Manlig monoton smärta

Det finns ett problem med den här typen av föreställningar, som blandar realiteter med musik, dans, ja hela teaterns olika batteri av visuella effekter och

anekdotiska berättelser. Med realitet följer en realism, och det är där den brister. Aktörerna i Ghetto Justice har inte den precisa och utvecklade sans för realismens starka sidor som behövs. Just anledningen till att realismen är såstark och har en sådan makt i vår kultur, är att när den lyckas fånga en essens av verkligheten, inte bara kopiera utan genomföra den, transformera den, såär den svår att överträffa. I Ghetto Justice är det inte skådespelare som framför materialet, och att undvika realistiska grepp hade därför varit det allra bästa.

Machism som feminism

Men amibitionen med konceptkonstnär Karen Nikgols projekt är inte att ta miste på: det är ett utforskande av manlighetens mörkaste sidor, genom gängbildning, kriminalitet, droger och fängelsevistelser. Det är hela Jailbreak-estetisken, gäng enpåvespor som rånar juvelbutiker i södra Europa med hjälp av släggor, gäng som fyller fängelserna med samma sociala normer som utanför murarna. Nikgol lyckas entusiasmera sina medarbetare och skapa en slags cool stämning mitt i allt, de berättar uppenbarligen av egen erfarenhet, men manligheten är negativ mest hela tiden. Och det är ingen liten litterär tradition han lutar sig emot, med Jean Genet i försätet. Påett sätt kan man säga att det är en starkt feministisk föreställning, eftersom den svartmålar denna halva av mänskligheten, som, när den får fria tyglar och lever om helt riktingslöst, är enormt destruktiv och farlig. Han får med mycket i spektrat: de fångar som lever inlåsta lever också i ett slags trygghet, då de utanför löper risk att bli kvästa, lönnmördade, skjutna i ryggen. Ungefär som alla bossar som lever dolda bakom murar ute i det såkallade fria, liberala samhället. Jag har hört det från fångvaktare på högriskfängelser: det är en manlig värld som bygger sina rutiner och ritualer, och som endast handlar om överlevnad, att sluta upp om gruppens krav, ge sig till saken. Individen är inte välkommen annat än som en stark ledare.

Korset Cruz

Karen Nikgol har tidigare gjort The Silent Song of the Sphinx (2012) och Satyricon (2016), bägge på Black Box Teater. Båda kan beskrivas som Konst-happenning-performance, under medverkan av professionella dansare, skådespelare och musiker. Det är en maximalistisk estetik baserad på ett tema eller en historia. Ghetto Justice är löst byggd på väckelsepredikanten och evangelisten Nicky Cruz liv, samt nämnde Jean Genets roman Tjuven. Cruz ledde fram till mitten av 1950-talet ett våldsamt gäng som var beryktade på New Yorks gator, frälstes av en pastor han mötte, och drar sedan decennier världen runt för att få framför allt ungdomar att tänka om. Hans mission riktar sig till de misanpassade, kriminella och marginaliserade miljöerna. Det är också en stor del i marknadsföringen att det är själva myten om Nicky Cruz som säljs, den omvände gängledaren som hittar ett nytt liv genom Jesus. Det är i stor grad en manlighetsmyt, där manlighetsritualen i frälsningen starkt liknar det att tas upp i ett kriminellt gäng.

I Ghetto Justice  är detta vidarefört in i en fiktion där frälsningen är en del av gängets vidare historia. Fiktionen visar en prolog i teaterns foajé där gängledaren Jean (Eirik Sæther) postat en youtube-video med sig själv från Kreta, och som sätter tonen för föreställningen, vilket genast leder tankarna till amatörism som estetik. Det är fullt igenkännbart för alla som följt vloggar. Videon visar hur Jean i sitt psykotiska tillstånd drar runt för att först köpa en ny skjorta, då den gamla blivit söndersliten av en hund kvällen innan, och hektiskt söker omvärldens bekräftelse på köpet av nya kläder och på honom själv, innan han om kvällen går ut för att jaga tjejer pånytt, utan att komma någonstans. Det är underförstått att han gör det varje dag, i en evig cirkel, och allt går på högvarv. 

Tragisk skönhet

Inne på scenen visas sedan den ena scenen efter den andra hur motorcykelgänget GT7000 och dess ledare, formidabelt spelad av Sebastian Tjoerstad, lever i klubbmiljöer, ritualer och religiös kitsch. Efter paus är de alla arresterade, och hamnar i fängelse, där de bygger sina kroppar i en altarliknande bänkpress, och där till och med vikterna är kors. Det är performanceestetik, och videoarbetet före paus, som visar ett vespagäng som tar sig in i ett shoppingcenter och rånar juvelbutiker, visar det galna och våldsamma i gängets framfart. Videon, troligtvis tagen från internet och inte inspelad av Nikgol och Co, blir med musiken av Torgny Amdam några av föreställningens finaste ögonblick. Här finns en form av tragisk skönhet i ett handlingsmönster som inte leder någonstans, och där allt strävar mot destruktion och till slut hopplöshet.

Den förträfflige Sebastian Tjoestad som gängledaren, som slutligen blir mördad av sina kamrater på order av den exilerade Jean, har en kraft och intensitet i sin kropp. Han är utan armar och ben och spelar på detta, att han exempelvis behöver assistens för att röka, eller lyftas på plats på ett tomt oljefat när han ska hålla tal. Det gör att hans auktoritet ligger i det mentala, mer än i den fysiska styrka som de andra i ensemblen står för. Det visar också ett slags ömhet i det maskulina, samtidigt som det blir uppenbart att han inte alls kan försvara sig mot döden. Hans guruliknande och pastorliknande gestalt är en av de stora behållningarna med denna föreställning. Både freak och auktoritär, svag och mentalt en domptör. Det är starkt.

Ärlig undersökning

Handlingsförloppet finns för övrigt beskrivet i programbladet, så någon spoilervarning är inte nödvändig här. Vi vet vad som ska ske, det är en form av film noir samtidigt som det beskriver manlighetens former av förtryck, ångesten inför ensamheten. Jag kommer faktiskt att tänka på de första två säsongerna av Gomorra, efter Roberto Savianos böcker. Det finns viss sorts råhet där, som man försöker berätta ärligt om. Det är samma ärlighet här, vilket gör att jag förlåter föreställningens brister. Nikgol och hans kompani försöker undersöka något. Kanske något litet förförda över att få jobba på en scen med alla dess effekter. Men ändå, den känns ärlig. Och det är gott nog. Voice over-uppspelningen av den dömde polisen Eirik Jensens tal om hans samarbeten med gäng i Norge sitter bra i förhållande till atmosfären på scenen. Detta är också beskrivet i förhandsinformationen, och det faktum att Jensen kanske själv fallit offer för den kriminella verksamhet som han själv försökt bekämpa, blir starka ögonblick medan männen visar sina muskler på scenen.

Det är ändå den monotona smärtan som gör denna nästan tre timmar långa föreställning till en påfrestning. Inte bara är det frånvaron av ett verkligt grepp om realismen, det är den humorlösa och tunga stämningen, parad med en visuellt mörk och klichéartad estetik, som skapar händelselöshet. Påett sätt är det helt plan t, utan dramaturgiska förlösningar eller intensifieringar. Det bara pågår. När smärtan är konstant vill jag lämna salen. (Publisert 07.09.2019)