, filmiska slow motion-scener som lekfullt zoomar in ett skeende.

Storartade rolltolkningar

Min fantastiska väninnaär framför allt Maja Rungs och Ruth Vega Fernandez föreställning, de är storartade i sina rolltolkningar. Deras samspel är känsligt, verkar självklart, med tentaklerna hela tiden riktade mot den andra på scen. Båda gör två levande, komplexa och minnesvärda kvinnoporträtt. Rung lyfter fram Elenas målmedvetna sida, hennes envishet men också osäkerhet, hur hon hela tiden jämför sig med Lila. Vega Fernandez lyckas i sin tur gestalta både Lilas styrka och skörhet, får fram hennes starka dragningskraft. Lila är temperamentsfull, upprorisk, genomskådande, svartsynt. Gåtfull och lockande.

Alla skådespelare i ensemblen, utom Rung och Vega Fernandez, skiftar mellan ett antal olika roller – det är ju ett rikt persongalleri i böckerna. Och det ligger i sakens natur att vissa av porträtten blir mer skissartade, där det leks en hel del med olika stereotyper i en lätt förhöjd spelstil. Här finns bröderna Solara, maffiasönerna som spelas av Peter Gardiner och Per Sandberg, Elenas mamma, gestaltad av Sylvia Rauan, vars missunnsamhet väcks av dotterns frigörelse, Pablo Leiva Wenger som spelar Lilas bror och transan Alfonso, Henrik Norlén i rollerna som Stefano, med sin lågmälda, väl dolda hotfullhet, liksom den intellektuelle akademikern Pietro, stelt leende, liksom van vid fasadspel … En av de mest tongivande rollerna är Fredrik Lyckes Nino, Elenas stora kärlek i livet som även Lila trånar efter, som de två kämpar om. Han verkar så sympatisk, är för kvinnors frigörelse, men bara i teorin, visar det sig. Lycke förmedlar Ninos värme och charm, men också hans svajighet, falskhet, hans oförmåga att ta ansvar.

Fyra timmar i teaterbänken är lång tid, och visst finns det vissa svackor under föreställningen, särskilt mot slutet där tempot i berättelsen dras ner. Men som helhet är Min fantastiska väninna en både sprudlande och berörande teaterupplevelse. Med två okuvliga kraftfält på scen.

Nummer 2-3 2019