Att finna sin väg

Det är väldigt klassiska marker här. Simon Stephens är väl en av de mest spelade brittiska dramatikerna i Norden, efter pjäser som Motortown och Den merkelige hendelsen med hunden den natten. Det är brittiskt och välgjort, med en samtidspejling som är kännemärke för hans generation. Och Stephens är en av de skickligaste på att få ihop en intrig och hålla den i ett fast grepp. Bjørn Flobergs uppsättning är bra, även om den känns på lågbudget, Nationaltheatrets Amfiscen är avskalad och man lägger tonvikt här på skådespeleriet, och även kostym. Men det känns som en traditionsbärande föreställning, där ännu ett i raden av välgjorda stycken funnit fram till scenen, för goda skådespelare att få utrymme i.

Vardagsnära

Detta är framför allt Ågot Sendstads föreställning, i titelrollen som makan och modern som sticker från sitt tråkiga jobb, fast att hennes chef inte tillåter det, och från hem och familj, för att söka upp sin döende far. Hon riskerar därmed att stå utan arbete. Rollen är som skriven för Sendstad, hennes nästan ambivalenta, sökande skådespelarmetod, vilket här visas med en stort mått av underspel. Genom att hon är med i nästan alla scener är hon också den drivande, som gör att allting balanserar mellan komedin och tragedin. Det hon säger och upplever blir till en klar identifikationspunkt för publiken. Harper Regan sägs hela tiden vara en märklig, kanske något nördig person, både dottern och personerna hon möter ser henne som egen. Detta gör henne speciellt mänsklig, mitt i det vardagsnära i de konflikter som hon hamnar i. Sendstad är en av de skådespelare som det är en fröjd att följa på scenen samtidigt som det tillhör ovanligheterna med så välskrivna roller för medelålders kvinnor. De som har så mycket erfarenhet men ändå så liten plats.

Skådespelare förmår ibland försvara sin rollkaraktär såväl, att trovärdigheten försvinner när manuset är svagt. Det är det inte här – allt är trovärdigt och fyllt av spänning, men det väcker frågor. Som en Nora som går hemifrån, eller en karaktär ur en bildningsroman, går Harper Regan ut i världen från småstadslivet i Londonförorten Uxbridge, och drar hem till Manchester, och Stockport, där hon har sina föräldrar. De, särskilt modern (Ellen Horn), har hon inte haft kontakt med på länge, för att Harpers man (Per Egil Aske) har eftersökts för barnpornografibrott. Harper Regan tror att modern har fördömt honom och varit den som har stått på för att Harper ska skiljas. Harper har däremot sett de bilder som mannen har tagit av barn på ett utomhusbad och sparat ner på sin dator som ganska oskyldiga. Som följd har han förlorat sitt jobb som arkitekt och fördriver dagarna hemma, medan Harper är den som arbetar ihop pengarna. Det tillhör dock historiens avslöjanden, att hon kanske har trott fel om både modern, fadern och sin man. Det är en upptäcksresa inåt. Det handlar om acceptans om vilken slags familj de är, eller att ta steget och lämna. När hon kommer till Manchester är fadern redan död, och insikterna om hennes egna misstag växer.

Färd mot hemmet och hem igen

På vägen genom föreställningen är det chefen (Håkon Ramstad) den unge studenten Toby (Thomas Bipin Olsen), dottern (Rebekka Jynge), mannen och sedan sköterskan (Marit Adeleide Andreassen) vars scen abrupt startar just efter beskedet om att fadern har gått bort. Det blir den centrala scenen, som gör att föreställningen vänder, och leder till att hon sedan söker upp modern. På vägen från sjukhuset går hon på bar och möter Mickey (Gorm Grømer), som hon till slut sticker sitt vinglas i halsen på, och en okänd man (Ramstad) som hon möter på ett hotell kanske mest för att få prata, och för att tillbringa en natts oförpliktande sex med. Efter ett nytt möte med studenten, som hon söker upp, kommer hon tillbaka hem. Mannen är där, och hon konfronterar honom med vad hon har gjort. Han får säga sitt. Själva slutet lämnas som tur är öppet. Inget är givet, Men Harper och hennes familj har förändrats.

Det Simon Stephens är så skicklig på är, att låta Harper Regans uppmärksamhet riktas mot de människor som hon möter, vilket håller intresset för deras sidohistorier vid liv. Hon är nyfiken pådem, för att hon vill lära sig något om sig själv, och det är därför vi får veta så mycket om deras vardagliga men egentligenegenartade liv. Hon fångar också upp idéer på vägen: hennes självupptagne chefs prat om internet-dating leder till att hon kontaktar mannen som hon ligger med på hotellet. I några få repliker blir det sagt mycket. Sidohistorierna kommenterar huvudhistorien.

Särskilt scenerna med Thomas Bipin Olsens student och Marit Adeleide Andreassens sköterska måste lyftas fram, kanske mest för att deras karaktärer är så mycket mer öppna än de andras. De är hjälpare på vägen. Bipin Olsen gör studenten Toby till en självklar tonåring med självförakt, som öppnar sig för den okända kvinnan. Mötet med Andreassens sköterska Justine, utgör ett sådant ögonblick då dörrar öppnar sig, just för att döden kommer så nära. Det är underbart spelat. De två kvinnorna, så främmande för varandras liv och så närvarande i ögonblicket, är mycket vackert – och fantastiskt komisk.

Avtryck av samtid

De andra rollerna är kanske inte lika tacksamma: männen är lite fyrkantigt enkla, som väl män i medelåldern kanske blir. Det samma gäller dottern, som

har en typisk endimensionell tonårsaktighet. Det hela är igenkännbart, och ligger nära människors vardagsnära problem, och det speglar samtiden. Moderns kommentar kring lastbilar fulla med flyktingar som kvävs i brist på luft är nästan en profetisk kommentar till det som hände i England bara någon vecka före premiären, där en lastbil hittades med döda kroppar. Samtidens brist på överskådlighet och upprörande händelser, visar på baksidorna med samhällets kaotiska och oöverskådliga utveckling, och det stärker den existentiella dimensionen hos karaktärerna.

Harper Regan

Harper Regan

av Simon Stephens

Regi Bjørn Floberg

Scenografi och ljus Øyvind Wangensteen

Musik Georg «Jojje»Wadenius

Kostymdesign Elinor Ström

Maskør Eva Sharp

Nationaltheatret, Amfiscenen, 1 november 2019

I intervjuer runt urpremiären 2008 refererar Stephens själv till grekisk tragedi och Odysseen. Det avslöjar också det klassiska fundamentet som engelsk dramatik ofta är byggt på. Därför är detta också ett väldigt konventionellt stycke, som passar institutionsteatern. Samtidigt är det effektivt. Det finns väl inte en replik i texten som inte är där i ett speciellt syfte.

Det märks tydligt att det är en skådespelare som har haft regin. Den utmärker sig inte, lyfter fram skådespelarna, men är också lite vag. Det kunde gjorts mer med rytm, pauser, musikalitet. Tempot är högt. Stephens manus är fullt av långa pauser och rytmiska markeringar, som «a beat». Det vaga visar sig även i en intetsägande scenografi, med några stenbänkar utplacerade längs rummet, och som gör det nästan omöjligt att koncentrerat följa med i vissa scener, då skådespelarna hamnar alltför långt bort, utanför fokus. Vad Wangesteens ljus och scenbild ändå lyfter fram är skådespelarna, men även kostymerna av Elinor Ström. Pjäsen är full av personernas kommentarer kring de andras klädsel, exempelvis att Harper Regan stjäl skinnjackan från mannen som hon mötte påen bar. Kostymen blir på detta sätt en konkret beskrivning av rollkaraktärerna. Dottern kommenterar pappans byxor, och tar upp detta med Harper. Passar han inte bättre i jeans? Och Harpers mor Alison noterar skinnjackan, hon tycker att det ser ut som att hon är i en medelålderskris, medan hon själv går omkring i morgonrock och verkar omedveten om hur hon själv tar sig ut. Situationerna görs också på detta sätt igenkännliga, det som är främmande i personen lyfts fram, och att de är ganska främmande för varandra. Hur man uppför sig inför andra, och vilka kläder man har, har stor betydelse. (Publisert 03.11.2019).