En glädjens dag

Transportsträckorna är tydliga hos Samuel Beckett. Här finns hans eleganta, torra humor, med distanseringar som driver med formen,

Lykkedager

Av Samuel Beckett

Översättning: Øyvind Berg

Regi: Anne-Karen Hytten

Scenografi & kostymdesign: Milja Salovaara

Ljusdesign: Simon Bennison

Ljuddesign: Nils Wingerei

Mask: Ida Kristine Høgbakk

Nationaltheatret, Hovedscenen, sett 15 februari

kommentarerna kring själva skrivandet, eller kritiken av själva teaterhandlingen. Texten som inte räcker till och aldrig helt fångar det som texten verkligen kunde ha sagt. Detta ska förvaltas och göras något av påscenen. Vad som kan uppfattas som depressivt i hans romaner och pjäser måste kontras med ett sabla gott humör. Det är livsglädje i svartsynen. Det tomma, bittra och nådeslösa skrattet mot det uppsluppna, lättade och befriade.

Du gamle moder jord, som kveler alle

Den här uppsättningen har inte fallit för frestelsen att försöka anpassa Beckett till att bli en samtidskommentar. Inte heller känns den antikverad, som en lämning från efterkrigsdepressionen, som driver med efterkrigsoptimismen (läs: amerikaniseringen av Europa). Det som hans pjäser nästan alltid annars har en doft av när de framförs, tidsbundna som de är till 1940- och 1950-talen. Som filosofen Theodor W. Adornos uttalande om att efter Auschwitz kan ingen diktning längre vara möjlig. Det har ju visat sig att Adorno hade fel, Becketts skratt kan ännu höras, och Becketts texter är, om de hanteras rätt, det vill säga med investering av personlighet, så kan det bli fantastisk teater.

Anne Krigsvoll som Winnie och Kim Haugen som Willie har detta förhållande till materialet. Det är både distanserat, personligt och lätt. Uppdaterad är humorn, som förmedlas livs levande. Säkerligen har det en del att göra med Øyvind Bergs friska översättning. Lättheten som de spelar detta med behövs, då Becketts textliga tirader annars riskerar att sluka allt. Regissören Anne-Karen Hytten är en klok väljare av ton, till synes utan någon stor respekt till dramatikern. Det är också lekfullt och inbjudande gjort för publiken: genom att dela ut små teaterkikare i boxar, kan den studera detaljarbetet. Och det fungerar fantastiskt bra. Scenen är ju så stor och människorna är ju så små.

Paradoxalt nog förhåller sig Anne Krigsvoll och hennes motspelare fritt till materialet, trots att hon sitter fast i sin hög, först upp till midjan, och sedan upp till halsen, för att inte tala om att sitta fast i Becketts detaljerade instruktioner. Det här är ingen lätt pjäs att lyfta upp i höjden. Återigen: den är bergfast förankrad i scengolvet, som texten så att säga i Winnies tankar leker med att kunna flyga bort från. Krigsvolls replikföring är exakt. När Winnie refererar till detta med att få en text att svinga sig upp till höga höjder, så är det hennes bröst hon försöker visualisera för sin man Willie, för att få en reaktion. Är han så halvdöd att han inte ens reagerar på denna konkreta litteratur? Eller har han helt förgapat sig i sina erotiska postkort? Det igenkännbara i parförhållandets situation gör pjäsen till en folklig komedi, och balansgången är hårfin.

Tortyren att inte få sova, levande begravd.

Mardrömsscenariot har med andra ord drag av underhållningsteater. Willie skrattar, gott och länge, åt något som Winnie säger. Det är själva poängen att han skrattar, men skrattet är tomt. Det är det som är deras förhållande. Anspelningarna på sex, eller ett förflutet där de verkligen kunde njuta varandras sällskap, har omöjligheten inbyggd i sig från början. De är ‹‹stuck››. Som ett Music-hallpar som slutat att berätta vitsar för varandra, och som slutat att sjunga sånger. Winnie försöker, med Franz Léhars uppsluppna Gladaänkan. Hon försöker också att be, men misslyckas. Hennes parasoll börjar brinna, hon kastar den ifrån sig, hon gör toalett. Hon vaknar ständigt av en ilsken klockringning när hon faller i sömn. Hon skriker rätt ut, inte heller det leder till en reaktion. Men komiskt, det är det. Publiken lyssnar uppmärksamt och spänt i den fullsatta salen.

När Willie i slutet sträcker sig efter Winnies ansikte eller hennes revolver, som hon nu helt begravd till halsen bara kan se på, får vi inte veta vad han är ute efter. Självmord eller kärlek? Det är tvetydigt, och ska så vara. Som med I väntan på Godot sade Beckett att han hade skrivit det om han vetat det själv.

Stor scen, stor teater, stor komik

Det är anmärkningsvärt att det är på Nationaltheatrets stora scen som Lykkedager spelas. Det skapar rymd åt pjäsen. Annars brukar ju sådana här monologer spelas på mindre scener. Men Beckett är så stor att det kräver rymd, eftersom det inte är några kammarspel han skrev. Hans fullängdare är svar på Shakespearetraditionen, eller den bullrande privatteatern. Han ska spelas på stor scen, punkt slut.
Om Beckett tillsammans med Eugene Ionesco och flera andra representerade den textbaserade antiteatern på 1950-talet och var en reaktion mot så mycket av samtidens dumheter, liksom att hans litteratur var en resa inåt i minneslitteraturen, en attack mot nyromantisering och även mot underhållningslitteratur som flykt, så är denna uppsättning ett prov på hur man kan använda honom som uttryck för en form av paradoxal värme och integritet. Det finns helt enkelt något generöst i denna klassikertolkning. I överförd betydelse med tanke på pjäsen visas en stor värdighet hos Winnie. Anne Krigsvoll skänker henne detta. Som alla bra skådespelare försvarar hon sin roll.

Det är vad en nationalscen ska göra när den gör en klassiker. Den gör jobbet. (Publisert 17.02.2020)