Familjen Frankrike i folkligt uppror

En av teaterns främsta egenskaper är att den inte kan låta bli att vara absolut samtida. Scenens kroppar, tonfall, gester och attityder väver per

ARBEIDERKLASSEN I SAMTIDSTEATRET

Hvor finner vi moderne arbeiderklasse-skildringer i samtidsteatret? I en serie tekster undersøker vi arbeiderklassefortellinger på scenen i dag. Tdiligere bidrag: Mariken Lauvstad om Edouard Louis’ «Kven drap far min?» (publisert 19.11.2019 og i NST nummer 4 2019) og «Acceleration» etter Emil Boss’ diktsamling, på Teater Tribunalen, Stockholm (Publisert

automatik in det samhälle som omger en föreställning. Danska Mungo Park har därutöver en konstnärlig profil, formulerad i en Grundlov, som kräver att deras uppsättningar ska baseras på «iagttagelser i den virkelige verden», berätta «globale historier med lokal relevans» och skapas i processer av «grundig research og forførende teaterleg». Detta uppfylls på alla plan med deras nya uppsättning, De hovedløse.

Pjäsen, skriven av Nanna Tüchsen, beskriver utvecklingen av de gula västarnas proteströrelse i Frankrike sedan november 2018. Mungo Parks ensemble och konstnärliga team har i flera omgångar det senaste året varit i Frankrike och följt med personer som är eller var engagerade i demonstrationer och aktioner. Deras omfattande stoff har på ett intelligent sätt kokats ner till en nyanserad berättelse om en familj, som vi kan kalla familjen Frankrike. I förlängningen kunde detta också handla om familjen Danmark.

För det som skildras i De hovedløse är en arbetarklass och lägre medelklass som står med en känsla av vanmakt inför vår tids politiska och sociala utveckling. De arbetar långa dagar och gör rätt för sig med skatt och konsumtion, men ändå upplever de att de stora besluten i samhället på något sätt glider ifrån dem. De får ett förminskat handlingsutrymme.

Protest mot klimatskatt

De hovedløse

Text: Nanna Tüchsen

Regi: Johan Sarauw, Anna Malzer

Scenografi: Frederikke Dalum

Ljuddesign: Nanna Schleimann

Medverkande: Henrik Prip, Malin Rømer Brolin-Tani, Kasper Dalsgaard och Jonas Munck Hansen

Mungo Park/Teater Republique, Köpenhamn

12 fberuari 2020

Just denna situation var ju den utlösande faktorn till de gula västarnas uppror. Regeringen Macron ville möta nya klimatmål och beslutade att höja skatten på fossila drivmedel. Detta var oacceptabelt för miljoner av fransmän, som på grund av gentrifiering och dyrare bostäder har tvingats bosätta sig utanför stadskärnor men kör bil till jobbet. De tog på sig gula reflexvästar – sådana som alla måste ha i bilen – och började blockera rondeller samt demonstrera på lördagar över hela Frankrike.

Här i De hovedløse följer vi den unga, ensamstående trebarnsmamman Manon (Malin Rømer Brolin-Tani) som är undersköterska i hemtjänsten, hennes bror Marcel (Kasper Dalsgaard) som arbetar på Burger King, deras bror Philippe (Jonas Munck Hansen) som är polis, och syskonens pensionerade pappa Bernard (Henrik Prip). Manon skulle aldrig ha råd att bo i Paris, där hon arbetar, så hon kör bil och engagerar sig tidigt i den folkliga protesten mot extra bränsleskatt. Marcel, som är en hygglig ung man, lågutbildad men frustrerad av att bli hunsad av sin mellanchef, blir intresserad av att hänga med på demonstration. «Måste man kunna något, ha läst något, för att vara med?», frågar han sin syster. Nej, det behövs inte, är svaret.

Polisbrodern engageras förstås i att hålla ordning på demonstrationerna som snart blir allt mer ostyriga och våldsamma. Och pappan, som sympatiserar med gula västarna utifrån ett klassiskt underdogperspektiv, är nostalgisk för de Gaulle – «den sista riktige presidenten» – och känner svagt förtroende för de nya eliterna.

Brechtiansk distans

Mot en hel fondvägg av löpande video med dokumentära scener från vägspärrar, kravaller och urbana miljöer följer vi familjens väg genom detta politiska drama 2019. Manon tar steget vidare från gatornas protester och ställer upp i valet till Europaparlamentet, för att formulera de gula västarnas behov i politiska termer. Hon kallas förrädare av sina kamrater, utsätts för dödshot och hat via sociala media från andra i rörelsen. De anser att hon låter sig köpas av makthavarnas språk. Samtidigt är Manon stolt över att bli intervjuad i tv och vill tänka framåt. Hennes bror Marcel vet inte riktigt vad han vill, han känner att det är spännande att vara med och slåss i en gruppgemenskap.

Det är just denna problematik, att gula västarna haft så svårt att enas kring visioner och politiska talespersoner ur de egna leden, som gör att de hånfullt har kallats för «huvudlösa». Därifrån kommer den ironiska titeln på denna pjäs, som samtidigt lyfter fram det relevanta i deras månghövdade uppror. Även polisen Philippe sympatiserar i grunden med de gula västarnas åsikter, men drabbas av utmattning efter ändlösa lördagar av upplopp, förstörelse och våld. I en stark scen talar han om de tiotals poliser som under året begår självmord.

Det smarta regigreppet av Johan Sarauw och Mungo Parks konstnärliga ledare Anna Malzer är att de presenterar ett rappt och engagerande familjedrama, samtidigt som de skapar brechtiansk distans. Familjen framträder nämligen ur en ramberättelse, där en uttråkad Marie-Antoinette och hennes betjänt vill leka rollspel och iscensättas som vanligt folk med hjälp av två konstnärer. Skådespelarna hoppar in och ut i sina rollfigurer, talar om dem i tredje person, håller monologer om deras tankar och drivkrafter. Rollspelet belyser hur de alla är beroende av varandra i samhället: pensionären, polisen och undersköterskan behöver de arbetande skattebetalarna, den unge mannen behöver kunder som äter snabbmat, och han är samtidigt del av en global affärsrörelse. Pappan och Marcel bor dessutom i Philippes lilla hus, så det är hans polislön som subventionerar deras vardag.

Förändrad politisk dialog

Över dem alla finns en elit, här framställd i karikatyren av 1700-talsdrottningen, som aningslöst tror att ledarskiktet aldrig kan avsättas. Men vi lever i en tid där den politiska dialogen utmanas av hot och rått symbolspråk: de gula västarnas demonstrationer har kantats av teckningar på giljotiner där framför allt president Macron placerats. Mitt i denna brokiga, bullriga massa finns samtidigt helt vanliga medborgare som bara önskar att deras månadslön ska räcka till ett anständigt, «normalt» liv. De hovedlöse ger kropp och röst åt denna folkliga majoritet, som i möten med gula västar samlades i en förnyad tro på kollektivets kraft. Kanske blir de som vanligt överröstade av andra, starkare aktörer. Eller också har de lagt grunden till en verklig förändring i det politiska landskapet. (Publisert 20. februar 2020)