Alkopeer

Tål verkligen Peer Gynt att spelas i samma miljö hela tiden? I detta slitna och operamässiga 1970-talskök, som man har

Peer Gynt

av Henrik Ibsen

Regi och bearbetning: Ole Anders Tandberg

Översatt och nyskrivet, samt dramaturgi: Øyvind Berg

Scenografi: Erlend Birkeland
Kostymdesign: Maria Geber
Ljusdesign: Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Mask: Erika Brathole

Komponist: Joel Sahlin
Riksteatret, premiär 26 augusti 2020

turnepremiär 30 august, Hamar

valt på Riksteatret, med patinering och finurliga lösningar, med både släng-i-dörrar-farsanspelningar och skräckfilmens vibrerande föremål, luckor som öppnas och ugnar som dras ut, visande sig innehålla mer än det som det först verkar som. Som ett livs levande, spöklikt talande huvud inne i köksskåpet när Peer öppnar det för att hämta mer sprit och möter Sfinxen?

Kammarspel

I Ole Anders Tandbergs och Co:s lite mer än 2 timmar långa tolkning finns det ett stillestånd i alkoholismens dimma, i vilken Peer reser runt i världen. Resan tycks hela tiden ske i det inre. I alla fall är hans inre liv så rikt, så fabulerande och så groteskt, uppdiktat och lögnaktigt, att allt faktiskt är möjligt. Livet i en valnöt. Eller i ett slitet kök på landet. Det som först verkar vara diskbänksrealism, öppnar för symbolistisk operatolkning, något som vi sett Tandberg göra stordåd med de sista decennierna. Men musiken är förstås inte opera här, det är en slags TV-seriemusik komponerad av Joel Sahlin, och fin i sig, en hel del pålagt skval men också mycket programmusik, det vill säga, den har ren funktionalitet och signaliserar och illustrerar.

Pjäsens textliga rytm är fint bevarad. Faktiskt kommer texten fram förvånansvärt bra här, eftersom rummets lösning, liksom spelet, är så begränsat. Man kan luta sig tillbaka och lyssna på den, omgjord och översatt till nutid som den är av Øyvind Berg. I slutets knappstöparscen, där Peer försvarar sig med att han inte är «noen virkelig synder, bare en misforstået gründer», är ett exempel på Bergs finurliga och friska hantering av Ibsen. Det behövs, om den ska turnera landet runt och framföras som kammarspel för mindre än 200 personer i publik per föreställning under denna Coronahöst.

Hantverksskicklighet
Att det är gott hantverk och att Ibsens vandringdsdrama hamnat i händerna på en skicklig ensemble är klart. Det är bara det att historien i denna version aldrig blir riktigt rörande, eller riktigt stor, som detta stycke annars kan vara. Anders Baasmo gör ett hyggligt jobb som Peer, man är annars mer van att se honom som «side-kick» eller dialogpartner i komedier i framför allt film och TV. Man säger ofta att komiker är strålande tragediaktörer, här saknas ett motstånd när Peer monologiserar. Nu är ju Baasmo verkligen utbildad skådespelare, men han fungerar alltså som bäst i dialog, när han får slänga käft med en annan slipad aktör med bra munläder. Just knappstöparscenen, där Gisken Armand med suveränitet gör en läkarliknande figur, eller scenerna med hennes Mor Åse, svingar sig upp en bit och svävar lätt i rummet. Fint fungerar det också med unga Thea Lambrechts Vaulen, som verkligen funnit tonen som skräckingivande och halvdöd trolldotter från Dovre, eller exotiska Anitra, som är Dovredottern i förklädnad. Liksom också Den andra passageraren som uppsöker Peer på skeppet utanför Norges kust. Hon är hela tiden klädd i brudklänning, och parerar väldigt bra Baasmos Peer i de rappa replikerna på vers.

Teater som lek i Coronans skugga
Men när Baasmo helt själv gör scenen, som i början på den akt som inleder äventyret i Marocko, och gör alla roller själv i den välkända och absurda dialogen, blir det bara ganska bra och ganska komiskt. Det som saknas är det motstånd och den dynamik som dialogen mellan fler ger. Den scenen visar också tydligt, hur denna uppsättning spelar inne i Peers eget huvud, att den har en tragisk dimension, och hur han har fastnat på sin förfallna gård och inte kan ta sig vidare om han inte gör upp med demonerna. Men just för att uppsättningen skapar osäkerhet kring vad som verkligen händer i pjäsen, om det verkligen är i Peers huvud allting föregår, och om det nu gör det: är det tillräckligt? – gör den svagare.På ett sätt hade den behövt mer radikala val, troligtvis ännu fler strykningar i texten än som redan skett, för att fungera som symbolisk-realistiskt köksdrama med alkoholism och ekonomisk misär som tema. En «post-peer» hade varit på sin plats, där man använder historien som språngbräda för att berätta något om små människor i en trång värld.

Denna uppsättning imiterar mycket av den estetik som är slitna estetiska referenser. Den är gjord inte så mycket påallvar, på liv och död, den är gjord «som om», kanske för att den är gjord som en lösning att spela under rådande pandemi, och för att turnera. Det dystopiska 1970-talshemmet med sina förvridna poser och dystra framtidsutsikter, uppe på en gård i det inre av ett Norge som andas instängdhet, det släpper aldrig greppet. Frågan uppstår: kan vi ta teatern på allvar just nu, eller blir det bara en stunds underhållande lek med formen vi alla känner igen? Jag njuter självfallet av det fina skådespelareiet här, Ola G. Furuseth och Jan Sælid gör också ett styvt jobb i alla andra roller, och Tandberg har gott handlag med sina skådespelare. Baasmo spelar som sagt hyggligt bra, men att Peer Gynt är en Ingen, en slätstruken drinkare som har ambitioner att bli något stort, gör inte att hans vanlighet får dimensioner. Det antyds ingenting annat än att det är alkoholismen, vilket är liktydigt med farsarvet, som håller honom tillbaka.

Det blir liksom alltför oviktigt. Förra veckans premiär av Odysseen i Ekebergparken, där en liknande ‹‹Jedermann››spelades upp, som Ingen i Pernille Mercury Lindstads stationsdramatiska hörspel, kändes mer brännande och frågande inför de existentiella valen. På Riksteatret blir det så lätt en uppvisning av skicklighet när ett kunnigt lag gör teater tillsammans. Njutbart på sitt sätt, ja, men med alltför liten angelägenhetsgrad.

Den alkoholiserade Peer/Ibsen

Men kanske denna version går tillrätta med Ibsens egen alkolholism? Det finns ju en del historier om hur han låg i rännstenen i Christiania som ung diktaraspirant, och hur glad han var i flaskan senare i livet. Tandberg skriver själv i en bilaga till programbladet att Ibsen skrev Peer Gynt i rödvinsrus i Italien, efter succén med Brand. Är detta ett påstående om alkoholens inverkan på diktningen? Peer sägs ju hela tiden vara en fabulerande person som diktar upp saker. I fyllan, verkar det som här. Ska man då ta själva dikten på allvar? Är den viktig? Vill Tandberg ta Ibsen ner på jorden, rent av göra honom till en skrävlare som är lik sin fiktive figur?

Det är nog ändå så att det man lägger märke till bland de teatrala effekterna, texten, blir fint framförmedlad av skådespelarna i samarbete med Øyvind Berg. Hur fint texten faktiskt beskriver allas vår gemensamma erfarenhet av normalitet och drömmar, vanlighet och illusioner. Det i sig är ju värt att få turnera runt i Norge och få spridning. Klassiker är klassiker för att de är värda att lyssna på gång på gång, generation efter generation. (Publisert 30.08.2020)