Recirkulerat identitets-byggande

Å klore seg fast visas på Scene Øst, Hålogaland Teaters mindre scen, och även om rummet är intimt ger scenrummetsutformning associationer till

Å klore seg fast

Regi / koreografi: Simone Grøtte

Dansare: Trine Lise Moe, Ingvild Krogstad, Karianne Andreassen

Scenografi: Mari Lotherington

Komponist: Herman Rundberg

Kostymer: Simone Grøtte, Mari Lotherington

Lysdesign: Torbjørn Thrane Sandnes

Lyddesign: Herman Rundberg

Maskedesign: Ole Elias Høve

Vokal: Kristian Kristensen, Mari Boine

Musikere: Arktisk Filharmoni, Herman Rundberg og Kristian Olstad

Hålogaland Teater, Scene Øst, 23. januar - 8. februar. Turné til 15. februar 2020

vidsträckt arktisk miljö. Den vita backdroppen i oregelbundet snitt och med grov struktur för tankarna till både snölandskap och tät dimma. På golvet står två tygkupor som påminner om tält eller kåtor. Framför den ena står en äldre radio som känns igen från tidigare verk av Grøtte. Kanske är det tänkt som en signatur, men där radion var tidsriktig i köket i Mannen som stoppet Hurtigruta och under krigsslutet i Glemt, så känns den här malplacerad. Titeln Å klore seg fast beskriver en handling som varken signalerar naturromantik, eller pekar mot den andra änden av nordnorska klichéskalan, det passivt uthärdande «vi står han av». Att klore seg fast är att vilja och att insistera, men frågan är om verket lever upp till sin titel. Det visar sig snart att radion gett tydlig hint om vad som ska komma, för Å klore seg fast handlar mer om nostalgi än om en samtida nordnorsk identitet. Liksom i tidigare verk av Grøtte varvas danssekvenser med inspelade röster som strömmar ut från olika rekvisita. Texterna präglas av väder och vind; det är den fantastiska midnattssolen, den tunga mörkertiden, lukten av havet och det komiska med ullstrumpbyxor på sjuttonde maj. Det förmedlas minnen som till stor del är från äldre tider. Det är minnen från kriget och en svunnen ungdom när man orkade gå på långa turer, eller det är en yngre generations minnen av äldre släktingar som ror, lagar bålkaffe och syltar nyplockade hjortron. I och med detta målar föreställningen upp en nordnorsk identitet som bärs fram av ett ganska snävt vi. I Nordnorge existerar många livshistorier utan hjortronplockning och roddturer i barndomen, men de representeras inte. Invändningen handlar mindre om krav på politiskt korrekt representation av samhällets mångfald, men mer om att framställningen ger en osann bild av nordlänningen idag.

På resa genom den moderna danshistorien

Det koreografiska uttrycket rör sig fram och tillbaka på en dansens tidslinje. Det är hint av 90-talets fysiska teater i en precis och finurlig sekvens där bålkaffet tillbereds med stapling av ved och framdukning av koppar, kanna och salt. Tematiskt tangerar föreställningen Stellaris DansTeaters 80- och 90-tal, genom gestaltningen av folket och naturen här nord. När också de starkaste känslorna förmedlas genom stilrena och unisona sekvenser är det som att dansen befinner sig mitt i sitt moderna 1900-tal, det är något Martha Grahamskt över de danstekniskt kontrollerade känslouttrycken. Också delarna när dansarna går varandra i möte i kontakt- och lyftsekvenser pekar mot en estetik innan 70-talets releaseteknik och kontaktimprovisation satte sin prägel på den sceniska dansen med nya förhållningssätt till balans, gravitation och anatomi. Dansarna möter aldrig helt varandras kroppar, de är mer verktyg de använder för att komma vidare i koreografin. Mötet mellan dem mer manifesteras än faktiskt äger rum, till exempel när statiskt rundade armar runt en meddansares överkropp snarare symboliserar en omfamning, istället för att vara eller förmedla upplevelsen av en omfamning. Tidvis tar uttrycket en sväng inom de romantiska baletternas symboliserande formspråk, som när dansarna lägger huvudet lätt på sned med långa eleganta halsar och ett framsträckt öra så att också publiken på de övre balkongerna, om sådana hade funnits i salen, hade uppfattat att nu ska det lyssnas på ett till textinslag. Materialet är fysiskt krävande, dansarna jobbar hårt och på god teknisk nivå. Men det är som att dansen saknar kroppslighet, detta är steg i rörelse mer än det är kroppar i rörelse. Mycket av rörelsematerialet är igenkännbart för den med dansbakgrund - lunges, slides över golvet och armrörelser som leder rörelsen in i nästa sekvens är igenkännligt från undervisning i både modern och samtida dans - något som gör att det tidvis känns mer som dansklassmaterial än scenisk koreografi. Dansen rör sig i stort sett i samma hållna dynamik och moderata tempo genom stycket, den filmiska musiken med smäktande stråkar och insisterande slagverk underbygger genomgående koreografin och dess tydliga fraser. Det hela är snyggt och polerat, och får därför svårt att verkligen gripa tag eller engagera.

Vem är vi?

Koreografen själv är en av rösterna som dyker upp på inspelningarna. Hon pratar om att växa upp på en liten plats utan dansmöjligheter, att till följd av detta tvingas flytta hemifrån allt för tidigt, och att vara sämst i klassen som den enda självlärda. Det framstår något melodramatiskt i sammanhanget, men det är fint att tematiken här rör sig in i det specifika och individuella. Det blir också en fin framgångssaga, när man som publik sitter i nästan full sal på landsdelens största institution för scenkonst och ser verk av koreograf som en gång själv alltså var en danselev med dåliga förutsättningar. Mot slutet rör sig textrösterna in på relationen till syd, som här ska förstås som maktens säte. Förhållandet som beskrivs bygger på en oförståelse utifrån som skapar en gemenskapskänsla inåt. Att makthavarna och deras beslut inte tar hänsyn till lokala förutsättningar är igenkännligt och reellt för många i nord. Men när texten såsar ihop ett politiskt vi-mot-dem-tänkande, med en upplevd vi-gemenskap som underförstått bara omfattar de med flera generationers rötter i den nordnorska jorden, blir det problematiskt. Om resonemanget hade översätts till att handla om nationella gränser istället för regionala, hade det fort blivit obehagligt. Det sätter fingret på att en behandling av något så komplext som identitet kräver hög reflektionsnivå och väldigt god balans för att inte trampa fel, kanske särskilt när utgångspunkten är geografisk tillhörighet. Att man här kliver lite snett handlar antagligen mest om att man upprepar den invanda historien om nord, barriärerna som byggs och associationerna det väcker är med största sannolikhet inte gjorda med intention. Det gör det kanske extra tydligt att berättelsen om livet i nord behöver en uppdatering och en uppfriskning. (Publisert 08.02.2020)