Thomas Bernhard-miniserie på Burgtheater

Bland det sena 1900-talets största teaterhändelser märks premiären på Thomas Bernhards sista pjäs, Heldenplatz, på Burgtheater i Wien 1988. Claus Peymann iscensatte.

«Jag anser den hör pjäsen vara en grov förolämpning mot det österrikiska folket och tar därför avstånd från den.» Så löd president Kurt Waldheims ord efter urpremiären den 4 november 1988 på Thomas Bernhards (1931–89) sista pjäs,Heldenplatz. Den var ett beställningsarbete av Burgtheaters chef åren 1986–99, Claus Peymann, som också regisserade. Österrikiska Frihetspartiets Jörg Haider tog i än värre: «Ut med skurken!» Ovationer blandades med burop och författaren själv steg för en gångs skull upp på scenen.

Peymann, den gamle 68-radikalen och nordtysken (född 1937), måste ha glatt sig. Medan otaliga kolleger, som iscensatt samhällskritiska dramer och strukit publiken medhårs, saknat respons, kunde han och vännen Thomas Bernhard jubla: «Heureka!» («Jag har det!») och skapa turbulenta reaktioner genom att provocera. Greppet kan kännas igen från Peter Handkes Publikumsbeschimpfung (1966), men den gången gällde det i huvudsak teaterkonventioner. Nu hävdade vissa av rollfigurerna att 1988 års Österrike inte bara var katolskt, utan också fördolt nationalsocialistiskt och mera judefientligt än 1938, året då anslutningen till Tyskland firades med folkets jubel just på Heldenplatz i Wien.

Dåtidens publik

Premiären var en «event». Under Peymanns tid sjönk Burgtheaterbesökarnas genomsnittsålder från 70 till 50. Det innebär att genomsnittsbesökaren 1988 var född 1918 och följaktligen mycket väl kunde avslöjas som gammal nazist – exempelvis kom president Waldheims gärningar under kriget senare i dagen. Iscensättningen inbjöds till Theatertreffen i Berlin 1989 – och där blev succén (förstås) entydig!

Peymanns iscensättning

Pjäsen är en av de intressantaste bland det tjugotal som Thomas Bernhard skrev. Claus Peymanns iscensättning var också en av hans mest lyckade – han har haft svårare med Handke och framför allt med Jelinek. Hans tolkningar av moderna dramer är oftast helt verktrogna, vilket passar Bernhards i Ibsens anda genomtänkta realistiska teaterstycken, förvisso ofta metateatrala, men mycket annorlunda än hans komplexa prosa.

Den första av pjäsens tre «scener» (= akter) är ett mästerverk. En ung kvinna (Therese Affolter) står och tittar ut genom det extremhöga fönstret i det väldiga mörkbruna rummet, medan en äldre kvinna (Anneliese Römer) med raska steg marscherar med en kostym mot vänstra väggen. Karl-Ernst Herrmanns scenografi utgörs av ett «garderobsrum» med mahognyskåp och ett berg av koffertar: Kvinnorna är Professor Josef Schusters hushållerska sedan urminnes tid, Fru Zittel, och den fyra år tidigare anställda pigan Herta.

Vad har redan hänt?

Ungefär som i Ibsens Gengangere, fastän mera entydigt, avslöjas en bakgrund. Filosofiprofessorn Josef Schuster har kastat sig ut genom fönstret från tredje våning och huvudet har krossats. Nu planeras begravningen. 1938 hade den judiska familjen Schuster lyckats lämna Wien och professorn fick anställning i Oxford genom kontakter. Under 1950-talet lockades han tillbaka till Wien, men nu, i mars 1988, hade han tröttnat, sålt våningen med utsikt över Heldenplatz och köpt hus i Oxford. Men så, hals över huvud, tog han livet av sig.

I pjäsen förekommer hans bror, matematikprofessorn Robert, som återvänt från Cambridge och är sjuklig, döttrarna Professor Anna (Kirsten Dene) och Professor Olga (Elisabeth Rath), sonen Professor Lukas (Martin Schwab), och sist men inte minst hustrun Hedwig (Marianne Hoppe). Makarna har haft konflikter om det mesta. Efter begravningen, varifrån familjen återvänder med några kolleger i tredje och sista scenen, planerar somliga att flytta till det lantligt fridfulla Neustadt, där man äger ett hus, och andra till Oxford. Våningen i Wien har köpts av en persisk matthandlare.

Hushållerskan

Anneliese Römers rollprestation är mästerlig. Beskäftigt visar hon i rollen som Fru Zittel Herta hur man spottar på skorna när man putsar dem och framför allt hur man stryker och viker ihop en skjorta. Ett textstudium av första scenen visar att inte bara replikerna utan även gester och rörelser skrivits in i pjäsen av den dramaturgiskt ytterst skicklige Bernhard. Han har helt enkelt skapat en scenisk medvetandeström. I motsats till Virginia Woolf eller James Joyce, vilka ju inte hade realistiska ambitioner, går Bernhard (och sedan Römer) in i huvudet på den sextioåriga Fru Zittel. Hon sjunker in i minnen från sitt fyrtioåriga yrkesliv i professorns hem och berättar vilken fin människa han var, men avslöjar samtidigt hans misantropi, blomsterhat och pedanteri (kostymer köptes i England, skor i Italien och bomullsskjortor i Portugal). Då och då avbryts lovtalet av klagan över hennes egen situation med en 92-årig dominant mor, vars vistelse på ett katolskt ålderdomshem betalats av den döde Professor Josef. Professorn har rekommenderat henne att läsa Tolstoj för modern samt betonat att fint folk tycker om violinvirtuosen Sarasati och pianisten Glenn Gould. Alltså tycker Fru Zittel också om Sarasati och Glenn Gould.

Monologen interfolieras med föraktfulla kommentarer till den enligt Fru Zittel odugliga Herta, som inte vet hur man putsar skor eller stryker skjortor. Fru Zittel markerar att det är hon som ordnat anställningen åt flickan genom att säga att hon var en släkting från landet. Herta kontrar med små kommentarer: «Det är inte sant!» eller «Professorn hade lovat mig att flytta med till Graz!» Uppenbart är att Fru Zittel inte kan komma över det faktum att det var Herta som först såg professorns krossade huvud på gatan. Fru Zittel betonar att förr var befallningar det enda som uttalades – och de åtlyddes! Så mejslar Bernhard fram den österrikiska underdånigheten och inskränktheten genom nyanserad scenisk gestaltning.

Pjäsens Wien

Mycket i pjäsen är bara tillgängligt för den som känner till Wien. Döblinger Friedhof, inte Zentralfriedhof, är finast. Fru Professorskan går på Theater in der Josefstadt (känd för lätta operetter), medan Professor Josef föredrog Musikverein (fint!). Många fina människor har vistats på Steinhof, vilket är ett nervsjukhus. Att Schusters våning ligger vid Heldenplatz, och att Volksgarten ligger mellan Burgtheater och Heldenplatz markerar för publiken att de sceniska händelserna utspelas om hörnet.

Andra scenen är nämligen lokaliserad till Volksgarten, bland de kala träden och kajorna. Här är Professor Robert i sitt esse med antiösterrikiska kommentarer. Wolfgang Gasser gör honom med lustfylld humor till den typiske världsförbättraren i Bernhards pjäser. Replikerna skall naturligtvis förstås dubbelt, också symptomalt. Bara detta att Professor Robert inte vill klaga på att myndigheterna tänker förstöra familjens tomt i Neustadt genom ett vägbygge får åskådaren att bli misstänksam vad gäller hans sinnestillstånd. Systerdöttrarnas bild av honom som mer öppen och förstående än fadern motsägs av de oändliga tiraderna och alla slag i luften.

Professorskans sammanbrott

Tredje scenen utspelas i den enorma matsalen efter begravningen. Alla väntar på Professorskan Hedwig (Marianne Hoppe), som till sist gör grandios entré och sätter sig vid bordsändan. Kan man gå och se Lessings Minna von Bernhelm efter en begravning? Professor Lukas föraktar Lessing – en ironi är att Lessing är en av Peymanns favoritdramatiker. Vi vet sedan första scenen att professorskan sedan elva år lider av hörselhallucinationer och då och då hör massornas jubelrop «Sieg heil!!!» vid Österrikes anslutning till Nazityskland 1938. Nu sitter hon där glad och värdig och berättar att hon är en stadsmänniska som vill bosätta sig i en våning mitt i Wien. Plötsligt ser vi hennes ansikte förstenas. Vi hör samtidigt konversationen vid bordet och nazimassornas jubel i professorskans inre öra. Det subtila minspelet – hon håller först för panna och öron, men stirrar sedan ut i skräck – uttrycker tilltagande förtvivlan. Till sist ramlar hon framstupa över tallriken.

Eftertankar

Är wienarna inskränkta och dumma? Var wienarna mer antijudiska 1988 än1938? Döljs en massmördare i varje österrikare, som en av rollfigurerna hävdar. År Österrike en gödselhög? Mer givande än att besvara dessa frågor är att erinra sig hur lätt ett yttre hot transformeras till ett inre, som aldrig upphör att förfölja den som drabbas. Och förvisso roas publiken av Professor Annas kommentar att nu spelas det dåligt också på Burgtheater. (Publisert 22.05.2020)