Hyperions politiska vinterresa

Nu när Schaubühne i Berlin visar sina klassiska produkttoner digitalt tydliggörs perspektiv på tidens gång och teaterns utveckling. Vad såg jag då och vad ser jag nu? Särskilt uppenbart blev det när Klaus Michael Grübers Winterreise im Olympiastadion från december 1977 visades. Den gången satt vi, 800 personer, de flesta av oss märkbart unga, på Berlinolympiadens propagandastadion från 1936, en arena med 87. 000 platser. Endast åtta kvällar uppfördes verket (sådant kallas idag «event”). I köld och blåst frös vi, trots de yllefiltar som lånats ut till oss. Vätskan i våra medhavda termos ar, en brygd av te och rom som skulle få nordiskt teaterfolk att sätta i halsen, lindrade något.

Antonio Recalcatis scenbild

På stadions ena kortsida fanns ett riktigt fotbollsmål, i den andra stod en kopia av den kvarblivna ruinväggen av Anhalter Bahnhof på Stresemannstraße, med en korvkiosk vid sidan. Stora entrén täcktes av ett berg av flyttkartonger. En krigskyrkogård med täta vita kors och cypresser hade uppbyggts på läktaren mittemot oss. Särskilt gåtfull var en antik ryttarstaty i pappliknande material. Fyra tält syntes på gräsmattan och associerade till flyktingläger. Rök ringlade sig upp från enstaka eldar. Två kolsvarta tystgående jeepar var försedda med kraftigt lyse. I vinden vajade de olympiska fanorna och den olympiska elden lyste mot den mörka himlen.

Löparen

Aktörerna verkade små som myggor på det väldiga avståndet. På löparbanans kolstybb rusade Hyperion (Willem Menne), en vandrare genom natten, i blå kostym med ett rött pannband runt den cendréfärgade hårmanen. Kvällen borde vara hans, men våra blickar riktades också mot åtta idrottsmän som hoppade stavhopp eller sparkade fotboll. Sju tyska stadsluffare bråkade vid korvkiosken och fyra män satt i tälten. Men vår upplevelse styrdes främst av den neonskylt som vanligen visar resultat, men denna decemberkväll blinkade fram Hölderlincitat. Texten hämtades från diktarens själfulla brevromanHyperion oder Der Eremit in Griechenland (1797, 1799), men det var inte fråga om en romanadaption utan om en fragmentsamling med utopiska ord om en ny värld där allt vore annorlunda. Menne själv lät replikerna falla med strävt patos och djup inlevelse, Libgart Schwartz var introvert och sökande när hon med sin kärntniska accent tolkade de vackra ord om kärlekens utopiska möjlighet till gemenskap som Hölderlin lagt i Diotimas, Hyperions älskades, mun. Andra aktörer stammade överraskade de ord de fann på vita pappersark: «Attika», «oändlig»,«blåklint» etc. I tältet både skrev man maskin och reciterade.

1970-talets Hölderlin

Friedrich Hölderlin, som framstod som tyska språkets främste skald, togs i anspråk av många på 1970-talet; vänsterradikala författare, existentialfilosofer, språkexperimenterande lyriker och akademiska textuttolkare projicerade gärna egna idéer på hans texter. Det unika med Grüber, mystikern bland dåtidens tyska regissörer, var att han i stället öppnade Hölderlin för oss som totalt främmande. Medan Hölderlin själv hämtade ideologisk och politisk kraft ur de gamla grekernas skrifter (han översatte Sofokles), förblev hans egen relation till detta olympiska ingenmansland gåtfull.

Mennes Hyperion kan se sig fastna i en andlig sump, eller under ett kistlock. Hans fosterland har förlorat sin storhet och andlighet och hamnat i misär. Mot dem som vill göra samhället till en moralisk uppfostringsanstalt är han hånfull. På dem som använder rövarmetoder för att förverkliga hans paradis, hans elysium, är han djupt besviken. Bättre är att vara ett bi än att yla bland vargarna! Det enda han säkert vet är att han jagas av makten; jeeparna med brutala lyktor förföljer honom till sist. Stadion är inte bara Hitlers, utan också stadion i Chile efter militärkuppen 1973; «Winterreise» är också ett smeknamn på en polisåtgärd under terroristspaningarna. Vart tar man vägen i en stat som förföljer sina egna medborgare? Löparen blir vårt alter ego i en ond värld.

Decennier senare

Decennier senare när en filmatisering av den legendariska uppsättningen visas får den en annan karaktär för de flesta av oss. Vi slipper frysa i iskall vinterblåst vid vår datorskärm och de 7.900 tomma platserna på Olympiastadion märks knappt. (En nackdel är förstås att vi förlorar blicken över hela arenan, en annan att föreställningen kortats.) Ett äventyr för ögat är att i närbild följa Mennes lopp över kolstybben, hans seniga kropp, hans andning, röken från hans andedräkt. Han springer i ilfart, välter hinder, ramlar runt i kartongberget, lyckas till sist hoppa över ett hinder, går på alla fyra för att få kontakt med gräset/jorden och rusar efter loppet runt på fotbollsplanen i jublande lätthet. Allra sist skjuter han en vagn framför sig och jeeparna sätter fart. Tanken ligger nära att Mennes fysiska kamp i detalj avbildar åskådarens egen intellektuella.

Grübers detaljarbete med talrika samtidsreferenser framgår mera. På affischer syns efterlysningar av medlemmar av Röda Arméfraktionen – en och en halv månad innan hade Ensslin, Baader och Raspe avlidit i fängelset Stammheim. Mord eller självmord? Ingen visste. Inte heller Grüber. Men statsvåldet kvarblev.

Idag är Tyskland återförenat sedan trettio år och Merkels stat är en human socialstat, inte ett återupplivat fascistvälde. Kommersialismen har även avtrubbat de radikala. Det yttre hotet kommer i vart fall inte från västeuropeiska regeringschefer. Mera än aggressionerna vid korvkiosken framträder en annan scen som nyckelscen. Hölderlin sökte det autentiska och ville att allt skulle bli annorlunda, även människornas förhållande till varandra. Mennes Hyperion klagar innerligt inför några östeuropeiska babusjkor att våra diktare är diktare, inte människor, att våra präster är präster, inte människor. Babusjkorna tar fram en klase druvor (vinguden Dionysos frukt) och bjuder honom med uppriktig värme. I datorernas, robotarnas och den artificiella intelligensens värld tycks Hyperions vädjan om mänsklighet mer befogad än någonsin – trots att dåtidens tendenser till polisstat förpassats till historien.

En annan sak är att de täta referenserna hos Grüber, som levde mellan 1941 och 2008, kan te sig svåra att uppfatta för sentida generationer, vilka inte lika akut påverkats av krigets nationalsocialism och efterkrigstidens ideologiska ängslighet.

Eldens, luftens och vattnets teater

Grübers teater är en teater av eld, luft och vatten, ljus och mörker. Allt skall bli annorlunda, men hur? Hyperion lovprisar ljuset, solen, luften och beklagar vår lott att aldrig få vila, utan falla som vatten från klippa till klippa ned i det ovissa. Gudarnas värld är inte vår. Det är de som vandrar däruppe i ljuset, inte vi.

Vid föreställningens slut tänder en aktör eld på ryttarstatyn. Papperet brinner upp och blottar ett stålskelett. Kanske en bild för omöjligheten att återvända till antikens Grekland? Några rader ur Hölderlins dikt «Brod und Wein» lyser över stadion (eller på vår dataskärm). Sällan har ordet «tystnad» känts mer befogat i detta vårt val mellan det torftigt likgiltiga och det saliga, det för oss omöjliga, det som blott är gudarnas. (Publisert 26.04.2020)