Global scenkonst i Paris

Paris är väl etablerad som Europas – kanske världens – mest internationella teaterhuvudstad. Här blandas språk och urgamla myter med nya sceniska former. Den årliga Festival d’Automne (Höstfestivalen) är alltsedan 1972 en viktig institution för denna konstnärliga mångfald. Under september-december lockar den 250 000 åskådare på ett 40-tal spelplatser till ett rikt program av teater, dans och performance, konserter och utställningar. I år spelas verk från bland annat Sydafrika, Taiwan, Kongo, Kuba, Sydkorea, USA och Europa. Internationell mångfald profilerar även tongivande teatrar som Odéon Théâtre de l’Europe, Colline och Paris Théâtre de la Ville, samt mindre scener som Théâtre de la Bastille och förortsteatrarna Amandiers i Nanterre, MC93 i Bobigny och Les Gémeaux i Sceaux.

Flera verk tar i höst upp vad det faktiskt innebär att leva i en värld där vi förväntas omfatta många olika kulturers narrativ och särarter. Robert Wilson och Coco Rosie sätter sig över kolonialismens kulturkrockar genom att spela Rudyard Kiplings Djungelboken som wilsonskt stiliserad musikteater med en mångfärgad trupp. Sydafrikanska Robyn Orlin gör Jean Genets moderna klassiker Les bonnes (Jungfruleken) till ett stycke film/teater om motsättningar mellan ras, kön och klass, med två manliga svarta skådespelare som jungfrurna och en manlig vit aktör som deras husfru. Milo Rau undersöker i projektet Orestes i Mosul med sin belgiska ensemble från NT Gent om det går att sätta upp Orestien i flerspråkigt samarbete med irakier, och om antika grekiska dramer kan ha relevans för situationen i dagens Irak (recension publiceras i Norsk Shakespearetidsskrift 4/2019).

Odysseus i dag

Den brasilianska scenauteuren Christiane Jatahy, som är «artiste associée»på Odéon, prövar för sin del hållbarheten i Homeros snart 3000 år gamla epos Odysséen. Med uppsättningen Le présent qui déborde (Nuet som väller över) kombinerar Jatahy inspelad dokumentärfilm med liveteater, för att reflektera över episoder ur Odysséen. Hon har filmat professionella scenartister i Palestina, Libanon, Grekland, Brasilien och Sydafrika som på grund av konflikter befinner sig i migration eller på flykt. Filmpartierna visas i dialog med skådespelare på scenen och i salongen, som har liknande erfarenheter. Christiane Jatahy försöker med själva formen överbrygga gränser: mellan film och teater, skådespelare och publik, scenens nu och filmens förflutna.

I ett känsligt pusselspel låter hon Homeros text avläsas mot aktörernas personliga upplevelser. Ett exempel är Odysseus idealisering av hemön Ithaca. Flera av de medverkande bär på bilder av sina hemländer som inte längre är aktuella. «Jag är Odysseus», säger de, en efter en, som utgångspunkt för att förstå de större rörelser de dragits med i.

Christiane Jatahy har ett intuitivt sätt att skapa scenkonst, på gott och ont. Hon låter nya infall födas ur en situation, och följer tanken en stund, vilket ger ett levande flöde. Men det skapar tyvärr också en viss intellektuell flyktighet. Det leder till en föreställning som illustrerar verkets titel: Le présent qui déborde, ett evigt, pågående nu som flyter ut och saknar tydlig sammanhållning.

Myter och trauman

Brittisk-bangladeshiske Akram Khan är desto mer fokuserad i sitt senaste verk, Outwitting the Devil (Théâtre de la Ville). I Khans expressiva koreografi förenas gestaltning från klassisk indisk bharata natyam, hiphop och kampkonst, denna gång i berättelsen om en åldrande Gilgamesh som blickar tillbaka på sitt stormiga liv. Sex dansare för in det 4000-åriga sumeriska eposet i ett absolut nutida scenspråk. Det ger perspektiv på människans eviga livskamp inför uppbyggande och nedbrytande utmaningar. Akram Khan kommer snart själv tillbaka på scen i Paris (12-22/12) med sitt påstått sista soloverk, Xenos, där grekisk myt förenas med indisk 1900-talshistoria.

Mytbildning finns också kring modern frihetskamp, och den unga rumänska scenkonstnären Alexandra Badea uppehåller sig i en ny pjäs vid trauman från Algeriets frigörelse från Frankrike i början av 60-talet. Points de non-retour (Quais de Seine) är skriven och iscensatt av Badea för nationalscenen la Colline. Den är intressant eftersom den tar upp mörka episoder av våld mot algeriska frihetskämpar i Frankrike. Alexandra Badea skildrar hur ett fransk-algeriskt par slits isär av att stå på varsin sida i historien. Även om pjäsen är lite väl schematisk belyser den hur svårt det är för den tidigare kolonialmakten och de förut koloniserade att förenas i en gemensam bild av deras samröre och uppbrott från varandra.

En lustfylld universalism

Den klassiska orientaliska sagosamlingen Tusen och en natt nådde västerländska läsare redan på 1700-talet genom en fransk översättning. På 1800-talet kom en ny version av JC Mardrus som dessutom lade till egna sagor i den. På den tiden var orientalismen på modet och européer fascinerades av kalifer, kvinnor i slöjdans, andar i flaskor och flygande mattor. När den unge franske regissören Guillaume Vincent nu gör en sprudlande teatral fest av Mille et une nuits (på Odéon) är det i en tid där ordet kalifat för tankarna till terrorsekten IS och fantasierna kring en stad som Bagdad har mist sitt romantiska skimmer.

42-årige Guillaume Vincent har under ett par års tid grävt i det omfattande stoffet och valt ut berättelser som han iscensatt med sin unga trupp i Compagnie MidiMinuit. Uppsättningen har ett färgstarkt, energiladdat formspråk som slår mellan magisk realism, surrealistiska skräckeffekter och publikfriande gyckelspel. Vincent utgår från Scheherazade som räddar sitt eget och andra ogifta jungfrurs liv genom att berätta historier för en kung som blir så nyfiken på hur de ska fortsätta att han glömmer ta livet av henne. Uppsättningen lyfter fram historier som kraftfullt gestaltar kvinnors förmåga att ta dominans över män.

Ett genomgående tema är tre prinsessor som valt att leva utan män. De vävs samman med andra berättelser som utspelas både i nutidens Europa och i en tidlös, geografiskt ospecificerad sagomiljö. Guillaume Vincent har dessutom lagt till egna episoder, som belyser könsroller i vår tid, rasism och fördomar. Med hjälp av anakronismer, självdistans och humor lyckas ensemblen göra detta till en fresk över samtiden, där gränserna mellan kulturer i öst och väst inte är så distinkta som man ibland tror. Mille et une nuits är faktiskt en hyllning till de fiktioner som håller oss människor samman – genom fantasi och drömmar. Uppsättningen kan ses som en bild för den lustfyllda universalism som präglar Paris teaterutbud i höst.