Suzanne Osten förvandlar ålderstigen tragedi till feministisk teaterfest

Renässansklädda aktörer och aktriser hälsar oss välkomna i foajén och i salongen imponeras vi av scenens i blomstermönster målade bakre vägg i

Furstinnan av Amalfi

Av: John Webster

Översättning och bearbetning: Per Lysander

Regi: Suzanne Osten

Scenografi och kostym: Anna Heymowska

Peruk och mask: Mimmi Lindell, Peter Westerberg

Ljus: Torkel Blomkvist

Koreografi: Rasmus Ölme

Musik: Niki & The Dove, Per Tjernberg

Slagverk: Anna Lund, Åke Eriksson

Ljud: Daniel Rejmer

Dramaten, Stora scenen. Premiär: 29 februari 2020

två våningar med balkong, gallerier, fönster och dörrar genom vilka tjänstefolk skymtar, tittar ut och försvinner. En vitklädd trashank (Razmus Nyström) på jakt efter uppdrag gör entré och klagar på att alla rollerna är besatta. Han finns inte i pjäsen, men har tillagts av regin, döpts till Ombra och fått överta repliker. Ibland får han som stand in gestalta smärta och avsky när andra får örfilar eller spottas på. Kostymerna (av Anna Heymowska) är lyxigt historiska som på nuvarande The Globe i London eller i Zeffirellis och Viscontis filmer. Sidenet lyser rött (oftast), blått eller svart, men dräkterna har här överdrifter, skåror och besynnerliga detaljer. Vi är i fantasins land, i teaterns – en teater som ihärdigt söker kontakt med oss.

Suzanne Osten, centralgestalt inom svensk teater sedan närmare femtio år, regisserar för första gången på Dramatens stora scen. Hennes verkstad var i många Unga Klara. Ena sidan hos Osten, låt oss kalla den norénsk, vetter mot existentiella villkor och psykoanalys, andra sidan är det teatrala upptågets med rötter i barnteater och idéer om commedia dell’arte, ofta med en queer biton. Pjäsvalet tycks vara sekundärt: Jevreinov? Marlowe? Tsvetajeva? Glada änkan? Denna gång har marknadshjulet stannat på renässansförfattaren John Websters pjäs The Duchess of Malfi, som hade premiär på inomhusscenen Blackfriars i London 1613/14, eftersom The Globe brunnit ned sedan halmtaket tagit eld under en föreställning av Shakespeares Henry VIII.

Aftonens pjäs – Furstinnan av Amalfi

Storyn är hämtad från en novell av Matteo Bandello, som också skrev förlagan till Romeo och Julia, och kretsar runt en arvstvist. Furst Ferdinand av Kalabrien och hans bror kardinalen vill förhindra att deras syster, hertiginnan av Amalfi, som blivit änka, gifter om sig, eftersom de vill ärva henne. Hon förälskar sig i sin förvaltare Antonio, gifter sig i lönn, får barn och stryps på brödernas initiativ. I slutet har Webster lagt till en hel serie hämndmotiverade mord, och dessutom några scener med vansinniga, för att skapa en rejäl «revenge tragedy» i tidens anda. Hans samtida kolleger uppskattade verket, som i senare sekler blott var ett forskningsobjekt för litteraturhistoriker. Peggy Ashcroft och John Guilgud gav det nytt liv efter andra världskriget och så sent som 2014 spelades det på nya The Globe.

Aktörer ramla pladast och slår volter

Kristina Törnqvist, som spelar hovmannen Delio med gitarr på ryggen, är den som överlever pjäsens blodbad och också hon/han förmedlar handlingen till oss, fastän mera eftertänksamt än den sprallige Ombra. Den fantasifulla koreografin är inspirerad av hovdans och ibland brister man ut i sång. Aktörer ramlar utstuderat pladask, slår volter och kullerbyttor eller far fram som trasor på golvet. Inte en sekund är stum eller statisk i detta äventyr, inte för ett ögonblick missar iscensättningen kontakten med oss i salongen. Två musikanter, länge klädda i svart munkkåpa, precis som Döden, rytmiserar med trummor och slagverk. Vi blir barn på nytt, «Ostenbarn».

Furstinnan, älskarinnan och kammarjungfrun

Bäst lyckas Osten med kvinnorollerna. Furstinnan, uppenbarligen Ostens identifikationsfigur, spelas med stil och elegans av Maia Hansson Bergqvist i lysande rött siden. Från distanserad cynisk aristokratisk suveränitet stiger hon ned till förtvivlan i fjärde akt när hon i vit särk stryps på scenen. Elin Klinga, som kardinalens älskarinna Julia, behärskar scenen i ett sublimt moment i kyrkan när hennes älskare avsäger sig sitt religiösa uppdrag. Siri Hamari tolkar den knubbiga kammarpigan Cariola som en kärlekskrank sängkamrat till furstinnan som gärna tränger sig mellan de båda älskande i en kyss. Rent farsartad är hennes dödsscen när hon likt ett yrt höns springer runt på scenen och misslyckas i försöket att slippa dela furstinnans öde att strypas.

Mannen – en fåfäng och härsklysten varelse

Den psykologiska realismen var inte uppfunnen på Websters tid; hos Shakespeare har många icke utan framgång skjutit in den efteråt, men i Websters pjäser vore det omöjligt. Aktörerna tolkar inte – de spelar ut. Vad gäller Ferdinand, furstinnans tvillingbror, spelas han med överdriven ironi av Hamadi Khemiri. Replikerna faller oinspirerat entydigt och narcissismen är uppskruvad till löjlighet. Rollfigurens hämndlystnad blir därmed bara lek och den i pjäsen finansiellt motiverade upptagenheten av systerns dygd något att skratta åt. Hans dyrbara röda siden, självfixerade åtbörder och långa blonda hår gör honom till en kliché i en fars. Kanske är det meningen? Absolut inte meningen är det att Antonio, klädd i blått och försedd med mörk hårman, skall vara så oansenligt blek och tala med så svag röst som här. Hur skulle en sådan figur kunna göra en italiensk klassresa? Kardinalen, givetvis också i rött siden, saknar dessvärre helt den pondus rollen kräver.

Bosola är adelsman och intrigör; i föreställningen är Simon Norrthon vitklädd och mera dold, ibland dubblerad av Ombra. Rollen blir inte lika dominant som i pjäsen, men Norrthon, som ofta samarbetat med Osten, tolkar Bosolas ilska som sviken lönnmördare och bedragare med en naturlig upprördhet som står i kontrast till furst Ferdinands falska koketteri. Rollen får därmed kraft, om än på ett annat sätt än det förväntade.

Vi är på teatern och sista akt blir våldsam

Ständigt påminns vi om att vi är på teatern, vid ett tillfälle också om att texten innehåller grötrim. Webster var för övrigt duktig på att återanvända andras formuleringar – inför Dramatenpremiären välöversatta av Per Lysander. De båda sidorna på kulissen har fallit när vi är i Rom (senare i kardinalens rum, ännu senare i fängelset). Scenrummet är ett fyrkantigt hus mitt på vridscenen, där nycklar utlånas och aktörer spionerar på varandra och Julia bjuder ut sina tjänster. I sista akt är scenen kal och de nu gråvita gestalterna krälar på vridscenen när de berövar varandra livet med en överlevande Delio stående i mitten.

Vansinne? och månlandning

Osten har en speciell fallenhet för vansinnesscener som liknar medeltida flagellanttåg med svartklädda gestalter och ett sprattlande skelett. Trots att det inte är Halloween. År inte Webster, i det civila sysselsatt med ett transportföretag, galen när han skriver? Visserligen är barocken, också i kung Jacobs England, besatt av livets förgänglighet och dödens allmakt. Men hela fyra extra expressmord i sista akt? Kanske är Osten ännu galnare? När Antonios son står som framtidshopp på scenen låter hon tre månfärdsastronauter segla ned på golvet. Blott regissören vet varför. Men Ostens eventuella galenskap är nödvändig i det svenska av mainstream präglade teaterlivet. Må hon regissera i femtio år till! (Publisert 02.03.2020).