«Sommergäste» av Maxim Gorki, regi Peter Stein. Schaubühne am Hallesche Ufer 1974.

Sommergäste – en teaterfilm, en skådespelarensemble

Teatre over hele Europa er igjen nedstengt på grunn av korona-krise. Schaubühne i Berlin tilbyr en ny runde med online-erstatsningsprogram.. Fredag 13. og mandag 16. november strømmes forestillingen «Sommergäste», i en fjernsynsteater-bearbeidelse av Botho Strauss og regi av Peter Stein (1974/75). Les Roland Lysells omtale av forestillingen her.

Publisert Sist oppdatert

Peter Stein och Botho Strauß visade aldrig historiens facit med pekpinnar, men åskådarna kunde ju se sig själva i den spruckna gamla ryska spegeln, om de ville.

Strax före jul 1974 vallfärdade entusiastiska berlinare till Schaubühne am Halleschen Ufer för att med viss skepsis på låtsas möta det ryska arvet, så påtagligt bakom muren blott några kvarter bort. Tjechov vågade sig Peter Stein på först decenniet senare. Nu hade han nöjt sig med en tidig pjäs av Maxim Gorki, Sommergäste (1904), som dramaturgen Botho Strauß omarbetat till snart sagt oigenkännlighet. Ett drygt dussin medlemmar av den ryska medelklassen (en advokat, en läkare, en ingenjör, en diktare etc. och deras till meningslöst kvinnoliv dömda hustrur och systrar) firar semester utanför Moskva. De har picknick och samlas i sommarvillan efteråt. Karl-Ernst Herrmann hade denna gång byggt upp en «riktig» skog på scenen, där rollfigurerna samlas i grupper i skogsgläntor och dialoger sker simulant. Berlinarna var alltså tvungna att se flera föreställningar och se dem från olika sittplatser för att ”få med sig” allt i iscensättningen.

En klass dömd til undergång

Influensen från Tjechov är tydlig. Det som händer i det cyniska societetslivet är att den kvinnliga läkaren Marja Lwowna tar upp den ryska medelklassens privilegierade sociala position och sällskapet klyvs i två grupper, en som vandrar bort mot det okända, en som stannar kvar i det dagdrivande semesterlivet. Uppenbart är att Stein och ensemblen har velat visa upp den ryska medelklass som ett decennium senare skulle förintas av proletärerna – med andra ord en klass dömd till undergång. Steins och Strauß Schaubühne visade aldrig historiens facit med pekpinnar, men åskådarna kunde ju se sig själva i den spruckna gamla ryska spegeln, om de ville.

Men det är inte scenens skog vi, sena tiders barn, erbjuds att se, utan en film skapad av Stein själv 1975 och visad på tyska biografer. Simultanscener följer nu på varandra och vi behöver inte se filmen flera gånger för att förstå dem. I fokus står i stället skådespelarna/rollfigurerna. Deras repliker är Gorki-Strauß medvetet banala formuleringar, men aktörerna fördjupar dessa med blickar och gester, så att sällsamt levande människoporträtt framträder.

Stein avstår medvetet från filmkonstens avancerade uttrycksmedel. I stället förstorar han scener och visar aktörers ansikten i närbild. Det vi ser är alltså inte filmad teater och heller inte vanlig spelfilm à la Bergman, utan en sällsam teaterfilm – en film med det intima kammarspelets utspel i naturalistiskt uppbyggda exteriörer och interiörer.

Nyansrika kvinnoporträtt

Nyansrikast ör kvinnoporträtten. En gråpudrad Jutta Lampe uttrycker lugnt, rationellt och stilla läkaren Marjas vackra utopi om ett bättre samhälle. Elke Petris Julija, ingenjörshustrun, är temperamentsfull centralgestalt med känslolivet utanpå – ibland i kärleksgnabb med sin cyniske make, spelad av Otto Sander. Konstnärinnan Kalerija vid staffliet spelas av Ilse Ritter. (Lika isolerad som rollfiguren skulle Ritter senare lämna teatern för Claus Peymann och ännu senare ta sig an en viktig Jelinekroll.) Sabine Andreas spelar som vanligt en biroll, en sliten hustru som inte förmår frigöra sig av egen kraft. Men mest av alla imponerar Edith Clever som Warwara. Under ytan som advokathustru är hon en ensam själ, en sorgens drottning som döljer en skatt av otillfredsställd längtan. Eller är hon blott som en väldig fluga som slår mot sommarvillans fönster?

Warwaras make, advokaten Basow – tillika Kalerijas broder – spelas av en grov och vulgär Wolf Redl, som varken förstår sig på hustru eller syster. Warwaras broder Wlas tolkas av Michael König som charmerande ung glasögonförsedd intellektuell, som ibland tycks se en mor i Lampes Marija. Rüdiger Hacker, som likt Ritter snart skulle lämna ensemblen, spelar som så ofta en elegant ung man, Pawel, medan diktaren Jakow, tolkad av Bruno Ganz, är den djupsinnige, inåtvände, grubblande gestalt som förmår omsätta känsloläget i ord.

Teaterfilmen Sommergäste är en sällsamt vacker och uttrycksfull produkt från 1970-talets blomstringstid inom tysk film. Skildrar teaterfilmen ryskt medelklassliv under ’la belle époque’? Kanske? I vart fall skildrar den en tysk efterkrigsgenerations vackra drömmar. Och den skildrar också befästandet av en berlinsk teatergrupp. Peter Steins identifikationsfigur är oftast Bruno Ganz. Han bildar trio med Edith Clever och Jutta Lampe – alla tre hade följd med Stein från Bremen när denne engagerades på Schaubühne. Otto Sander lyfts allt mer fram som komediant och vänsteraktivister som Petri och König kan hamna i ramp- eller kameraljuset då och då. I Sommergäste ser vi också en ny ung dramatiker in spe: Botho Strauß. Snart skulle han lämna pjäsbearbetningarna för en egen konstnärlig karriär.

Powered by Labrador CMS