Too Black, Too Strong

Halvvägs in i föreställningen står skådespelaren och musikern Jason N. Harden uppe i galleriet och ser ned på scenen i det lilla

Maya Angelou – Black Woman Rising

Text Kagiso Lesego Molope
Regi Cliff Moustache
Dramaturg Nelly Winterhalder
Koreograf Bright Wamwanduka
Assisterande koreografi Enya Maria Oshaug Weibell
Kostymdesign Pegah Afifi
Ljusdesign Ali Djabbary
Musiker Alexander Crook, Olve Flakne, Jason N. Harden
Nordic Black Theatre, Cafétheatret, Oslo, Genrep. 16 oktober 2019 (premiär 17 oktober)

Caféteatret och predikar som Malcolm X, från dennes tal Message to the Grass Roots. Han talar om svart kaffe, black coffee, som betyder att det är alltför starkt, «too strong» , och om man adderar «cream», alltså grädde, så blir det svakt, och häller man i mer, somnar man.

På ett sätt visar detta kraftfulla uttalande, ur 1900-talshistorien av en av den svarta amerikanska rörelsens främsta retoriker, vad Nordic Black Theatre (NTB) och regissör Cliff Moustache denna gång är inne på: det är svart och mörkt och sårigt, det är de svartas historia, och denna ska förmedlas, ännu en gång. Och det blir starkt, alltför starkt, man vill gärna späda med något mjölkaktigt kallt för att kunna ta till sig det. Eller en stark öl från teaterbaren? Men flera av (de manliga) i publiken på den generalrepetition jag besöker, ropar högt av glädje när de hör det. På något sätt erfar man här, i alla fall som vit, medelålders kritiker, något av styrkan i denna amerikanska medborgarrörelse. Vars budskap, tyvärr, fortfarande är brännande aktuella. Där stoltheten över att vara färgad, och att samtidigt leva i ständigt utanförskap i ett trots allt mångkulturellt samhälle, är markant. Den stolthet som ensemblen på NBT visar fram är i alla fall inte att ta miste på. Nästan alla säger något om det i programbladet. Det är rörande, och jag känner mig utanför. Och det känns faktiskt lite bra. Jag känner att jag är någonstans där de som vanligtvis befinner sig jämt och ständigt befinner sig. Jag är utanför, på besök. Utanför, ändå välkommen in.

Nordic Black har gjort en historia, igen, om en svart kvinna som reser sig och kämpar, och blir en aktivist för de svarta och för medborgarrätt, vid sidan av sitt konstnärsskap. Maya Angelou var, med sina självbiografier, hela sju stycken blev det, och sina prisbelönta lyriksamlingar och insatser som skådespelare (bland annat en mindre roll i den epokgörande TV-serien Roots på slutet av 1970-talet), en viktig person i amerikanskt kultur och samhällsliv. Hon gjorde även insatser som regissör, spoken-word poet och gav sitt stöd för presidenter som Bill Clinton och Barack Obama. I denna föreställning får man egentligen veta ganska lite om henne, men den är desto mer underhållande med flera sång- och dansnummer, som inspireras av denna pionjär bland kvinnliga, svarta intellektuella.

Sist var det om Nina Simone med I am Nina, som spelades 2016 och 2017 (se artikel i NST nr 4-2017), där Nordic Black. verkligen lyckades med att skapa en spännande och vital samtidshistoria, genom att beskriva Simones liv, som så att säga prövade sig fram med hjälp av två sångerskor/skådesperskor. Den slog gnistor, kanske också för att Nina Simone är en så välkänd person, och som man vet så lite om. Med Maya Angelou är det annorlunda, trots att hon dog ganska nyligen, 2015. Hon är trots allt en person som lättare verka falla i glömska. Desto viktigare då, att lyfta fram henne. Och det ska de ha ros för på Nordic Black.

Att upprepa greppet med två skådespelare som spelar samma roll, och berätta hennes historia, i kabaret- och musikalstil, liksom i I am Nina, räcker inte hela vägen denna gång. Det är Rim Ghebremariam och Duduzile Mathonsi som dubblerar Maya Angelou. De har självklar närvaro och auktoritet på scenen, inte minst i sångerna. De flankeras av dansaren Enya Maria Oshaug Weibell och Samantha Gurah. Ögonblick av stora upplevelser finns det gott om, det ska sägas, men dessa ligger inte i själva historierna om Maya Angelou, som berättas från scenkanten. Det är istället när hennes dikter reciteras, eller exempelvis när Trine Coleman gör en personlig tolkning av jazzklassikern «Strange Fruit», som var en av Angelous vänner Billie Holidays finaste nummer. Extatisk och «africa»-inspirerad dans gör också sitt för att underhålla och visa kraft. Men historien är uppstyckad och blir ständigt avbruten, berättelsen blir lätt sentimentaliserande. Själva manuset försvinner. Vikten ligger på den yngre Angelou, inte så mycket vad hon gjorde i mogen ålder. Det är mötena med Malcolm X som väger tyngst, och han dog 1965. Vad var det egentligen som hände efter att Angelou blev en etablerad röst? Det perspektivet saknas här. Man undersöker inte heller henne, som man gjorde så levande med rollen Nina Simone. Nordic Black hamnar i en konventionell berättarform. Eller, betraktat i ljuset av Nordic Blacks egen historia, upprepar den form som är gångbar på en publik som hos dem är väldigt tydligt definierad.

När Maya Angelou på 1960-talet hade tröttnat på att vara nattklubbssångerska, skaka på rumpan och vara erotiskt dragplåster, sade hon att hon ville sluta med dessa «false conservative sentimental lyrics». Hon var verkligt slagfärdig, och de upprepar uttalandet på scenen här. Man undrar vad hon ska göra istället. Men föreställningen gör halt där, eller den stampar på. Resten får vi själva leta upp i form av fakta, vi som får tid till det.

Det måste ändå upprepas, med envisheten från 2017: atmosfären på Caféteatret är som vanligt mycket hjärtlig och välkomnande. Det är trivsamt helt enkelt. Den musikalinfluerade stil som denna Still-going-strong-teater som grundades 1992 ännu undersöker sina teman med, gör det till en viktigt inslag i Oslos flora av teatrar och grupper. När jag går från värmen på Nordic Black Theatre och ut i oktoberregnet i Oslo saknar jag den där samhörigheten. Och jag gillar mitt kaffe svart. (Publisert 18.10.2019.)