Amazoner och grekiska hjältar i nutida könskrig

Den Heddaprisbelönta norska regissören Sigrid Strøm Reibo har engagerats som ny husregissör på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. I sin debut

för den danska nationalscenen sätter hon upp Heinrich von Kleists sorgespel Penthesilea från 1808, i en färsk bearbetning hon gjort med dramaturgen Benedikte Hammershøy Nielsen. Pjäsen har aldrig förut spelats professionellt i Danmark, så Reibo och ensemblen tar vara på friheten att uttolka den i ett fysiskt uppskruvat, högljutt nutida scenspråk.

            Vi befinner oss ju mitt i trojanska kriget, där en armé av amazoner, anförda av sin drottning Penthesilea, tagit initiativet över grekiska hjältar och halvgudar som Odysseus, Akilles och Diomedes. Kleist skildrar fältslagen med mustiga verbala redogörelser, som på danska återges i en skarp översättning av Inger Christensen. Kvinnoarmén, amazonerna, lever i ett matriarkat, vars enda syfte med krig är att nedlägga män som de kan använda sexuellt för fortplantning och sedan släppa fria. Men mitt i en kamp uppstår en ödesbestämd blixtförälskelse mellan Penthesilea och Akilles, vilket kullkastar alla strategier på båda sidor.

Lera, blod och bultande techno

Heinrich von Kleist (1777-1811) har ett detaljrikt språk, fyllt med kunskap och kommentarer till den antika myten, som formulerats redan av Homeros. I långa monologer beskriver rollfigurerna vad som händer off stage. Sigrid Strøm Reibo låter allt det de berättar också utspelas konkret på scenen. Tillsammans med Jonas Flys scenografi och kostym upprättar hon ett universum med referenser till kampidrott.

Den mellanstora scenen Mellemgulvet i Skuespilhuset är först tom och grå, som om vi befann oss i en repetitionssal. Så kommer de tio skådespelarna in med boxar fyllda av rekvisita. De är själva iförda träningskläder. I boxarna finns skydd för knän, armbågar och axlar som de efterhand drar på sig när de ska dra ut i strid. En låda är full av jord. Där tar skådespelarna en handfull och smetar in sig när de krigar. Även hinkar med teaterblod används, i synnerhet mot slutets blodbad.

Det estetiska valet är tydligt: krig är skitigt, blodigt, lerigt, jobbigt. På scen finns även musikern Emil Assing Høyer vid ett mixerbord. Under nästan hela föreställningen skapar han elektroniska livebeats som ligger oroligt dunkande, medan arméerna av kvinnor respektive män analyserar situationen och förbereder nya steg. När de går ut i kamp mot varandra dras musiken upp till våldsamt bultande techno, medan skådespelarna springer runt scenen i full fart.

Amazonerna är klädda i pälsjackor över sina träningsbyxor, och i en effektfull krigsscen står Kasper Leisners kraftfulle Odysseus och drämmer ner jackor på golvet medan en av hans lagkamrater slår ett svärd mot ett stycke metall. Krig är också öronbedövande. Allt detta är väldigt starkt och effektivt som sceniska uttryck, men också en aning repetitivt, för vi får flera upprepningar av i stort sett likartat konstruerade strider. Den ordrika pjästexten blir då satt på undantag, trots att skådespelarna står och ropar i mikrofoner.

Strukturell könskonflikt

Mitt i detta kaos uppstår så några intensiva scener där Johanne Louise Schmidts amazondrottning Penthesilea och Morten Burian som grekernas påstått odödlige krigare Akilles faktiskt möts och upptäcker den subversiva kraft som finns i mänsklig kärlek. Johanne Louise Schmidt är lerig och sårad, allt annat än «sexig» och förförisk. Hon lämnar tillfälligt Penthesileas besinningslösa våldstemperament för att pryda den svettige Burian med blommor i förberedelse för rosenfestens älskog. Här lyckas de båda skapa en frizon av delad sårbarhet, och Akilles frågar – som den manlige man han är – varför i all världen hon krigar, hellre än att vinna grekiska män med den skönhet hon har.

            Frågan är central, då den formulerar en grundförutsättning för hela vår civilisation, där män självklart har tagit platsen som krigare och gruppledare, medan kvinnors roll handlat om att behagfullt underordna sig och föda deras barn. Därför är Kleists version av Penthesilea så intressant, då den gör den starka kvinnan till vinnare i könskampen – även om hon sedan själv väljer att tragiskt avsluta sitt liv.

             Sigrid Strøm Reibos energiska iscensättning tydliggör denna strukturella konflikt. Samtidigt kunde konceptet möjligen ha radikaliserats ännu mer, då skådespelarna mitt i alla fysiska utspel hanterar långa, diskuterande textpartier som de ofta ropar eller rabblar fram. De blir lite svårbegripliga, samtidigt som texten har betydelse för att förklara rollfigurernas handlingar.

            Det blir hur som helst intressant att följa den nya husregissören på Det Kongelige. Hennes nästa uppgift är Brechts Mutter Courage (premiär 6 mars 2020), ännu en ostyrig kvinna, mitt i kriget. (Publisert 07.12.2019)