Trump bemöts med scenisk kreativitet

Iförd grön jacka och vackra långa örhängen sitter den spröda rödhåriga Ilse Ritter på scenen och deklamerar Elfriede

Jelineks text om syn och blindhet. Strax drar discomusiken igång och vi konfronteras med en ständigt växlande videoström. Am Königsweg är liksom de flesta av Jelineks nyare texter ett (denna gång 92 sidor) långt textsjok utan roller och repliker. Som vanligt är texten tät och korsar filosofiska tankegångar från bland andra Heidegger med veklagan från en övervintrad vänsterradikal. Den riktar udden mot giriga banker och korrupta politiker och är tryfferad med glimtar ur historien. Detta drama är mörkare än många av Jelineks tidigare, i kraft av hennes förtvivlan inför vulgärhögerns framgångar.

När Falk Richter senhösten 2017 iscensätter Am Königsweg på Schauspielhaus i Hamburg arbetar han med åtta rollfigurer som han i en två timmar lång första akt låter uppträda som teaterkungar och ibland teaterpräster med säsongens mest överdådiga rekvisita på en optiskt spännande scen. Katrin Hoffmanns scenbild låter fondväggen bli ett slags adventskalender med åtta-nio luckor. Vi ser exempelvis en öppen miniscen högst upp, ett slags barnkammarstudio med vit och rosa äggformad stol. Bredvid står en stor plyschtiger. På scengolvet släpar man på mantlar, rustningar och vapen från alla tider med pappkronor på huvudet. Sex illröda fuskrokokotroner markerar aktörernas höghet. Då och då får katolska kyrkan en pik genom att någon utstyr sig som lilaklädd prelat med kors, eller som pilgrim. 

Aktörerna växer in i pjäsen

Men innan dess får vi följa hur aktörerna växer in i pjäsen. Vid ett vanligt bord längst till höger sitter fyra skådespelare. De läser texten och börjar gestalta den i kör. Richter lyckas därmed få texten att fysiskt bottna i varje aktör.

Den 73-åriga Ilse Ritter är Jelineks alter ego på scenen. Först som sittande i äggstolen, sedan stående i en utskjutande loge uppe till höger (förr i världen kungens plats inom hovteatern) lyfter hon med eftertanke och sorgset bitter förtvivlan, med beaktande av varje småord, fram författarinnans text med dess biton av desperat oro. Alla aktörer utom Ritter går in i skilda roller och lämnar då och då texten och låter associationskedjan gå över i improvisation. Matti Krause spelar en huvudrakad white trashgestalt med främlingsfientliga åsikter. Idil Baydar, egentligen komediskådespelerska, uttrycker sitt utanförskap som invandrarbarn. Lustigt nog är hon iförd Jelinekfrisyr, precis som Frank Richters kollega Nicolas Stemann ibland brukar vara när han gestaltar Jelinek. Frank Willens spelar bland annat en vig akrobatisk grön leksaksgroda. 

Benny Claessens – årets manlige skådespelare

Men störst av alla är Benny Claessens. Med överdådig entusiasm gestaltar han, utan namns nämnande, den Donald Trumpfigur som står i pjäsens centrum. Skäggig är han, men ändå androgyn. Hans väldiga kroppshydda, som han för några år sedan uppvisade i dess nakna vita glans i en iscensättning i München, borde vara ett handikapp, men är i själva verket en tillgång. I gul pappkrona eller grön kukluxklan-strut och röd kråsförsedd sidenskjorta som slutar ovanför knäna spottar han euforiskt fram Trumpimiterande repliker sittande på sin röda tron med en förgylld häst vid sin ena sida och ett rött kuddberg vid den andra. Skrikandes och fäktandes med armarna sätter han sig ibland på en färgglad jordglob, som förstås ger vika! Hans musik är inte disco, utan billig musikal. Sällan har man sett en aktör njuta så av sin roll! Med rätta belönades han såväl med 2018 års Alfred Kerrpris som kritikernas topplacering för bästa manliga skådespelarprestation i tidskriften Theater heute.

Video och filosofi

Det brokiga händelseförloppet i snabbt tempo på scenen kompletteras kreativt av videokonstnärerna Michael Auders och Meika Dresenkamps ännu snabbare projektionskedja av dokumentärbilder och mer eller mindre kända klassiska tavlor. I Richters fall är videokonsten icke mode eller maner, och inte heller rent illustrerande, utan ett produktivt inslag i det fria associationsskapandet. Aftonen kan också avnjutas som konsert – på allvar när det är fråga om disco, som parodi när man härmar kända folkliga artister. Vi ser exempelvis Willie Nelsons alter ego i cowboyhatt, flugsvampsprickig scarf och långa blonda flätor. 

I programhäftet citerar man René Girards La violence et le sacré och i en scen bländas en grotesk kung och blir en Oidipus. Andra tänkare som Kant och Freud skymtar fram i texten, men får aldrig aktörernas sympati. Pjäsens budskap må tyckas ytligt, men Falk Richter svarar inte på extremhögern med en agitpropteater, som bara skulle stärka motsättningarna, utan gestaltar Jelinekpositionen med en explosiv öppenhet och mångtydighet. Skådespelaren Tilman Strauß framhöll i en diskussion att texten, trots sin förtvivlan – och trots att Jelinek enligt många predikar för de redan omvända – ändå skapar en scenisk kreativitet på teatern och på detta sätt visar att Am Königsweg uttrycker kraft, icke resignation.

Falk Richter och Jelineks självironi

Redan 1995 inledde Frank Castorf raden av kreativt självironiska Jelinektolkningar med Raststätte oder sie machens alle på Schauspielhaus i Hamburg när han införde en Jelinekdocka i slutscenen. Ur barmens båda glober blinkade lampor, och till sist glödde dockans blygdläppar och började tala: «Har det förborgade redan ägt rum?», «Varför måste rummet, som var så skönt, nu lyfta upp sin egen ridå?» Einar Schleef och Nicolas Stemann har fullföljt traditionen och nu sällar sig Frank Richter till den lyckosamma skaran av uttolkare.

Efter paus har föreställningen blivit mindre turbulent och aktör efter aktör tar ordet. Ilse Ritter får avsluta med en typisk jelineksk självironi: «Mina ord har blivit tokiga. Var snälla och var inte arga på mig! Lyssna helst inte på mig!» 

Fotnot:
*) Artikeln bygger på anteckningar från föreställningarna på Berliner Theatertreffen 2018 med viss detaljkomplettering efter Schauspielhaus Hamburgs digitala utsändning. Skillnaden mellan fysisk och digital föreställning måste påpekas.  En iscensättning på teatern skapas för ett speciellt tredimensionellt rum, vilket bara styckevis kan komma till sin rätt digitalt. Moderna iscensättningar som denna använder större del av scenen än konventionell tittskåpsteater, ibland också salongen. I en iscensättning som Falk Richters är också videoskärmen på scenen viktig. Mycket av detta försvinner vid streaming, i synnerhet när det spelas på olika delar av scenen och kameran – i motsats till den fysiske åskådaren – måste välja. Trots detta är digitala föreställningar av största värde; de utgör vår enda kontakt med en iscensättning som nedlagts. Dessutom har de en särskild effekt på oss som sett «originaliscensättningen». De får oss att minnas!

(Publisert 03.05.2010)