Välregisserad och välspelad bagatell

Scen och salong är mörklagda när spelet börjar, en ung kvinna, X (Evin Ahmad), och en ung man, Y (Alexander Salzberger), undrar var de befinner

Determinism

Av och i regi av: Mattias Andersson
Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Peruk och mask: Nathalie Pujol
Ljusdesign: Charlie Åström

Dramaten, Lilla scenen, Stockholm

sig. Strax visar det sig att de slagit sönder ett överdimensionerat villafönster och tagit sig in genom glaskrosset. De orangea och gröna jackorna avslöjar dem som förortsbor, liksom det torftiga språket. Det är svårt att veta om deras uppfattning om det rymliga, men ganska ödsliga, hemmet är ironisk eller inte. En bekväm grå soffa anser de vara dyrbar, men den går att ta isär som en IKEA-möbel, väggarna rör sig framåt och demoleras till sist. De egendomliga vaserna och bisarra prydnadsföremålen torde knappast kunna säljas till det värde X och Y föreställer sig. Paret stärker sig med en minimal whiskyslurk och börjar älska bakom soffan.

Mattias Andersson är känd för sina pseudodokumentära texter. The Mental States of Sweden(2013) byggde på autentiska floskler, ofta byråkratspråk. Vad har han då satt ihop nu när han skrivit en pjäs byggd på ren fiktion?

Anderssons drama

Medan Y går ut i köket hittar X diskret nedtonade kläder i en garderob. X har också bytt kläder när han kommer in med måltid och vin. Diktionen är nu en annan, liknande frustrerade överklassungdomars – men språket är lika torftigt. De kallar varandra ”älskling” stup i ett, men Y förstår inte X, som blir allt mer frustrerad. Har tjuvarna bytt identitet eller ägnar de sig åt rollspel?

Frustrationen visar sig handla om viljan att få barn – och en femårig pojke dyker plötsligt upp i rummet. Medan X och barnet går till förskolan, kommer Mary (Thérèse Brunnander), en i början engelsktalande (varför?) kvinna, in med en städvagn. När X och sonen, som visar sig vara hjärnsjuk och inte kan tala, kommer hem är Mary först irriterad, men transformeras sedan till ett slags socialtjänsteman som tar hand om den lille sonen under föräldrarnas protester. Hon får sällskap av den likaledes engelsktalande Bill (Hannes Meidal), som också transformeras gång på gång under kvällens lopp.

Vid ett senare tillfälle bärs möblerna ut, Y har släpats bort likt en brottsling av Bill och X blir utsatt för så kallad otukt av Mary, som vill inviga henne i världens äldsta kvinnoyrke. I några scener blir rollerna ombytta och Mary och Bill förklarar sig egentligen vara identiska med X och Y, i grunden har de samma erfarenheter. En mekanisk röst kommenderar alla in i ett terapeutiskt rörelseprogram. Till sist släcks ljuset och X och Y undrar åter var de är.

Aktörerna gör sitt bästa

Spelglädjen är inte att ta miste på, särskilt i början när tonen i de båda unga aktörernas dialog så hastigt och lustigt växlar. Salzberger har akrobatiska kvaliteter; i slutet bokstavligen klättrar han på väggarna. Ahmad lyckas tonsäkert fånga avgrundsvreden hos en kvinna som blir fråntagen sitt barn. Brunnander och Meidal balanserar skickligt mellan de fiktiva personernas allt mer absurda och skiftande rollframtoningar. Meidal och Salzberger lyckas slåss på ett synnerligen trovärdigt sätt – även om scenen är mildare i föreställningen än i pjäsen.

Men aktörerna kommer dessvärre inte riktigt till sin rätt. Pjäsmaterialet är tunt och vi har ofta sett liknande absurditeter på scenen från Pinter till Schaubühne under Ostermeier. Skillnaden är att i de flesta pjäser nöjer sig författaren med att gestalta något hotfullt eller besynnerligt, exempelvis att man hittar sina egna dubbelgångare i villan när man kommer hem från semestern.

Anderssons anspråk

Hos Andersson är det inte lika enkelt. I programhäftet finns en artikel om Descartes och filosofisk determinism och citat om den fria viljan från Newton, La Place, Jean-Paul Sartre och Nietzsche. Pjäsen får blott sällan kontakt med denna filosofiska problematik. Handlingen visar snarast att våra roller kan växla på ett ganska överraskande sätt och att ett yngre par inte alls känner sig identiskt med ett äldre – i synnerhet när paret påstår att det en gång också tagit sig in i villan genom att slå sönder fönstret. Det innebär att pjäsen svarar på den fråga den ställer – åtminstone på ett vardagspsykologiskt plan. Vad Newton talar om är trots allt ting som föga har med pjäs och iscensättning att göra och determinismfrågan tappar sin udd.

I programhäftet skriver Andersson att vi har svårt att ”förstå en annan människas livsberättelse”, en synpunkt många av oss i publiken nog hört till leda – i synnerhet vad gäller parrelationer. Styckevis hamnar vi därför nära boulevardteatern och dess lek med ytliga och okontroversiella problem. När något allvarligt inträder, exempelvis sonens försvinnande, förs problemet ut ur handlingen.

Anderssons regi

Trots att scenografi och ljussättning präglas av viss tråkighet är regin ytterst professionell. Lekande lätt, som förrförra seklets franska komediförfattare, behärskar Andersson de överraskande entréernas och sortiernas konst. Föreställningen blir hisnande underhållande när den väl valda rekvisitan med krukor, hornförsedda djurhuvuden och en ful grå kaktusskulptur bärs ut tillsammans med delar av soffan. Man kan också skratta åt de många klädbytena och valet av outfit i de olika scenerna.

En afton på Dramatens Lilla scen är inte förspilld – för den som är nöjd med en välspelad pjäsbagatell. Mattias Andersson är en utmärkt iakttagare av svensk samtid och ingen vill väl avkräva hans iscensättning filosofihistorisk fördjupning. Däremot vore det inte fel med distansering och ett perspektiv på svenska vanligheter och lustigheter som kunde leda till ny insikt. (Publisert 20.01.2020)

Se også intervju med Mattias Andersson i Norsk Shakespearetidsskrift. nummer 4 2019. red. anm.