Orestien – Kraftprovet

Vi åskådare sitter på golvet (bänkarna är borta) på Schaubühne am Halleschen Ufer när plötsligt en kör av gråklädda äldre lärde smyger in med böcker i handen. Högt och ljudligt läser männen de inledande körpartierna i Aiskhylos Agamemnon, första delen av Orestien. De förkroppsligar 1800-talets sökande efter det grekiska – i filosofi, i arkeologi, i konsthistoria, i litteratur. Det hade börjat med Winckelmanns tankar om ädel enkelhet och stilla storhet, Goethes antikstudium inför Ifigenia och Faust II – att söka Grekland i själens inre – och Hölderlins försök att i nutiden hämta andlig kraft ur den grekiska antiken. Antikstudier blomstrade på universitet och museer fram till mellankrigstiden. Schaubühnes antikprojekt på 1970-talet var ett sent projekt i samma anda, även om man nu sökte det autentiska och materiella, icke som 1800-talet det idealiserade antika samhället. Och vad kan vara mera autentiskt för ett teaterprojekt än Orestien. den enda bevarade trilogin, uppförd på Akropolis sydsluttning i Aten 458 f. Kr.?

Myt och handling

De gamla grekerna hade inga heliga skrifter; ingen Bibel, ingen Koran. I stället vidarefördes ett mytiskt stoff om gudar och hjältar. Iliaden och Odysséen och andra diktverk studerades. Det var de berättande verkens myter som bildade skelett också i dramatiken och teaterkonsten, 400-talets nya konstart. I första delen av Orestien skildras Agamemnons hemkomst efter ha lett grekerna och segrat i det trojanska kriget. Med sig har han den synska Kassandra som krigsbyte. Hemma i Argos har hans hustru Klytaimnestra tagit hans kusin Aigistos till älskare. (Fädrens Atreus och Thyestes konflikt lämnas därhän denna gång.) Klytaimnestra vredgas på Agamemnon, dels eftersom han offrat deras dotter Ifigenia för krigslyckan i det trojanska kriget, dels eftersom Kassandra är hans älskarinna. För säkerhets skull breder hon ut en röd matta som hon lockar honom att beträda. Därmed skall gudarna vredgas och understödja henne som släktens hämndeande. Klytaimnestra genomborrar Agamemnon och Kassandra med sitt svärd bakom scenen. De blodiga liken skjuts ut på en plattform.

I andra delen, Gravoffret, har många år gått; Agamemnons son Orestes och dotter Elektra är vuxna, känner igen varandra vid faderns grav och smyger sig hem. Orestes plikt är att hämnas fadern. I slutet är det Klytaimnestras och Aigistors lik som skjuts ut från scenen.

Orestes har därmed råkat ut för vad vi idag kallar en pliktkollision. Han har hämnat sin fader och har ljusguden Apollons stöd, men han har gjort detta genom att mörda sin moder och därmed råkat i konflikt med erinnyerna, de mörka kvinnliga hämndegudinnorna som nu jagar honom och driver honom till vansinne. Aiskhylos löser i Orestiens tredje del, Eumeniderna, det hela genom att areopagen, den atenska domstolen, får döma likt en jury. Röstutfallet blir jämnt, men stadens skyddsgudinna Athena har utslagsröst och – moderlös eftersom hon utsprungit genom Zeus huvud – tar hon Orestes parti, men låter erinnyerna få ett tempel på Akropolis och de förvandlas till eumenider, stadens välgörarinnor.

Varför Orestien?

Vad har då detta med oss att göra? Jo, ett primitivt av ett otal mindre, ofta kvinnliga, gudomligheter avlöses nu av den manliga olympiska gudavärlden med Zeus, Athena och Apollon som dominerande. Mänskligheten går från matriarkat och kedjor av blodshämnder till ett patriarkat och en rättsstat styrd av förnuft, förhandling och ordning, vilket möjliggör den västerländska civilisationen.

Teatern

Men viktigast för Stein är teatern. 1970-talets Schaubühne sökte använda nya eller historiska teaterformer för varje ny produktion. Man hade exempelvis ett stort Shakespeareprojekt, men allra mest fruktbart blev antikprojektet. Orestien med premiär 1980 efter ett års repetitionsarbete blev teaterns största kraftprov. På tätskrivna bildrika programaffischer kunde åskådarna ta del av i synnerhet dramaturgen Dieter Sturms djupa engagemang och lärdom. Aldrig hade tysk teater varit ett bättre universitet!

Stein hade översatt Aiskhylos till tillgänglig adekvat tysk prosa. Karl-Ernst Herrmanns scenrum var enkelt med referenser till grekisk teater. En trappa ledde upp till en port som ledde in i en scenbyggnad. Högst uppe syntes en mur. En ekkyklema, d.v.s. en tunga eller plattform, sköts ut i publiken från scenen, när de mördade skulle uppvisas efter de båda hämndmorden. Men skådespelarna, flera av dem i grekilluderande kostymer (kostym: Moidele Bickel), spelade som i moderna pjäser utan ansiktsmask och höga skokonstruktioner. Central var musiken och taltekniken; man hade inbjudit en grekisk röstpedagog. Körpartierna hos Aiskhylos blev akustiska äventyr där språket liksom böljade fram, i sista delen likt elektronisk musik. Redan i Klaus Michael Grübers Backanterna 1974 hade ensemblen spelat enligt mottot: inte ett tonfall, inte en gest utan dramaturgisk funktion.

Det finns en sällsam närvaro i denna iscensättning. Vi får följa väktarens ord när han ser eldarna som vittnar om seger och Agamemnons hemkomst. Agamemnon (Gunter Berger) rullar in på en vagn, skjuten på skenor, med en av ett vitt skynke täckt gestalt som visar sig vara Kassandra (Elke Petri). Edith Clever imponerar som Klytaimnestra i monologer präglade av lidande, vrede, försåt och hämndlystnad. Elke Petri skriker ut sina olycksvisioner som Kassandra. Synsk som hon är vet hon vilket öde hon skall gå till mötes.

I andra delen imponerar ett stilla samspel mellan kvinnorna vid graven, liksom Orestes (Udo Samel) ordstrid med sin mor. I tredje delen är den våldsamma kvinnokören av erinnyer klädda i svarta dykardräkter utvecklade till monster- eller insektsmaskering. Apollon i guld och vitt (Peter Simonischek) gör entré ovanifrån via en konstruktion med linor i taket. Liksom Athena i guldhjälm (Jutta Lampe) får han drag av marmorskulptur. Domstolens medlemmar är klädda i moderna grå kostymer, vilket betonar att vi inte lärt oss speciellt mycket på 2.400 år, utan fortfarande strider mot hämndens brutala logik med ett kämpande förnuft.

Föreställningen började kl 14 och var klar strax före midnatt. I pausen hade serverats bröd och soppa. Hur orkade aktörerna? Kanske kände de som vi åskådare hur en mystisk suggererande kraft skapas av teaterkonstens yppersta, högst materiella, uttrycksmedel? (08.04.2020)