Ingen satir utan udd

Det är lätt att ställa sig frågan vad ett stycke skrivet i början av 1890-talet kan ha för relevans för oss idag, som handlar om några 14-åringars

Vårløysing

av Frank Wedekind

Översättning Jon Fosse

Bearbetning Miriam Prestøy Lie och Anders Hasmo

Regi Miriam Prestøy Lie

Scenografi og kostym Dordi Strøm

Musik/Ljuddesign Petter Winther och Viljar Løsnegård

Ljus Torkel Skjærven

Koreografi Belinda Braza

Det Norske Teatret, Scene 2, Oslo, 17 januari 2019

upptagenhet av att prestera väl i skolan, sin egen nyvaknade sexualitet och intresse för alla slags könsliga saker, och de vuxnas försök att disciplinera dem med olika uppforstringsmetoder, i både hemmet och i skolan. Tidstypiska förbud och tabun är det gott om i Frank Wedekinds text, som verkar historiskt på oss idag. Sprängkraften har svalnat med åren.

Det Norske Teatrets uppsättning klarar bara delvis att få till relevansen, med inslag av igenkännbar komik i föreställningens första timme. Det tidstypiska blir till något sött som man gärna skrattar åt, som gammaldags sexualmoral. De får störst problem när det kommer till det bottenlösa allvaret och ångesten som stycket visar hos tonåringarna, när de kläms mellan sina begär och ambitioner, och de vuxnas grymma metoder för att bevara status quo.

Samtidssatiriker

Frank Wedekind (1865-1918) och hans dramer ligger så pass långt ifrån vår samtid att de kan betecknas som gammal skola, ‹‹Old School››, och som ändå visar på något som fortfarande är en form av skrivande som känns helt samtida, fortfarande praktiserat, ibland oöverträffat. Det syns framför allt i den rappa, satiriska dialogen, med dess ryckiga och till synes kaotiska lapptäcken och klipp. Wedekind förmår presentera en värld som är större än den aktuella situationen i varje scen, ofta skickligt navigerande i dialoger mellan fler än bara två personer. På det sättet lik en Shakespeare, men politiskt brännbar i beskrivningen av det sociala. Ett viktigt inslag är leken med det som utan betänkligheter sägs rent ut, kontra det man inte så gärna talar om, och som alltså provocerar det tabubelagda och gör det tidsbundet. Överdrifterna i det dramatiska visar en författare som skriver med gott humör.

Att vara före sin tid ligger i korten. Våren vaknar, eller Vårløysing som den heter i denna aktuella uppsättning och i Jon Fosses klara och tydliggörande översättning, tillhör bland de mest framförda av Wedekinds stycken. Det är inte så konstigt. Här finns en expressivitet och en rå, antipoetisk sida, som ligger nära det impulsiva. Personernas benägenhet till att deras tankar rör sig kring sex, eller fysiskt och visuell attraktion och aversion, är påtaglig. En uppsättning som tar tillvara på den sprängkraften och aktualiserar den, istället för att presentera materialet som en gammal hatt, är då önskvärt.

Lättsamt

När Miriam Prestøy Lie och ensemblen lyckas som bäst finns det som sagt en lekfullhet och en lättsam energi i scenerna som känns underhållande, som när Melchior (Christian Ruud Kallum) och Wendla (Sarah Francesca Brænne) möts i skogen under hennes svampplockning. Det är en dum, pastoral scen, med fina teatereffekter i form av svampar som faller ner från taket och en trädstubbe som Melchior kan dra fram över scengolvet och erbjuda en erotisk bädd för dem. Vissa av scenograf och kostymör Dordi Ströms kreationer tas här tillvara på ett utmärkt sätt. Också Moritz (Petter Winther) möte i samma skog med sin gamla väninna Ilse (Anna Ladegaard), som slutat skolan och nu närmast är glädjeflicka och modell åt lokala konstnärer ‹‹in spe››, är en fin scen. Hans självmordsfantasier får sin komiska bredsida genom den påflugna och levnadsglada flickan som plötsligt vill kalla honom tillbaka till livet.

Entydigt

Men det blir obegripligt att Moritz ändå väljer att ta sitt liv, när man inte får någon verklig förståelse för hans skamkänslor inför sexualiteten och vad detta har att göra med hans känsla av att svika sina föräldrar. Det att han inte har klarat tentamen har med upptagenheten av kroppen att göra, vilket utlöser grubblerierna och svårigheterna att lära sig läxor. Föräldrarnas stora krav skapar den riktigt stora ångesten. Här får man inte veta så mycket om det, förrän det är för sent och han skjutit sig.

Att dra ihop scenerna i manus är också att gå för långt i en styrd tolkning. När Melchior först piskar Wendla i slutet av scenen i skogen, på hennes egen begäran, i en slags oskyldig, men sexuell lek med sadomasochistisk smärta (och afrodisiakum – grenen som han använder som piska är en sådan ört) övergår den direkt i en i förhållande till manus senare scen som visar deras ödesdigra samlag. Här är det framvisat som en våldtäkt, illustrativt uppvisat som en lek som vänds till allvar, en manlig sexualitet som plötsligt visar sig vara rå och ohämmad. Då vi alla har sett den typen av scener alltför många gånger förr, mister texten och föreställningen sin farlighet och udd. Mest för att det i pjäsen är ganska oklart om det alls är fråga om en våldtäkt. Wedekind är nämligen smartare än så. Det finns en tvetydighet i först det sado-masochistiska, sedan i både smärtan och glädjen i att ha haft sex för första gången. För att båda två på sitt sätt har pressats till det och för att de samtidigt velat det, med sexualiteten som en skam hängande över dem.

Melchior lägger skulden på sig själv, kallar samlaget för våldtäkt när han sitter på den uppforstringsanstalt han sedan har placerats på. Han är ett problembarn som kastats ut från skolan för att han har skrivit en illustrerad essä om samlag till sin vän Moritz, och tillråga på allt gjort en skolkamrat gravid. Hans ånger kan lika mycket tolkas som en skuld som han har förvärvat, under den tid som gått, på grund av omvärldens påtryckningar.

Är det en komedi – är det en tragedi?

Scenerna i uppsättningen fungerar, istället för att bejaka textens tvetydigheter, som uppvisningar av konsekvensfunktioner i en berättelse. Framför allt är tolkningen inriktad på logik och alltför snäll. Wedekinds borrande i psykologin och de sociala spelen är farligare än så här. Att illustrera en sexuell handling på scenen för att publiken ska uppleva det som en form av varning, ‹‹se vad som händer om det går så här långt!››, upplevs som att skjuta förbi målet. Det blir moraliserande teater. Jag uppfattar aldrig att Wedekind undervisar publiken på detta sätt.

Det finns ett par scener som är helt omgjorda i förhållande till manus och som i originalet är storartade absurdistiska stycken om ritualer som visar människonaturens sämsta sidor. I skolans kollegium där lärarna ska avgöra Melchiors och vännen Moritz framtid, är man mer upptagna av att det drar genom rummets öppna fönster. Sammankomsten avbryts ständigt av att en tjänare hela tiden får gå och öppna och stänga dem. Här är det förvandlat till en summarisk scen där rektor Sonnenstich (Per Schaaning) och tre av de andra aktörerna, anonymiserat klädda i mask och kappa, leder handlingen framåt genom att helt enkelt avfärda Melchiors protester, för att få handlingen att gå vidare. Man dröjer inte vid beskrivningen av de vuxnas självupptagna hantering av ungdomarna, den som hos Wedekind är en avgörande förutsättning för förståelsen av det tragikomiska.

Inte heller är begravningsscenen, när Moritz efter att ha skjutit sig bärs till sista vilan, något annat än en form av naivistiskt teatral ritual. Även här visar i originalmanus de församlade sig från sina sämsta sidor, både skolkamraterna som fortsätter att mobba 14-åringen efter döden, och de vuxna som fortsätter att beskriva hans dåliga karaktär, vid gravens rand. Det är synd på en så bra scen, att den reduceras till en teaterlek.

Inför döden – och resten av livet

Wendla dör på grund av en misslyckad abort, som beordrats av hennes sexualfientliga mor (Nina Woxholdt). När Melchior på rymmen från sin anstalt tagit sin tillflykt till kyrkogården, anklagar han sig först för att vara hennes mördare när han får se hennes grav. Moritz vålnad försöker då locka honom med sig in i döden, genom att ge en vision av den överblick som de döda har över människolivet. En maskerad man, som väl mest av allt företräder vuxenlivet, övertygar istället Melchior om att Moritz ljuger och uppmanar till gå vidare och växa av sin erfarenhet. Han måste befrias från sin skuld och skam och bli en fri människa. Här är rollen Den maskerade mannen en ‹‹voice-over››, en dånande röst som kommer från någonstans bakom publikplatserna. Inte heller detta är så lyckat. Pjäsens avslut i en vision om ett kommande vuxenliv i avbalanserat och stoiskt lugn uppfattar jag som Frank Wedekinds humoristiska lek med de medeltida moraliteter som var på modet i olika melodramer. Regissörers val i arbetet med stora klassiker är inte alltid lätta, men här är vi tillbaka till början: det var detta med samtidsrelevansen? Var tog den vägen?