Alkoholdränkt väninnekväll på glid

Det gäller att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det är ett resonemang som dyker upp i Lång natts färd mot dag, skriven och regisserad av Åsa

Lång dags färd mot natt

Manus och regi: Åsa Lindholm, efter en idé av Sylvia Rauan

Scenografi: Zofi Lagerman

Kostym: Liv Pettersson

Ljus: Sofia Gynning

Ljud: Magnus Ericsson

Dramaturg: Sofia Fredén

Kulturhuset Stadsteatern. Premiär: 19 september 2020. Sett: 25 september 2020

Lindholm, och som känns igen från dagens debatter kring intersektionalitet. Vi kan vara både offer och förövare, både maktlösa och maktfullkomliga, på en och samma gång. Och det ärsvårt att se sina egna privilegier. För oss alla.

Med denna uppsättning öppnar åter Kulturhuset Stadsteatern sin teaterverksamhet, efter att ha hållit stängt i 18 månader för renovering. På vägen ut hör jag en kvinna säga till en publikvärd att det är skönt att få komma till teatern igen. Det är bara att instämma.

Fyra väninnor

Pjäsens titel leker med Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt, som hade sin urpremiär på Dramaten 1956. Ett djuplodande familjedrama som Lars Norén tog avstamp i när han skrev Natten är dagens mor. Här befinner vi oss inte i ett hus vid havet, som i O’Neills pjäs, och det är ingen kärnfamilj som möts, utan fyra väninnor i en stadsvåning som signalerar medelklass – soffgrupp, orientalisk matta på golvet och något som liknar naturvin i glasen. Här cirkulerar inte heller handlingen kring en moders missbruk, men spritindränkta uppgörelser blir det och sanningar ska upp i ljuset också i denna föreställning.

Det som startar den infekterade diskussionen mellan de fyra väninnorna är ett biobesök. Den kontroversiella, österrikiska film som de just har sett skildrar kvinnor som åker till Afrika för att köpa sex. Gör de det i en längtan efter kärlek, eller kan kvinnor, som normalt sett antas befinna sig i underordning, utnyttja män? Och osar det inte av postkolonialt förtryck i denna film? Frågorna visar sig bli en vattendelare mellan de fyra.

Magnifik sammanbrott

Lena, som äger våningen, har just kommit hem från Marrakech och köpt med sig sjokliknande, färgglada klänningar som presenter till de andra. I starten av kvällen, innan deras kulturgrupp ska inleda den sedvanliga diskussionen om det de upplevt, föreslår hon att de alla ska sätta på sig varsin klänning och slå sig ner på kuddar på golvet … Stämningen blir omedelbart obekväm – vilken exotisering och kulturell appropriering. Konflikterna blossar upp. Den lyckade juristen Miriam, som spelas av Astrid Assefa, är konfrontativ och hamnar ganska snabbt i en lätt undervisande och predikande ton om att just kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Hon förklarar att hon inte tänker klä ut sig i religiösa klädedräkter och leka maskerad på Instagram. Medan den aningslösa och lite naiva Lena, gestaltad av Sylvia Rauan, understryker att hon alltid har varit färgblind och inte alls är rasist. Så småningom glider diskussionen över i ett mindre laddat ämne – Tinderdejtande, familjeliv kontra singelliv och sex kontra kärlek. Lena är den enda av dem som lever i en kärnfamilj (om än oklart hur länge till).

Ann Petréns lesbiska konstnär Jackie, med rik pappa och svårt att stanna i kärleksrelationer på grund av sin otrygga anknytning (om man ska tro Lena), kommer under kvällen med syrliga kommentarer och försöker avleda diskussionerna, byta ämne. Den som i alla fall till att börja med verkar ta mest illa vid sig av konflikterna är Maria Salahs känslohämmade Ebba, hon vet hur det är att bli mobbad på grund av sin hudfärg. Ebba lägger locket på under kvällen ända tills trycket blir så högt att det flyger av. Hon gallskriker för att få tyst på de ”självgoda” diskussionerna. Ett magnifikt sammanbrott som lyfter in en lätt galenskap i realismen.

Komedi

Det är som att väninnornas olika personligheter understryks av deras frisyrer: Lenas lockiga och feminina håruppsättning, Miriams tjusiga peruk som döljer hennes korta svarta krull under, Jackies kaxiga och coola snedlugg och Ebbas strama och återhållna knut.

Glasen fylls på, fyllan växer till under natten och vips ringer Jackie efter sin langare Simon, David Rangborg. Kvällen spårar ur alltmer … När dagen slutligen närmar sig har obekväma sanningar kommit upp i ljuset och vänskapsbanden har töjts rejält. Men riktigt omskakande blir det ändå inte. Så är detta också en komedi, inget uppslitande familjedrama. Fast de mörka stråken hade nog kunnat få tydligare svärta i Åsa Lindholms regi.

Ensemblen är erfaren, de vet hur de ska få ut mesta möjliga av sina roller och av dialogen. I synnerhet Ann Petrén har komisk skärpa och bett i repliken. Visst finns där dråpliga situationer och roliga ordväxlingar, och visst går det att känna igen sig i diskussionerna. Debattämnena som seglar upp är stundtals heta. Ändå bränner det aldrig till på allvar. Det blir inte farligt. Tonen drar snarare ibland åt det lätt pedagogiska.

Det som dröjer sig kvar i mig är känslan av att inte mycket är vad det synes vara – det kan vara lätt att jämföra sig med sina vänner och tro att de har perfekta liv, men för det allra mesta krackelerar det för oss alla. Fasaderna rämnar både inför andra och oss själva. Det kan bara vara svårt att erkänna det. Men en vinpimplande kulturafton kan hjälpa till. (Publisert 28.09.2020)